söndag 7 september 2008
fredag 5 september 2008
torsdag 4 september 2008
tisdag 2 september 2008
Är det förvaring?
Kommer det någonsin att kännas naturligt att lämna sitt barn på dagis? Att lämna sitt älskade lilla knytte till en instutition. Att förvara dem där medan man själv är på jobbet. För visst är det väl det det handlar om. Förvaring. Visst får barnen ut massor av positivt av att vara på dagis bland andra barn och utbildade pedagoger. Men ändå. Om vi inte så promt skulle ha en massa prylar som ett fint hus och snygga kläder så kanske man hade råd att vara hemma. Om alla hade det så så skulle ju barnen träffa andra barn då också. Då skulle ju föräldrarna hänga med sina 2-3 åringar i lekparkerna hela dagarna.
Just nu gömmer jag mig bakom att det pedagogiska är så viktigt och inget jag själv skulle kunna tillhandahålla. Att han skulle gå miste om mötet med de andra barnen om han vore hemma med mig.
Just nu gömmer jag mig bakom att det pedagogiska är så viktigt och inget jag själv skulle kunna tillhandahålla. Att han skulle gå miste om mötet med de andra barnen om han vore hemma med mig.
måndag 1 september 2008
Kräks
För tre år sedan hade jag spytt och dött för den delen också om någon spytt på eller i närheten av mig. Att kräkas har nog varit det mest mest pinsamma jag vet.
Men nu har jag barn. Å mitt barn har nu fått för sig att det är väldigt roligt att bälja i sig dricka så fort han bara kan. Med följden att han spyr rätt ut.
I helgen var vi på dop. Ett jättefint dop med fiiiint fika efteråt. Barnen bjöds på så mycket saft de ville och Eskil drack. Vi försökte hålla koll men han sprang tydligen själv in i köket och fick lite till. Väl sittandes vid bordet där vi inte kände några så spyr han rakt ut. Över bordet, på sig själv och på en något plågad pappa. Eskil skämdes dock inte utan njöt av att få springa runt naken på kalaset.
I går var vi på café. Fint café med klädda soffor. Eskil får en festis och innan vi hinner tänka har han sugit i sig hela, just efter att ha satt i sig en halv chokladboll. Å vad kommer rätt ut??! Japp, bara att börja torka och försöka förklara för alla som tittar som om han vore pestsmittad. -Det är inte magsjuka... Visst att de trodde på oss, jag skulle inte ha gjort det då jag är mer rädd för magsjuka än något annat.
Förra året när han faktiskt var magsjuk spydde han ner hela sig och vagnen inne på MVG.
Men det är så det är nu.
Nu är man förälder.
Men nu har jag barn. Å mitt barn har nu fått för sig att det är väldigt roligt att bälja i sig dricka så fort han bara kan. Med följden att han spyr rätt ut.
I helgen var vi på dop. Ett jättefint dop med fiiiint fika efteråt. Barnen bjöds på så mycket saft de ville och Eskil drack. Vi försökte hålla koll men han sprang tydligen själv in i köket och fick lite till. Väl sittandes vid bordet där vi inte kände några så spyr han rakt ut. Över bordet, på sig själv och på en något plågad pappa. Eskil skämdes dock inte utan njöt av att få springa runt naken på kalaset.
I går var vi på café. Fint café med klädda soffor. Eskil får en festis och innan vi hinner tänka har han sugit i sig hela, just efter att ha satt i sig en halv chokladboll. Å vad kommer rätt ut??! Japp, bara att börja torka och försöka förklara för alla som tittar som om han vore pestsmittad. -Det är inte magsjuka... Visst att de trodde på oss, jag skulle inte ha gjort det då jag är mer rädd för magsjuka än något annat.
Förra året när han faktiskt var magsjuk spydde han ner hela sig och vagnen inne på MVG.
Men det är så det är nu.
Nu är man förälder.
torsdag 28 augusti 2008
Visa magen
Ok, nu har jag börjat visa magen på jobbet och ute bland folk. Jag minns att det var svårt i början förra gången för att det kändes så overkligt att jag skulle ha en gravidmage. Tänkte att nästa gång...men det är minst lika svårt nu. Den finns där men det är som att jag känner att det inte är på riktigt, att folk ska tycka att det är konstigt att jag redan har en mage. Det sparkar förresten för fullt därinne och nu börjar mardrömmarna om att jag på ultraljudet ska få veta att det är tomt eller varit livlöst länge. Varför drömmer man så konstigt förresten när man är gravid? Finns det något syfte med att helt plötsligt tro att mannen träffar en annan eller att det är ens mamma som föder ut barnet eller att barnet kommer ut och är alldeles grönt?
måndag 25 augusti 2008
Eskils första riktiga dagisdag idag å mamman gråter en skvätt då han är så ivrig att cykla iväg med nya ryggsäcken på. Gagis, gagis, gagis! hojtar han när vi cyklar. Det är verkligen en nya era som börjar och lika mycket en annan som tagit slut. Nu ska han börja sitt egna liv med sina egna kompisar och sina egna fröknar. Vi får hälsa på men det är hans egen plats.
Hjärtat brister när jag tänker på allt han får uppleva och lära sig när jag inte är med. Hur kunde det gå så fort? Har jag njutit tillräckligt av tiden som varit?
Det känns läskigt att vara så helt utan kontroll, att måsta lite så fullkomligt på människor som jag bara träffat en fåtal gånger. Tänk om de förstör honom! Tänk om han gillar dagis bättre än hemma och tänk om dagis-Eva tröstar bättre än mig? Eller tänk om hon tröstar sämre, tänk om han är ledsen och ingen förstår?
Han är inte ens två år, han är så liten, för liten?
Det gör ont att han längtar dit, jag tvivlar på mig själv för samtidigt är det ju bra att han vill. Jag borde tänka tankar om att det är jag som lyckats göra honom till den lilla person som tar emot världen med ett leende och öppna armar och att det är en bra sak. Jag borde inte önska att jag bundit honom hårdare till mig så att ingen annan skulle duga- men faktiskt, det gör jag. I dag i alla fall.
Hjärtat brister när jag tänker på allt han får uppleva och lära sig när jag inte är med. Hur kunde det gå så fort? Har jag njutit tillräckligt av tiden som varit?
Det känns läskigt att vara så helt utan kontroll, att måsta lite så fullkomligt på människor som jag bara träffat en fåtal gånger. Tänk om de förstör honom! Tänk om han gillar dagis bättre än hemma och tänk om dagis-Eva tröstar bättre än mig? Eller tänk om hon tröstar sämre, tänk om han är ledsen och ingen förstår?
Han är inte ens två år, han är så liten, för liten?
Det gör ont att han längtar dit, jag tvivlar på mig själv för samtidigt är det ju bra att han vill. Jag borde tänka tankar om att det är jag som lyckats göra honom till den lilla person som tar emot världen med ett leende och öppna armar och att det är en bra sak. Jag borde inte önska att jag bundit honom hårdare till mig så att ingen annan skulle duga- men faktiskt, det gör jag. I dag i alla fall.
Helgen
Tivolit i stan och Eskil njöt för fulla muggar när han fick köra tåg. Sjukt bara att en liten barnbiljett gick lös för 40 spänn! Tur att vi kunde klippa gratiskuponger ur familens alla tidningar för Eskil har tack och lov blivit ett karusellfreak som sin mamma.
fredag 22 augusti 2008
Bara en natt...
Alla småbarnamammor borde få sova en natt i månaden ensam på ett hotell, minst! Speciellt om de dessutom är gravida.
En hotellnatt med efterföljande frukost gör verkligen underverk. Tyst och stilla en hel natt, ingen man behöver ta hand om på morgonen eller prata med heller för den delen. Duscha ifred och ta god tid på sminkningen. Ta med tidning till frukost och äta lääänge. Gott bröd med flera olika pålägg, färskpressad apelsinjos, yogurt med lyxiga flingor och bara tyyyyyyyystnad.
En hotellnatt med efterföljande frukost gör verkligen underverk. Tyst och stilla en hel natt, ingen man behöver ta hand om på morgonen eller prata med heller för den delen. Duscha ifred och ta god tid på sminkningen. Ta med tidning till frukost och äta lääänge. Gott bröd med flera olika pålägg, färskpressad apelsinjos, yogurt med lyxiga flingor och bara tyyyyyyyystnad.
torsdag 21 augusti 2008
Två???
Jag är i Luleå och kroppen värker mer än vanligt idag. Kanske beror det på den lååånga bilfärden i morse (flyget blev inställt och vi fick åka taxi 30 mil från Umeå).
Ibland är jag rädd att det är två bäbisar i magen. Jag tycker att jag känner sparkar på två ställen och än är den väl så liten att den inte kan hålla på och fara runt. Eller?
Ibland är jag rädd att det är två bäbisar i magen. Jag tycker att jag känner sparkar på två ställen och än är den väl så liten att den inte kan hålla på och fara runt. Eller?
onsdag 20 augusti 2008
Gravidbloggen börjar NU!
Status:
Vecka: 17
Vikt: 68 kilo. Vägde in mig hos barnmorskan med 7 kilo mer än förra gången. Vart ska detta sluta?
Humör: Svajjigt
Kroppen: Magen har börjat synas men till skillnad från förra gången så ligger den nu inbäddad i fett. Andreas konstaterade så snällt igår att den inte känns som förra gången. Tack för det!
Jag har foglossning from hell. Ryggen, bäckenet och höfterna känns som om jag vore i 38:e veckan. Vissa dagar kan jag knappt röra mig än mindre lyfta eller böja mig ner för att leka med sonen. Nätterna är hemska och jag sover endast tack vare värktabletter.
Läkaren frågade om jag hade ett tungt jobb så att jag skulle behöva sjukskrivas men han skrattade bara åt mig när jag förklarade att jobbet är lätt men hemma....kan man bli sjukskriven från det?
Övrigt: Folk har börjat klappa mig på magen och jag stör mig lika mycket den här gången som förra. Kanske mer nu då de bara möts av ett mjukt hull istället för en hård ich utspänd mage.
Eskil är extremt pappig och mig hjärta går i bitar några gånger per dag. Slår han sig så är det pappa som ska trösta, han vill inte att pappa ska åka till jobbet och det är bara pappa som får lägga honom utan protester. Om ca 20 veckor kommer jag att sitta fast i en annan bäbis och inte ha lika mycket tid för trollet. Vår tid är nu! Varför förstår han inte det?
Vecka: 17
Vikt: 68 kilo. Vägde in mig hos barnmorskan med 7 kilo mer än förra gången. Vart ska detta sluta?
Humör: Svajjigt
Kroppen: Magen har börjat synas men till skillnad från förra gången så ligger den nu inbäddad i fett. Andreas konstaterade så snällt igår att den inte känns som förra gången. Tack för det!
Jag har foglossning from hell. Ryggen, bäckenet och höfterna känns som om jag vore i 38:e veckan. Vissa dagar kan jag knappt röra mig än mindre lyfta eller böja mig ner för att leka med sonen. Nätterna är hemska och jag sover endast tack vare värktabletter.
Läkaren frågade om jag hade ett tungt jobb så att jag skulle behöva sjukskrivas men han skrattade bara åt mig när jag förklarade att jobbet är lätt men hemma....kan man bli sjukskriven från det?
Övrigt: Folk har börjat klappa mig på magen och jag stör mig lika mycket den här gången som förra. Kanske mer nu då de bara möts av ett mjukt hull istället för en hård ich utspänd mage.
Eskil är extremt pappig och mig hjärta går i bitar några gånger per dag. Slår han sig så är det pappa som ska trösta, han vill inte att pappa ska åka till jobbet och det är bara pappa som får lägga honom utan protester. Om ca 20 veckor kommer jag att sitta fast i en annan bäbis och inte ha lika mycket tid för trollet. Vår tid är nu! Varför förstår han inte det?
lördag 2 augusti 2008
söndag 20 juli 2008
Samma sak
Förutom att det blir ett barn, och jag vill verkligen betona det så att det inte missförstås, så är det inte mycket som är positivt med att vara gravid andra gången.
Första gången var allt så speciellt, jag var så speciell i andras ögon. De värnade om mig och tänkte hela tiden på vad som fanns inuti min kropp och det den utsatte mig för. Var jag trött var det ok, var humöret dåligt så förstods det och vad kunde de göra för att det skulle kännas bättre för mig.
Glöm det andra gången!
Det finns inte tid att vila och humöret får man helt enkelt bara svälja. Nu är det som att, jaha, du är gravid igen. Jag har ju gjort det förr så nu är det väl bara en liten struntsak som tar sisådär nio månader att ta sig igenom.
Men då ska jag berätta för er att så är det verkligen inte! Det är samma sak.
Jag är minst lika trött, humöret är lika skört om inte ännu mer och det är precis lika jobbigt att gå igenom den kroppsliga förändringen den här gången. Det är lika jobbigt med fulla människor och jag är precis lika röksugen på fest. Tankarna om hur det ska bli och vad som finns i magen är lika många, skillnaden bara är att de inte hinns med på dagtid så de stjäl tid från min dyrbara nattsömn. Nojjorna är inte färre bara nya med skillanden att det känns som att man är mer ensam den här gången. Den här graviditeten är något jag får sköta själv på något sätt.
Men det är väl bara att inse att det är så här det är och kanske ska vara. Det är naturligt att vara gravid och inte något man ska ställas på pedistal för och få fina medaljer.
Jag kanske ska vara glad att det i alla fall var så förra gången.
Första gången var allt så speciellt, jag var så speciell i andras ögon. De värnade om mig och tänkte hela tiden på vad som fanns inuti min kropp och det den utsatte mig för. Var jag trött var det ok, var humöret dåligt så förstods det och vad kunde de göra för att det skulle kännas bättre för mig.
Glöm det andra gången!
Det finns inte tid att vila och humöret får man helt enkelt bara svälja. Nu är det som att, jaha, du är gravid igen. Jag har ju gjort det förr så nu är det väl bara en liten struntsak som tar sisådär nio månader att ta sig igenom.
Men då ska jag berätta för er att så är det verkligen inte! Det är samma sak.
Jag är minst lika trött, humöret är lika skört om inte ännu mer och det är precis lika jobbigt att gå igenom den kroppsliga förändringen den här gången. Det är lika jobbigt med fulla människor och jag är precis lika röksugen på fest. Tankarna om hur det ska bli och vad som finns i magen är lika många, skillnaden bara är att de inte hinns med på dagtid så de stjäl tid från min dyrbara nattsömn. Nojjorna är inte färre bara nya med skillanden att det känns som att man är mer ensam den här gången. Den här graviditeten är något jag får sköta själv på något sätt.
Men det är väl bara att inse att det är så här det är och kanske ska vara. Det är naturligt att vara gravid och inte något man ska ställas på pedistal för och få fina medaljer.
Jag kanske ska vara glad att det i alla fall var så förra gången.
torsdag 17 juli 2008
Vet inte vad det är med mig men jag orka
Vet inte vad det är med mig men jag orkar bara inte skriva. Vi mår bra i alla fall och njuter av lediga dagar tillsammans.
måndag 14 juli 2008
lördag 28 juni 2008
fredag 27 juni 2008
Bildbevis
Hade jag bara vetat att det funkade att blogga från A:s mobil hade jag skickat in fler bilder men jag fick bara ett felmeddelande.
Här kommer i alla fall bildbevisen på vår uuuuuunderbara charterresa.
torsdag 19 juni 2008
lördag 14 juni 2008
Beachen - here we come
Nu äntligen så är resan bokad och redan på tisdag så drar vi till den här stranden.Hurra!
fredag 13 juni 2008
onsdag 11 juni 2008
Sant på nåt sätt
Nu har nog de flesta vi känner nåtts av nyheten att det är fler barn på väg. Känns skönt att ha det ute i luften så att det blir sant, i förrgår när jag fick in en glasbit i foten fick jag till och med berätta för en läkare (innan jag skulle få bedövning). Samtidigit så får jag lite ont i magen, det är så tidigt, kanske går det inte som det ska. Ska verkligen alla veta då?
Det känns redan som att jag har en mage men det är bara den förra magen som numera inte behöver hållas in. Är det ok att se ut som att man är i fjärde månaden när man bara är i andra?
Det känns redan som att jag har en mage men det är bara den förra magen som numera inte behöver hållas in. Är det ok att se ut som att man är i fjärde månaden när man bara är i andra?
tisdag 10 juni 2008
Ledtråd
För er som inte riktigt kopplat, läs texten på Eskils tröja. Detta gäller från och med någon gång i januari 2009.
måndag 9 juni 2008
lördag 7 juni 2008
Tack för en underbar kväll
God mat och goda vänner. Kan inte kännas bättre att bli 30 i sällskap av er.Love you!
fredag 6 juni 2008
lördag 31 maj 2008
onsdag 28 maj 2008
Jag drömmer om tyll...
Vackra frisyrer, höga klckar, tyllkjolar och snörda liv.
Jag vill också!
Gå på bal alltså.
Tittade igenom ALLA bilderna på både VF och VK:s hemsidor och känner mig så himla gammal. Eller i alla fall så ogift med en man i försvaret eller så extremt gift med en man som inte blir bjuden på officersbal. Är en bal ett minne blott, hör det till de unga vackra?
Jag minns känslan av att välja ut klänningen, fixa håret, minglet innan och den vackra bilen. Känslan av att vara vackrast i världen och få gå längs den röda mattan. Alla fotoblixtar.
Hur blir man bjuden på bal efter 30?
Jag vill också!
Gå på bal alltså.
Tittade igenom ALLA bilderna på både VF och VK:s hemsidor och känner mig så himla gammal. Eller i alla fall så ogift med en man i försvaret eller så extremt gift med en man som inte blir bjuden på officersbal. Är en bal ett minne blott, hör det till de unga vackra?
Jag minns känslan av att välja ut klänningen, fixa håret, minglet innan och den vackra bilen. Känslan av att vara vackrast i världen och få gå längs den röda mattan. Alla fotoblixtar.
Hur blir man bjuden på bal efter 30?
tisdag 27 maj 2008
Utmaning från Cecilia, gör den du med!
TRE namn jag går under:
- JG, eller Jennie-Gull som min mamma fortfarande envisas med att kalla mig.
- Maaaaaaammaaaaaaaaa av Eskil som nu är inne i en hysterisk mammaperiod. Fast jag tror inte att han fattar att han måste vilja något när han ropar, han tycker bara att det är kul att få en reaktion. Jag tycker dock INTE att det är så kul, längre.
- Älskling, så ofta av min man att jag nu hajjar till mer då han kallar mig vid namn.
TRE saker som skrämmer mig:
- Att det ska hända Eskil eller Andreas något.
- Alla sjukdomar som jag kan drabbas av och som kan innebära att jag antingen dör eller blir gravt handikappad.
- Kilona som smyger sig fast runt magen...
TRE saker jag har på mig:
- Denimklänning från HM. Älskar klänningar som döljer hullet och som kan bäras med...
- Tights. Alltid tights numera då alla andra byxor antingen är för små eller har spruckit i grenen.
- Stringtrosor. Usch och blä. Förr gick jag alltid i string nu känns det helt fel, naket på något sätt. Men vad gör man då inget annat finns rent?
TRE sanningar:
- Det gör ont att föda barn!
- Små barn små problem, stora barn stora problem. Eskil är bara 1,5 år, shit vart ska detta sluta?
- Det blir aldrig som man tänkt sig. Mantrat i mitt liv, fattar inte att jag fortfarande orkar hoppas.
TRE saker jag verkligen vill ha:
- Ett hus, helst det på Griisbacka/Grubbe som är ute just nu.
- En charterresa
- 300 000kronor till kontantinsats
- JG, eller Jennie-Gull som min mamma fortfarande envisas med att kalla mig.
- Maaaaaaammaaaaaaaaa av Eskil som nu är inne i en hysterisk mammaperiod. Fast jag tror inte att han fattar att han måste vilja något när han ropar, han tycker bara att det är kul att få en reaktion. Jag tycker dock INTE att det är så kul, längre.
- Älskling, så ofta av min man att jag nu hajjar till mer då han kallar mig vid namn.
TRE saker som skrämmer mig:
- Att det ska hända Eskil eller Andreas något.
- Alla sjukdomar som jag kan drabbas av och som kan innebära att jag antingen dör eller blir gravt handikappad.
- Kilona som smyger sig fast runt magen...
TRE saker jag har på mig:
- Denimklänning från HM. Älskar klänningar som döljer hullet och som kan bäras med...
- Tights. Alltid tights numera då alla andra byxor antingen är för små eller har spruckit i grenen.
- Stringtrosor. Usch och blä. Förr gick jag alltid i string nu känns det helt fel, naket på något sätt. Men vad gör man då inget annat finns rent?
TRE sanningar:
- Det gör ont att föda barn!
- Små barn små problem, stora barn stora problem. Eskil är bara 1,5 år, shit vart ska detta sluta?
- Det blir aldrig som man tänkt sig. Mantrat i mitt liv, fattar inte att jag fortfarande orkar hoppas.
TRE saker jag verkligen vill ha:
- Ett hus, helst det på Griisbacka/Grubbe som är ute just nu.
- En charterresa
- 300 000kronor till kontantinsats
söndag 18 maj 2008
måndag 12 maj 2008
Hurra!
Allt har vänt och livet är underbart.
I stället för välling har vi nu fått recept på barnsondnäring och peppar peppar Eskil älskar den. Vet inte om det är det men vi har fått en ny unge, det känns helt underbart. Han sitter vid bordet och skrattar, äter nästan en hel blodpuddingskiva, känner hunger och går till sin stol i köket och vill upp, äter gröt till frukost och vill ha mellanmål. Jag är mållös.
I helgen fick vi för första gången känna hur det är att ha en riktig familj vid middagsbordet. Vi skålade och njööööt.
Håll tummarna att det håller i sig.
I stället för välling har vi nu fått recept på barnsondnäring och peppar peppar Eskil älskar den. Vet inte om det är det men vi har fått en ny unge, det känns helt underbart. Han sitter vid bordet och skrattar, äter nästan en hel blodpuddingskiva, känner hunger och går till sin stol i köket och vill upp, äter gröt till frukost och vill ha mellanmål. Jag är mållös.
I helgen fick vi för första gången känna hur det är att ha en riktig familj vid middagsbordet. Vi skålade och njööööt.
Håll tummarna att det håller i sig.
fredag 9 maj 2008
Var är min CHARTER???!!!
Jag är verkligen vad man kan kalla en bitterfi--a. I alla fall hemma med min man. Jag kan bara inte släppa saker och tycker sååååå synd om mig själv. Varför blir det inte som jaaaaag vill, skriker jag inombords!
Jag har aldeles för stora förväntningar på livet och blir det inte som JAG har förväntat mig och planerat så kan det lika gärna få va.
Jag har drömt om en charterresa i två år. Redan på bröllopsresan i Malaysia så bestämde vi att vi skulle ta en charter. Jag blev gravid och resan skjöts upp.
När Eskil föddes så sa vi att vi skulle åka under föräldraledigheten, då behövde ju bara en av oss behövde ta semester. A fick ett nytt jobb och det var svårt att ta ledigt. Resan skjöts upp. I vintras var det så ganska lägligt men Eskil började gå så sent och vi kände att det skulle vara bättre att åka när han kunde gå själv. Roligare för honom om han kunde vara i sanden mm.
Men nu, inför våra 30-årsdagar, så skulle det bära av. Inleda sommaren med en vecka under solen och stoltsera på kalaset med en underbar bränna. Äntligen.
Men så vill A:s mamma, som under sex månader bosatt sig på en väldigt otillgänglig plats i Nordnorge, att vi ska hälsa på. Resan dit går på närmare 10 000 spänn. Vi måste åka i början av sommaren för sen kommer hon ju hem. Enligt A så måste vi inte åka men han skulle aldrig kunna säga till sin mamma att vi drar på charter i stället = ingen charterresa nu heller.
Här kommer bittermusen in i bilden. För jag hävdar nu bestämt att det ALDRIG kommer att bli någon charter. A säger senare i sommar men då är det ju plågsamt varmt för Eskil, han säger hösten men då kanske jag är gravid och jag åker inte på en resa till när han dricker drinkar och jag sitterbredvid med en cola. Vintern då? Jaha, nu när JAG har fått ett nytt jobb, då ska vi åka. När hans var nytt då var det ju helt omöjligt. Nästa sommar? Näe, då har vi kanske två barn = en spädis som JAG ska amma. Nej, det blir helt enkelt ingen charter.
Sån här är jag och jag skäms. Vad det nu är blir så kan det ju omöjligt bli roligt. Under norgeresan kommer jag att sura och blir det en charter så blir det väl katastrof det med bara för att jag surat mig till det.
Vad ska jag göra, jag kan bara inte låta bli och jag tycker att allt är A:s fel.
Jag har aldeles för stora förväntningar på livet och blir det inte som JAG har förväntat mig och planerat så kan det lika gärna få va.
Jag har drömt om en charterresa i två år. Redan på bröllopsresan i Malaysia så bestämde vi att vi skulle ta en charter. Jag blev gravid och resan skjöts upp.
När Eskil föddes så sa vi att vi skulle åka under föräldraledigheten, då behövde ju bara en av oss behövde ta semester. A fick ett nytt jobb och det var svårt att ta ledigt. Resan skjöts upp. I vintras var det så ganska lägligt men Eskil började gå så sent och vi kände att det skulle vara bättre att åka när han kunde gå själv. Roligare för honom om han kunde vara i sanden mm.
Men nu, inför våra 30-årsdagar, så skulle det bära av. Inleda sommaren med en vecka under solen och stoltsera på kalaset med en underbar bränna. Äntligen.
Men så vill A:s mamma, som under sex månader bosatt sig på en väldigt otillgänglig plats i Nordnorge, att vi ska hälsa på. Resan dit går på närmare 10 000 spänn. Vi måste åka i början av sommaren för sen kommer hon ju hem. Enligt A så måste vi inte åka men han skulle aldrig kunna säga till sin mamma att vi drar på charter i stället = ingen charterresa nu heller.
Här kommer bittermusen in i bilden. För jag hävdar nu bestämt att det ALDRIG kommer att bli någon charter. A säger senare i sommar men då är det ju plågsamt varmt för Eskil, han säger hösten men då kanske jag är gravid och jag åker inte på en resa till när han dricker drinkar och jag sitterbredvid med en cola. Vintern då? Jaha, nu när JAG har fått ett nytt jobb, då ska vi åka. När hans var nytt då var det ju helt omöjligt. Nästa sommar? Näe, då har vi kanske två barn = en spädis som JAG ska amma. Nej, det blir helt enkelt ingen charter.
Sån här är jag och jag skäms. Vad det nu är blir så kan det ju omöjligt bli roligt. Under norgeresan kommer jag att sura och blir det en charter så blir det väl katastrof det med bara för att jag surat mig till det.
Vad ska jag göra, jag kan bara inte låta bli och jag tycker att allt är A:s fel.
onsdag 7 maj 2008
Utmaning
Vilken är den mest kända/ största person som du är två handslag bort i från?
För min del är det Kofi Annan.
För min del är det Kofi Annan.
Tankeställare
När ett flygplan taxar in till gaten så säger cabinpersonalen flera gånger till om att man absolut INTE får ta av sig säkerhetsbältet och att mittgången MÅSTE lämnas fri från handbagage.
Ett plan som taxar in eller ut på landningsbanan får max köra 15km/h och allt som händer övervakas NOGA av flygledartornet.
Så kliver man av planet, hämtar ut sin tunga väska och tränger in sig i en överfull flygbuss. Flera av passagerarna tvingas stå och hålla i sig i ett snöre i taket. Bussen kör ut på E4:an i 110 knyck.
Om man skulle sitta på ett plan som ska tankas så är säkerheten rigorös. Ingen får sitta fast i säkerhetsbälte, räddningstjänsten ska stå påklädda och beredda och nödutgångarna påvisas.
Flygplansbränslet är väldigt svårantändligt och slangen skruvas fast så det finns ingen möjlighet till läkage.
Så ska man tanka bilen, man sätter slangen i hålet och trycker på automatikknappen. Barnet sitter fastspänt i krånglig bilbarnstol i baksätet och själv pratar man i mobiltelefonen. Detta medan bensin är VÄLDIGT lättantändligt.
Ett plan som taxar in eller ut på landningsbanan får max köra 15km/h och allt som händer övervakas NOGA av flygledartornet.
Så kliver man av planet, hämtar ut sin tunga väska och tränger in sig i en överfull flygbuss. Flera av passagerarna tvingas stå och hålla i sig i ett snöre i taket. Bussen kör ut på E4:an i 110 knyck.
Om man skulle sitta på ett plan som ska tankas så är säkerheten rigorös. Ingen får sitta fast i säkerhetsbälte, räddningstjänsten ska stå påklädda och beredda och nödutgångarna påvisas.
Flygplansbränslet är väldigt svårantändligt och slangen skruvas fast så det finns ingen möjlighet till läkage.
Så ska man tanka bilen, man sätter slangen i hålet och trycker på automatikknappen. Barnet sitter fastspänt i krånglig bilbarnstol i baksätet och själv pratar man i mobiltelefonen. Detta medan bensin är VÄLDIGT lättantändligt.
tisdag 6 maj 2008
Gråter
Alla har vi våra problem, och alla tycker vi säkert att just våra problem är extra jobbiga. När man har problem så vill man på något sätt få cred för det. Man vill att andra ska förstå hur jobbigt det är och tycka att man gör det bra trots allt. Men det finurliga med dessa problem är att de är individuella. Vi har våra problem, andra har sina och har man inte varit i samma situation så GÅR det inte att förstå.
I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds
Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.
Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.
Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.
Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.
Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.
Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.
Därför grät jag.
I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds
Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.
Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.
Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.
Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.
Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.
Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.
Därför grät jag.
måndag 5 maj 2008
Neeeej
Känner mig lite konstig i huvudet och tror att det är för att jag varit ute i gassande solen för länge.
Kittlar lite i näsan och förvånas över den tidiga pollenreaktionen.
Kroppen värker.
Jag nyser.
Vaknar i morse med ont i halsen - NEEEEEEJ, inte igen. Jag var ju nyss förkyld och hade precis fått tillbaka orken.
Men icke - nu rinner snoren och huvudet känns degigt.
Kittlar lite i näsan och förvånas över den tidiga pollenreaktionen.
Kroppen värker.
Jag nyser.
Vaknar i morse med ont i halsen - NEEEEEEJ, inte igen. Jag var ju nyss förkyld och hade precis fått tillbaka orken.
Men icke - nu rinner snoren och huvudet känns degigt.
fredag 2 maj 2008
Vi hör inte hemma där
Nu är jag så upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag har gråtit för att jag ska lämna jobbet på SVT, (för visso så bestämde jag mig långt innan detta blev känt), men nu så är jag sååå glad att inte måsta förknippas med kanalen som ska sända detta.
Jag mår verkligen illa. Varför ska gemene man hemma sitta framför sin dumma tv och låtsas sörja denna flicka som ingen ens kände? Hur kan folk tro att de delar familjens sorg?
Det enda vi vet om Engla är att hon brutalt togs från detta liv, det enda vi vet är det vi läst om i tidningar och sett i hemska nyhetsinslag. Känner vi då denna lilla flicka så pass att vi kan understå oss att säga att vi vill gå på hennes begravning?
Visst, vi känner något. Vi mår illa inför detta fruktansvärda som hänt och lilla Engla har blivit ett ansikte på det. Vi får en klump i halsen och kanske rinner en tår då vi läser mammans brev. Vi berörs. Punkt. Men vi känner inte familjens sorg. Vi har ingenting på denna begravning att göra!
SVT går emot allt vad jag kallar pressetik. Man ska ta hänsyn till människor i chock och fatta besluten som de inte är kapabla att fatta själva. Man ska förstå att detta är en sådan situation och att mamman utanför sin chock inte skulle ha velat detta.
Jag har gråtit för att jag ska lämna jobbet på SVT, (för visso så bestämde jag mig långt innan detta blev känt), men nu så är jag sååå glad att inte måsta förknippas med kanalen som ska sända detta.
Jag mår verkligen illa. Varför ska gemene man hemma sitta framför sin dumma tv och låtsas sörja denna flicka som ingen ens kände? Hur kan folk tro att de delar familjens sorg?
Det enda vi vet om Engla är att hon brutalt togs från detta liv, det enda vi vet är det vi läst om i tidningar och sett i hemska nyhetsinslag. Känner vi då denna lilla flicka så pass att vi kan understå oss att säga att vi vill gå på hennes begravning?
Visst, vi känner något. Vi mår illa inför detta fruktansvärda som hänt och lilla Engla har blivit ett ansikte på det. Vi får en klump i halsen och kanske rinner en tår då vi läser mammans brev. Vi berörs. Punkt. Men vi känner inte familjens sorg. Vi har ingenting på denna begravning att göra!
SVT går emot allt vad jag kallar pressetik. Man ska ta hänsyn till människor i chock och fatta besluten som de inte är kapabla att fatta själva. Man ska förstå att detta är en sådan situation och att mamman utanför sin chock inte skulle ha velat detta.
måndag 28 april 2008
Despo
Jag tillhör numera sällskapet desperata småbarnsföräldrar. Jag har hört talats om dem förut men inte fattat vad som menats. Nu vet jag.
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!
måndag 21 april 2008
Finns det fler som jag?
Är det verkligen bara jag som tror att huset kan börja brinna om man går hemifrån medan diskmaskinen fortfarande går? Är det verkligen bara jag som stänger av den men sen får panik att någon ska komma hem och tro att det är rent och äta med besticken som är fulla med ovasköljt maskindiskmedel och dö av förgiftning som är mitt fel.
Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?
Är det bara jag?
A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.
Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?
Är det bara jag?
A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.
Hej vår!
Åh, vad jag välkomnar våren och värmen. Barn ska leka ute och nu äntligen blir det utelek för hela slanten.
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.
Nu ska här lekas! Ute!
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.
Nu ska här lekas! Ute!
fredag 18 april 2008
Glöm mig inte!!!
Det är så konstigt att en person bara kan sluta existera. En dag så går det inte att ringa eller fråga nåt för personen finns inte.
Extra märkligt känns det då man inte pratat eller synts på länge. Allt är ju egentligen samma men ändå helt annorlunda.
Jag var på begravning i dag, det har blivit många de senaste åren. Många av föräldrarnas nära vänner har slutat existera (här på jorden i alla fall). Jag blir alltid lika ledsen och tankarna skenar iväg då jag ser deras barn. Hade det kunnat vara jag som satt där med ett sista farväl? Vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag ha sagt? Hade jag likt filmerna brutit ihop framme vid kistan och slängt mig över den eller hade jag ångrat efteråt att jag kämpat för att vara så kontrollerad?
Jag är rädd för döden. Rädd för att lämna min familj och rädd för allt jag skulle gå miste om. Men ska jag vara riktigt ärlig så är jag också rädd för att glömmas bort, tänk om man slutar prata om mig och det blir som om jag inte funnits. Tanken skrämmer mig oerhört och även om jag förstår att det är så det ska vara så vill jag inte att livet ska fortsätta utan mig.
Jag har svårt att förstå att någon skulle kunna känna annorlunda och ärligt säga att det är ok att glömma och gå vidare. Jag skulle kunna säga så bara för att det låter så fint och ödmjukt men hur många kan på rikigt riktigt mena det?
Det här är det dummaste jag läst på länge.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.
Vår bästa vän - bilen
Finns det något tråkigare än att besikta bilen? Varje år, samma sak. Kontroll av denna plåtklump som egentligen inte för något gott med sig. Skatten är snordyr, försäkringen som ändå inte täcker det som behöver lagas än ändå dyrare, bensinen kostar skjortan och tar slut alldeles för fort, garaget som tar en kvart att öppna varje morgon snuvar oss på en rejäl slant, vi blir fetare för dumbilen gör oss lata och dessutom är den skitig exakt hela tiden, både inuti och utanpå. Att den dessutom förstör mijön och kommer att vara orsaken till att Eskils barn och barnbarn mest troligt kommer att försummas på en framtid ute i naturen utan i stället tvingas isolera sig i lufttäta hus gör ju själva tanken på att vi överhuvudtaget äger en helt absurd. Men någonstans har vi fått för oss att vi inte skulle klara oss utan den och allt detta är på något vridet sätt värt det.
Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.
Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!
Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.
Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!
onsdag 16 april 2008
Nya stövlar
Den här månaden har jag köpt skor för över 2500:- Helt sjukt men ack så roligt. Här är de senaste. Äntligen ett par snygga gummistövlar så att man kan glänsa även i sandlådan. Idag fyllde de även en annan funktion då jag hällde ut A.s matlåda i bilen. Lyckligtvis så tog mina gummiskor största smällen.
Saker som får det att pirra. No 1
När min man kramar om mig i soffan och sen tittar mig i ögonen och säger
-Jag är verkligen kär i dig.
-Jag är verkligen kär i dig.
måndag 14 april 2008
Det stora vårbråket
I går bråkade jag något så fruktansvärt med A. Det var nästan läskigt. Han blev så arg att han nästan slog sönder bilen.
Hade det varit för tio år sedan hade ett liknande bråk inneburit att jag dragit slutsatsen att det var slut. Att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen och att jag hatade honom och att han hatade mig. Jag kanske hade tagit bilen och dragit. Kanske hade låtit bli att svara när han ringde.
Den stora skillanden nu är att man bråkar för att man vill att det ska bli bättre. Jag älskar honom och han mig och vi vet att vi vill vara med varandra. Jag VET att han inte vill lämna mig bara för att jag slänger kläder överallt hemma och sedan skyller på att det är hans fel. Han hänger sina saker på mina krokar och varför ska jag plocka upp mina kläder när han aldrig städar toaletten?
Det värsta som jag inser när vi bråkar är dock att A är god medan jag är ond. A tänker på oss båda medan jag tänker på mig själv. Jag spelar gärna martyr och låter honom sota för vad han sagt. Jag tar till tårarna och tvingar honom att tycka synd om mig. Jag slår visserligen inte sönder bilen men jag är långsint och låter honom lida länge för det.
Hade det varit för tio år sedan hade ett liknande bråk inneburit att jag dragit slutsatsen att det var slut. Att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen och att jag hatade honom och att han hatade mig. Jag kanske hade tagit bilen och dragit. Kanske hade låtit bli att svara när han ringde.
Den stora skillanden nu är att man bråkar för att man vill att det ska bli bättre. Jag älskar honom och han mig och vi vet att vi vill vara med varandra. Jag VET att han inte vill lämna mig bara för att jag slänger kläder överallt hemma och sedan skyller på att det är hans fel. Han hänger sina saker på mina krokar och varför ska jag plocka upp mina kläder när han aldrig städar toaletten?
Det värsta som jag inser när vi bråkar är dock att A är god medan jag är ond. A tänker på oss båda medan jag tänker på mig själv. Jag spelar gärna martyr och låter honom sota för vad han sagt. Jag tar till tårarna och tvingar honom att tycka synd om mig. Jag slår visserligen inte sönder bilen men jag är långsint och låter honom lida länge för det.
Världens roligaste jobb
Jag måste bara få berätta att jag har världens roligaste jobb. Folk klagar ofta på sin arbeten men det kan verkligen inte jag göra.
I vår har jag varit utomlands och gjort tre reportage, förra året fick jag flyga med en kvinnlig flygformationsgrupp, idag for jag runt och dansade på torget i Umeå med vilt främmande män och nästa vecka ska jag lära känna Martina Haag. Det är verkligen helt sjukt!
Dessutom så får jag betalt för att göra allt detta. Det är nästan så att man skäms.
Synd bara att jobbet tar slut snart - hoppas verkligen att jag inte kommer att bli en klagomoster då utan kommer att kunna titta tillbaka och njuta av det som varit.
Påminn mig annars!
I vår har jag varit utomlands och gjort tre reportage, förra året fick jag flyga med en kvinnlig flygformationsgrupp, idag for jag runt och dansade på torget i Umeå med vilt främmande män och nästa vecka ska jag lära känna Martina Haag. Det är verkligen helt sjukt!
Dessutom så får jag betalt för att göra allt detta. Det är nästan så att man skäms.
Synd bara att jobbet tar slut snart - hoppas verkligen att jag inte kommer att bli en klagomoster då utan kommer att kunna titta tillbaka och njuta av det som varit.
Påminn mig annars!
onsdag 9 april 2008
Ibland vänder turen
Båda mina favoritstövlar har gått sönder inom loppet av två dagar. Kan tyckas banalt men detta är katastrof för mig som mumera bara går i tights.
Stövelsäsongen är slut och jag hittade bara ett enda par som ju då naturligtvis var väldigt dyra och dessutom inte fanns i rätt färg i min storlek.
Despo som jag är så ringde jag runt och min tur vände.
En affär i Stockholm hade stövlarna i rätt färg och i min storlek och dessutom så var de nedsatta med 500 spänn. Håller nu tummarna för att de ska komma innan helgen.
torsdag 3 april 2008
Vafanaploli!
Vad gör vi för fel!!!?
Varför vaknar E mellan 5 och 6 när han sover hemma i sin egen säng medan han ALLTID tar sovmorgon till minst klockan 7 nrä han sover hos mormor och morfar.
Varför vaknar E mellan 5 och 6 när han sover hemma i sin egen säng medan han ALLTID tar sovmorgon till minst klockan 7 nrä han sover hos mormor och morfar.
måndag 31 mars 2008
Detta med RLS
Eller Restless legs
Eller myror i benen
Eller rent av växtvärk
Ja, namnen är många och likaså vi som lider av det.
För min del går det i perioder. Ibland plågas jag varje kväll och ibland glömmer jag bort att jag har det. Det börjar oftast framför TV.n. Det pirrar till lite i ena benet, oftast det högra. Sen är det som att musklerna får spasmer utan att det syns utanpå. Det liksom hoppar och pirrar i benet som om man hade små små senadrag. Men till skillnad från senadrag så försvinner det inte när man sträcker på benet, ingenting kan få det att försvinna. Det känns förvisso inte när man är uppe och går men man vill ju sitta ner på kvällen. Hellst så vill jag spänna fast benet i en sträckbänk och ligga så.
Det jobbiga är inte att det gör ont, för för mig är det inte alls smärtsamt men bara olidligt jobbigt. Som att det kliar men man får inte klia, till skillnad att detta inte försvinner om jag slutar tänka på det.
När jag var gravid var besvären dock fruktansvärda, framför allt på natten och det blev många vankande och sömnlösa timmar.
Om någon annan av er är eller känner någpn drabbad så har jag några tips:
-Stödstrumpor - det finns stay-ups modeller och de kan ibland fungera.
-Dusch -om det är värmen eller vattnet vet jag inte.
-Alvedon - detta är helt klart det som fungerar bäst för mig. De gör mig dessutom lite trött vilket gör det ändå lättare att somna.
För den som vill läsa mer
söndag 30 mars 2008
En söndag
Ja, man kan ju ägna söndagar åt en massa saker. Själv sitter jag på en föreläsning på sjukhuset om Restless legs, eller krypningar i benen. Jag håller tummarna att jag äntligen ska få tips och råd för vad jag ska göra då inte bara Eskil utan också mina egna ben håller mig vaken om nätterna.
En söndag
Ja, man kan ju ägna söndagar åt en massa saker. Själv sitter jag på en föreläsning på sjukhuset om Restless legs, eller krypningar i benen. Jag håller tummarna att jag äntligen ska få tips och råd för vad jag ska göra då inte bara Eskil utan också mina egna ben håller mig vaken om nätterna.
torsdag 20 mars 2008
Orken
Jag vet inte vad det är med mig men jag orkar ingenting. All ork är som bortblåst och allt är jobbigt. Jag orkar inte ta upp saker jag tappat på golvet = det är jättestökigt, jag orkar inte ringa till folk jag egentligen vill prata med = jag kommer förmodligen att tappa kontakten och jag orkar egentligen inte blogga heller = det är väl inte som läser längre.
Jag vill bara sätta mig i soffa och sitta. Kanske slå på tv.n och zappa mellan kanalerna för jag orkar inte se ett helt program.
Nu är det påsk och jag orkar ingenting. Egentligen vill jag ut i det vackra vädret med snoddas som ju älskar snön, men jag orkar inte!!!
Jag ska se om jag orkar lägga ut lite bilder så får ni se hur stor han blivit i allafall.
Jag vill bara sätta mig i soffa och sitta. Kanske slå på tv.n och zappa mellan kanalerna för jag orkar inte se ett helt program.
Nu är det påsk och jag orkar ingenting. Egentligen vill jag ut i det vackra vädret med snoddas som ju älskar snön, men jag orkar inte!!!
Jag ska se om jag orkar lägga ut lite bilder så får ni se hur stor han blivit i allafall.
fredag 29 februari 2008
Boktips
Har läst en förhandsversion av Helena Zweigbergk nya bok "Ur vulkanens bok".
Appropå tristess och gnäll så får den en att hajja till om hur man verkligen inte vill att ens liv ska bli.
Appropå tristess och gnäll så får den en att hajja till om hur man verkligen inte vill att ens liv ska bli.
Vad är väl en helg...
Så var det snart helg igen.
Vad är helg nuförtiden?
Förr var det mysigt med go´mat och vin men om jag bara tittar på vin numera så somnar jag.
Å maten, ja den intas ofta tillsammans med E och eftersom att han inte direkt är något matvrak så innebär det en massa trugande och lockande.
Känns som att vi har gått in i ett ekorrhjul av tråk och tristess.
Hoppas att vi får sällskap till Schlagern i morgon annars så riskerar jag att somna till den också.
Vad är helg nuförtiden?
Förr var det mysigt med go´mat och vin men om jag bara tittar på vin numera så somnar jag.
Å maten, ja den intas ofta tillsammans med E och eftersom att han inte direkt är något matvrak så innebär det en massa trugande och lockande.
Känns som att vi har gått in i ett ekorrhjul av tråk och tristess.
Hoppas att vi får sällskap till Schlagern i morgon annars så riskerar jag att somna till den också.
torsdag 28 februari 2008
Hello 70's
Hittade dessa underbara gängselbyxor igår. A hade dem när han var liten och jag trodde väl aldrig att det skulle gå så fort att växa i dem. Jag hade lagt dem långt in i en garderob för framtagning först om ett år eller två. Men det är ju bara att inse att tiden går rugggit fort.
måndag 25 februari 2008
För övrigt...
...så har vi numera en helt gående Eskil boende hemma hos oss.
Det är egentligen helt sjukt att den lilla lilla orörliga parveln numera knallar omkring hemma mellan olika rum.
Han är tydligen ganska sen med att börja gå men just nu så tackar jag gud för det för det känns ändå som att han varit bäbis alldeles för kort stund.
Det är egentligen helt sjukt att den lilla lilla orörliga parveln numera knallar omkring hemma mellan olika rum.
Han är tydligen ganska sen med att börja gå men just nu så tackar jag gud för det för det känns ändå som att han varit bäbis alldeles för kort stund.
Hur ska det gå?
Det är så lätt att himla åt andra och vad andra gör och inte gör. Jag gör det tyvärr väldigt ofta och väldigt bestämt. - Jag ska inte göra si och om det vore jag så skulle jag göra så... är ord som ofta rullar ur min mun. Lika ofta så lovar jag mig själv att sluta upp med detta då jag inser att allt blir annorlunda då man själv är den som sitter där.
Nu har det hänt igen.
Jag har ofta sagt att jag inte ska vara rädd för att lämna bort min bäbis, att mijöombyte och andra männsikor kommer att göra honom stark.
Jag har också sagt att om pappan dessutom är hemma så är det ju rent löjligt att ha några som hellst betänkligheter över att vara borta.
För två veckor sedan var jag borta i fem dagar. Dagar som visserligen var fyllda med jobb men som också skulle kunna ha fungerat som lite avkoppling från hemmalivet.
Istället så slets mitt hjärta itu. Varje timme och varje minut fylldes med dubbla tankar, både på min uppgift men också på min älskling därhemma som vägrade äta.
Nu ska jag bort igen - den här gången i 7 helvetesdagar. Alla är så avundsjuka på mitt jobb och tycker att jag har det så bra. Vad de inte vet och inte heller verkar kunna förstå är att jag bävar inför resan och snarare ser det som det värsta straffet.
- Inte kommer väl det att förändra något, säger alla. Men knip igen för det gör det visst. Sist så tog det 4 dagar innan E åter släppte in mig i sitt lilla hjärta. 4 dagar av outhärdlig smärta hos en mamma som förlorat förmågan att trösta sitt knytte.
Nu är det 7 dagar - hur länge ska jag straffas då?
Nu har det hänt igen.
Jag har ofta sagt att jag inte ska vara rädd för att lämna bort min bäbis, att mijöombyte och andra männsikor kommer att göra honom stark.
Jag har också sagt att om pappan dessutom är hemma så är det ju rent löjligt att ha några som hellst betänkligheter över att vara borta.
För två veckor sedan var jag borta i fem dagar. Dagar som visserligen var fyllda med jobb men som också skulle kunna ha fungerat som lite avkoppling från hemmalivet.
Istället så slets mitt hjärta itu. Varje timme och varje minut fylldes med dubbla tankar, både på min uppgift men också på min älskling därhemma som vägrade äta.
Nu ska jag bort igen - den här gången i 7 helvetesdagar. Alla är så avundsjuka på mitt jobb och tycker att jag har det så bra. Vad de inte vet och inte heller verkar kunna förstå är att jag bävar inför resan och snarare ser det som det värsta straffet.
- Inte kommer väl det att förändra något, säger alla. Men knip igen för det gör det visst. Sist så tog det 4 dagar innan E åter släppte in mig i sitt lilla hjärta. 4 dagar av outhärdlig smärta hos en mamma som förlorat förmågan att trösta sitt knytte.
Nu är det 7 dagar - hur länge ska jag straffas då?
torsdag 21 februari 2008
Skurk-kassan
VARNING!
VARNING!
A-kassan lurar och bedrar!
Bli aldrig arbetslös!!!
Här har man gått i flera år och kämpat och smörat och jobbat riktigt jävla hårt för att få en bra lön. En lön som man kan känna sig trygg med och en lön som gör att föräldrapenningen blir rätt stor så att man kan vara vara hemma med sina barn utan dåligt samvete för familjeekonomin.
För er som inte visste det så är det där med ekonomi extremt viktigt för mig. Inte att den måste vara extremt bra men trygg, det måste den vara. Jag måste ha trygghet.
I flera år har jag därför tackat nej till massor av jobberbjudanden - jag har valt den stabila inkomsten för att jag skulle kunna känna mig trygg den dagen som barnen kom.
Så kom då barnet- lyckan var total och jag kände mig trygg. Jag kunde tom unna mig att snåla på föräldradagarna för pengarna räckte i alla fall.
Mitt i tryggheten så tog jag dock ett stort steg, jag bytte jobb. Men trygghgetssökande som jag är så var jag NOGA med att se till att även min nya anställning var trygg. Om inte för all framtid så såg jag till att lönen var bra och att jag hade en heltidsanställning.
Men mitt misstag var att jag valde att leva ett jämnställt liv med min man och mitt barn. Jag var duktigt och gick tidigt tillbaka till jobbet samtidigt som jag ammade. Jag kunde ju inte jobba heltid men halvtid slet jag mig hemifrån från min snuttande lilla bäbis.
Men se det skulle jag inte ha gjort.
Jä-la skurk a-kassan tycker i och med det att jag VALT att bara jobba halvtid. Jag har valt att gå ner i inkomst. Att jag fått pengar av FK bryr de sig inte om.
Nu är jag arbetslös, stundom på heltid och stundom på deltid.
Nu när jag stämplar så får jag bara ersättning motsvarande min halvtidslön, eller 75% av den åsså 33% skatt på det. Jag hade dessutom ett tungt jobb i slutet av graviditet och fick havandeskapspenning på halvtid från fk. Även detta räknar skurk-kassan bort.
Så till er alla!
Var inte hemma med era barn.
Var inte hemma och var sjuka.
A-kassan räknar detta som att man frivilligt gått ner i lön och ersätter en utifrån det.
måndag 18 februari 2008
Titta han snackar
Det gäller att inte låta bli att bli generad och kanske börja tänka på vad man säger. Särskillt som man numera har en härmapa boende hemma.
Bajs är ett av favoritorden - ganska roligt hemma men mindre kul i kassan på Ica. Tur att de som gick förbi trodde att han sa bye bye
När blev han så här stor
Det är konstigt det här med tiden, hur den kan gå så fort.
Hur en liten liten bäbis helt plötsligt är en liten pojke.
Hur han gått ifrån att vara någon man tar hand om till att bli ett sällskap.
I helgen tog jag med min "kompis" på fika. Vi beställde en macka till mamman, yogurt till Eskil och en apelsinjos att dela på. Vi satt länge och fikade och tittade på folk, fnissade åt några och vinkade till andra. Det slutade med att E åt mackan och jag fick yogurten men det var gott i alla fall.
När vi kom hem sjöng vi "Imse Vimse" och E kunde alla rörelserna, sen gick vi och pekade på kaninen och E ropar "iiin".
När klockan närmar sig sju lägger sig Eskil i mitt knä i soffan och börjar dra mig i handen. Han vill gå och lägga sig.
Jag sjunger och när jag är klar så klappar han mig på kinden och vänder sig bort - han vill somna själv lille plutten så det är bara till att ensam bege sig till soffan.
God natt
Hur en liten liten bäbis helt plötsligt är en liten pojke.
Hur han gått ifrån att vara någon man tar hand om till att bli ett sällskap.
I helgen tog jag med min "kompis" på fika. Vi beställde en macka till mamman, yogurt till Eskil och en apelsinjos att dela på. Vi satt länge och fikade och tittade på folk, fnissade åt några och vinkade till andra. Det slutade med att E åt mackan och jag fick yogurten men det var gott i alla fall.
När vi kom hem sjöng vi "Imse Vimse" och E kunde alla rörelserna, sen gick vi och pekade på kaninen och E ropar "iiin".
När klockan närmar sig sju lägger sig Eskil i mitt knä i soffan och börjar dra mig i handen. Han vill gå och lägga sig.
Jag sjunger och när jag är klar så klappar han mig på kinden och vänder sig bort - han vill somna själv lille plutten så det är bara till att ensam bege sig till soffan.
God natt
söndag 3 februari 2008
Numera också FILMproducent!
Iiiihhh!
För tre år sedan gjorde jag en kortfilm som examensarbete då jag pluggade i Göteborg.
NU har den visats i SVT. HURRA!!!!
Alla som är nyfikna kan se reprisen av första avsnittet av programmet Sverige!
Eller så kan ni se det på webben
www.svt.se/sverige
Filmen börjar ca 23 minuter in i programmet och i slutet av programmet så ser man minsann att det är jag som producerat i eftertexterna.
Jojjomensan!
För tre år sedan gjorde jag en kortfilm som examensarbete då jag pluggade i Göteborg.
NU har den visats i SVT. HURRA!!!!
Alla som är nyfikna kan se reprisen av första avsnittet av programmet Sverige!
Eller så kan ni se det på webben
www.svt.se/sverige
Filmen börjar ca 23 minuter in i programmet och i slutet av programmet så ser man minsann att det är jag som producerat i eftertexterna.
Jojjomensan!
onsdag 23 januari 2008
Sannerligen helt sjukt
Läste din blogg C och skäms då du på andra sidan klotet har betydligt mer koll på vad som står i tidningarna här hemma än jag. Du gjorde mig i alla fall uppmärksam på vad som stod i Expressen för inte så länge sen.
Professorn Sigbritt Werner har tydligen börjat intressera sig för ämnet manlig amning!!?! Hon är helt övertygad om att många pappor ger sitt barn sitt eget bröst!
Helt sjukt!!Klart som fan att INGA pappor ger sina barn sitt EGET bröst! Var har hon fått det ifrån???!Kanske är hon själv uppvuxen med sin pappas håriga bröstvårta i munnen och måste nu försvara det för sig själv. Men det är ju helt sjukt - och onaturligt! Pappor har ingen mjölk, därmed basta.
Werner ger som exempel att mamman kanske är ute och pappan inte kan hitta den borttappade nappen och då skulle ta till det egna bröstet. HALLÅ! Jag kan ju då bara berätta att en mans lillfinger är mer likt en mammas bröst än vad en mansvårta någonsin kan vara.
Det sjukaste är att cirka 50 % av männen i Expressens undersökning tycker att det är helt ok.
Please, skydda mig från den synen!
Mitt i all denna kråksång så har jag gått med på att vara moderator på ett eventuellt seminarium med denna Sigbritt Werner. Detta skulle handla om den skuldtyngda ammningen som får så många mammor att må dåligt. Detta är värt att diskutera men om det mitt i alltihop ska pratas om ammande pappor så tror jag inte att jag pallar.
Kram på er!
Professorn Sigbritt Werner har tydligen börjat intressera sig för ämnet manlig amning!!?! Hon är helt övertygad om att många pappor ger sitt barn sitt eget bröst!
Helt sjukt!!Klart som fan att INGA pappor ger sina barn sitt EGET bröst! Var har hon fått det ifrån???!Kanske är hon själv uppvuxen med sin pappas håriga bröstvårta i munnen och måste nu försvara det för sig själv. Men det är ju helt sjukt - och onaturligt! Pappor har ingen mjölk, därmed basta.
Werner ger som exempel att mamman kanske är ute och pappan inte kan hitta den borttappade nappen och då skulle ta till det egna bröstet. HALLÅ! Jag kan ju då bara berätta att en mans lillfinger är mer likt en mammas bröst än vad en mansvårta någonsin kan vara.
Det sjukaste är att cirka 50 % av männen i Expressens undersökning tycker att det är helt ok.
Please, skydda mig från den synen!
Mitt i all denna kråksång så har jag gått med på att vara moderator på ett eventuellt seminarium med denna Sigbritt Werner. Detta skulle handla om den skuldtyngda ammningen som får så många mammor att må dåligt. Detta är värt att diskutera men om det mitt i alltihop ska pratas om ammande pappor så tror jag inte att jag pallar.
Kram på er!
tisdag 15 januari 2008
Ny bebbe!
Vid halvtolv-snåret i går natt gick det äntligen att pusta ut. Bebben hade anlänt och alla mådde bra. Skönt med ytterligare en mamma till gänget så att man slipper skämmas över att man bara pratar barnsaker nuförtiden.
Nu undrar jag hur mycket man får gå på så här i början. Får man hälsa på på BB? Kan man komma förbi redan första dagen hemma? Då man redan har ett eget barn och inte för så länge sen själv låg på BB så känns det lite som att man ju faktiskt skulle kunna ha vägarna förbi där. Å trots att man gått igenom det själv så är det svårt när man står såhär utanför å är såååå himla nyfiken att erinra sig om hur man själv tänkte och ville ha det.
Grattis i alla fall å välkommen till mamma-klubben!
Nu undrar jag hur mycket man får gå på så här i början. Får man hälsa på på BB? Kan man komma förbi redan första dagen hemma? Då man redan har ett eget barn och inte för så länge sen själv låg på BB så känns det lite som att man ju faktiskt skulle kunna ha vägarna förbi där. Å trots att man gått igenom det själv så är det svårt när man står såhär utanför å är såååå himla nyfiken att erinra sig om hur man själv tänkte och ville ha det.
Grattis i alla fall å välkommen till mamma-klubben!
fredag 11 januari 2008
Jag menar ju inte er tjejer såklart
Läste just era kommentarer till mitt senaste inlägg och min galla ska inte hamna på er.
Ni är mina vänner så ni får fakstiskt säga sanningen.
De jag stör mig på är manliga arbetskamrater, barnmorskor, främlingar på stan, bekanta och annat oförskämt folk.
Ni är mina vänner så ni får fakstiskt säga sanningen.
De jag stör mig på är manliga arbetskamrater, barnmorskor, främlingar på stan, bekanta och annat oförskämt folk.
Nu får det vara nog!!!
Kan man få vara lite tjock utan att vara gravid?
Kan man få vara lite tjock utan att få det kommenterat HELA tiden?
Kan man få vara lite tjock utan att måsta be om ursäkt till alla som kommer och gör bort sig?
Kan jag få vara hur tjock jag vill ifred tack!
Jag ska banta.
Jag håller på att banta.
Jag äter inte längre goda kakan.
Jag tar inte en portion till.
Jag går faktiskt hem från öppna förskolan.
Jag har bokat ett träningspass.
Jag äter för f-n russin istället för godis så håll käften alla magklappare!!!
Kan man få vara lite tjock utan att få det kommenterat HELA tiden?
Kan man få vara lite tjock utan att måsta be om ursäkt till alla som kommer och gör bort sig?
Kan jag få vara hur tjock jag vill ifred tack!
Jag ska banta.
Jag håller på att banta.
Jag äter inte längre goda kakan.
Jag tar inte en portion till.
Jag går faktiskt hem från öppna förskolan.
Jag har bokat ett träningspass.
Jag äter för f-n russin istället för godis så håll käften alla magklappare!!!
torsdag 10 januari 2008
På jobbet igen
Så var julen slut och min långa ledighet med den. Är numera arbetslös på halvtid istället för mammaledig och det känns skönt att kunna spara en massa föräldradagar. Det här är året då vi blir 30 och det börjar sedan kännas. Ser en betydligt äldre version av mig själv i spegeln numera och varenda russin jag äter hamnar runt midjan. Nu ska det tränas!
fredag 14 december 2007
Surt sa räven
Jag hatar sura människor.
Ok, folk jag inte känner eller har med att göra kan få vara sura men är man i min närhet så passar sig långsinthet inte!
Ja, det är det jag pratar om. Inte de som varje dag hatar livet och är bistra och arga utan de som blir sura för något och sen går det aldrig över.
Jag blir ofta sur men det varar i max två minuter sen är jag som vanligt och kan sjunga och skämta igen.
Min pappa är en typiskt långsur person och man vet aldrig riktigt när man kan återgå till det vanliga. Man får trippa på tå med magont och försiktigt lite då och då prova om han fortfarande är sur.
I dag och många andra dagar är min man likadan. Han blir aldrig glad igen efter att han varit sur och jag blir såååå trött. Jag som önskade mig en härlig fredagseftermiddag hemma vill nu aldrig åka hem från jobbet. För äe han sur då blir jag ju sur tillbaka åsså tar det aldrig slut.
Ok, folk jag inte känner eller har med att göra kan få vara sura men är man i min närhet så passar sig långsinthet inte!
Ja, det är det jag pratar om. Inte de som varje dag hatar livet och är bistra och arga utan de som blir sura för något och sen går det aldrig över.
Jag blir ofta sur men det varar i max två minuter sen är jag som vanligt och kan sjunga och skämta igen.
Min pappa är en typiskt långsur person och man vet aldrig riktigt när man kan återgå till det vanliga. Man får trippa på tå med magont och försiktigt lite då och då prova om han fortfarande är sur.
I dag och många andra dagar är min man likadan. Han blir aldrig glad igen efter att han varit sur och jag blir såååå trött. Jag som önskade mig en härlig fredagseftermiddag hemma vill nu aldrig åka hem från jobbet. För äe han sur då blir jag ju sur tillbaka åsså tar det aldrig slut.
måndag 26 november 2007
Bloggens framtid?
Satt och läste igenom gamla blogginlägg och insåg att jag är förändrad. Eller E är förändrad i mina ögon. Jag läste om hur jag under de första månaderna var väldigt utlämnande och berättade om hur allt var och hur HAN var. Jag läste och gillade det jag skrivit men inser samtidigt att jag inte kan skriva på det sättet längre. Nu blir allt så mycket ytligare. Det har gått ett år och givetvis så händer det fortfarande massor och jag funderar hela tiden på än det ena än det andra.
Skillnaden är nu att E under året som gått blivit en person. En alldeles egen person med alldeles egna känslor. I början var han en del av mig – han var min och jag kunde utan att fråga berätta vad jag ville om honom – på både gott och ont. Men nu, nu är han en person, en egen person som jag hyser den största respekt för. På samma sätt som jag inte berättar detaljerat om A så kan jag inte längre göra det om E. Jag vill inte sprida alla hans dåliga sidor för det är ju det fantastiska som egentligen är det stora och jag vill inte att någon skulle kunna misstolka och få fel bild av honom. Jag vill värna hans integritet och inte lämna ut honom helt.
Därför kära vänner så har bloggen blivit tråkigare – inte för att det saknas saker att skriva om.
Jag ska däremot ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra framöver. Ska jag fortsätta skriva och i så fall om vad?
Jag ska också erkänna att jag är kluven – jag vill ju samtidigt öppna mig och dryfta mina tankar och problem. Jag vill ju att bloggen ska vara ett ställe där ni kan läsa och känna igen er eller uppröras eller känna medlidande.
Men hur ska jag kunna kombinera?
Skillnaden är nu att E under året som gått blivit en person. En alldeles egen person med alldeles egna känslor. I början var han en del av mig – han var min och jag kunde utan att fråga berätta vad jag ville om honom – på både gott och ont. Men nu, nu är han en person, en egen person som jag hyser den största respekt för. På samma sätt som jag inte berättar detaljerat om A så kan jag inte längre göra det om E. Jag vill inte sprida alla hans dåliga sidor för det är ju det fantastiska som egentligen är det stora och jag vill inte att någon skulle kunna misstolka och få fel bild av honom. Jag vill värna hans integritet och inte lämna ut honom helt.
Därför kära vänner så har bloggen blivit tråkigare – inte för att det saknas saker att skriva om.
Jag ska däremot ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra framöver. Ska jag fortsätta skriva och i så fall om vad?
Jag ska också erkänna att jag är kluven – jag vill ju samtidigt öppna mig och dryfta mina tankar och problem. Jag vill ju att bloggen ska vara ett ställe där ni kan läsa och känna igen er eller uppröras eller känna medlidande.
Men hur ska jag kunna kombinera?
Snart är det jul igen...
Jag älskar jul och jag älskar klapparna, både att ge och få.
Däremot hatar jag att irra runt på stan och leta något.
Därför brukar jag inför varje jul göra en lista på de saker jag vill köpa. Denna lista kan jag klura på lääänge och sen är det bara det roliga kvar - att handla och inte minst att slå in!
Så här ser listan nu just nu:
Mamma - fina glasunderlägg från Village + ?
Pappa - Eskilkalender + ?
Ulla - Fotoalbum med Eskil
Olle - Eskilkalender
Persa - Såssnipa
Petter - ?
Caroline - Bodybutter i någon ny fräsch lukt
Peder - Hylsnyckelset
Phia - ?
Barnen -
Filippa - tröja med Barbapappa
Eskil - docka, pippitröja, vi ska göra en egen liten spis till hans bokylla, spisgrejjer
Andreas -
En av alla tusen fördelar med att ha barn är att alla vill ha Eskilsaker i julklapp. Både ganska billigt och enkelt - dessutom en högst personlig julklapp. Så det bli ganska mycket av det i år.
Däremot hatar jag att irra runt på stan och leta något.
Därför brukar jag inför varje jul göra en lista på de saker jag vill köpa. Denna lista kan jag klura på lääänge och sen är det bara det roliga kvar - att handla och inte minst att slå in!
Så här ser listan nu just nu:
Mamma - fina glasunderlägg från Village + ?
Pappa - Eskilkalender + ?
Ulla - Fotoalbum med Eskil
Olle - Eskilkalender
Persa - Såssnipa
Petter - ?
Caroline - Bodybutter i någon ny fräsch lukt
Peder - Hylsnyckelset
Phia - ?
Barnen -
Filippa - tröja med Barbapappa
Eskil - docka, pippitröja, vi ska göra en egen liten spis till hans bokylla, spisgrejjer
Andreas -
En av alla tusen fördelar med att ha barn är att alla vill ha Eskilsaker i julklapp. Både ganska billigt och enkelt - dessutom en högst personlig julklapp. Så det bli ganska mycket av det i år.
onsdag 21 november 2007
Om inte jag
Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så undrar jag vad som skulle bli gjort om inte jag gjorde det. I vår familj alltså.
Skulle Eskil så i dagikö?
Skulle Eskil få någon födelsedagspresent?
Skulle A:s föräldrar få det?
Skulle vi julpynta?
Skulle vi göra album?
Visst jag tycker att det är roligt att planera och fixa men det kunde ju vara roligt om någon annan kunde göra det också.
Eller är det kanske så att allt detta är helt onödigt, skulle det fungera i alla fall?
Skulle Eskil så i dagikö?
Skulle Eskil få någon födelsedagspresent?
Skulle A:s föräldrar få det?
Skulle vi julpynta?
Skulle vi göra album?
Visst jag tycker att det är roligt att planera och fixa men det kunde ju vara roligt om någon annan kunde göra det också.
Eller är det kanske så att allt detta är helt onödigt, skulle det fungera i alla fall?
fredag 16 november 2007
Syjunta
Hittade farmors gamla virknålar i går och efter ett besök av kära vänner så inser jag att jag vill umgås mer.Veckorna bara går och med fler barn till gänget så lär det inte gå långsammare.
Därför vänner så inbjuder jag till syjunta!
Man behöver ju inte sy/virka/sticka om man inte vill, det går bra att bara komma och vara.
För oss med snålt om tid så behöver man ju heller inte hålla på i all evighet. 1,5-2 timmar varannan vecka räcker. Men det ger oss både en anledning att ses och en anledning att komma ut lite.
Är ni med?
onsdag 14 november 2007
Mitt jobb idag
08:10 Kommer till jobbet och får vänta i foajén, har glömt mitt nyckelkort så jag kommer inte in. Typiskt när man är i tid.
08:30 Loggar in på datorn, kollar mailen och snabbtittar igenom gårdagens program. Hinner kolla några bloggar också.
09:00 Morgonmöte, skäms lite för gårdagens gäst som jag bokat var inte så bra.
09:30 Går ner till redigeringen och ägnar en halvtimme åt att få redigeraren att förstå vad jag vill med mitt nästa inslag. Får ont i huvudet av allt fladdrande med armarna och visionerande.
10:00 Börjar tanka in materialet samtidigt som folk kommer och går i redigeringen med en den ena frågan efter den andra.
10:30 Möte om programproduktion - ganska intressant men inser ganska snart att det nog inte vänder sig till oss som bara har 1,5 månad kvar att jobba i bygget.
12:00 Äter upp andra halvan av pizzan som vi köpte igår. Inte så god och jag svär inombords åt att jag tvingas konversera och inte får läsa min tidning ifred.
13:00 Får ett tips om ett case till ett reportage som måste spelas in nästa vecka. Jag har sökt igenom nästan hela internet utan att lyckas själv så jag slänger mig på luren och ringer till tipset. Hon är superbra och vi ska ses i Stockholm nästa fredag. Hurra!
13:30 Ringer hem och frågar om maken fortfarande är sur - skrek åt honom i natt då han inte lyckades få E att somna om. (Som att det vore hans fel men just då var det det)
13:33 Googlar och letar på alla andra tänkbara sätt efter fler case. Nu letar jag någon vars liv räddades av lottovinsten. Shit vad svårt. Ingen vill ställa upp med namn och bild och ingen verkar heller just ha blivit så mycket lyckligare.
Får tipset av en kollega att han hört talas om någpn med filosofin att man kan tänka sig rik. Tror man att man är rik och lever därefter så bli man också rikare. Jag har trott att jag varit rik så länge att alla mina sparkonton krympt till hälften så jag tror inte på hans teori.
13:50 Letar vidare
14:20 Letar fortfarande
15:00 Svarar i telefon och får lyssna på en arg tittare i 10 minuter.
15:30 Låter bli att svara i telefonen-huvudvärken gör att jag inte orkar lyssna på någons gnäll.
15:35 Börjar titta på klockan och tror att den stannat, kollar mobilen i stället. 1,5 timme tills jag kan gå hem.
15:45 Bloggar lite...
15:55 Måste sluta blogga och leta lite till innan jag går hem.
Är det föresten någon som vet något om någon som gjort något annorlunda för att få en festligare vardag? Kom gärna med tips i så fall.
08:30 Loggar in på datorn, kollar mailen och snabbtittar igenom gårdagens program. Hinner kolla några bloggar också.
09:00 Morgonmöte, skäms lite för gårdagens gäst som jag bokat var inte så bra.
09:30 Går ner till redigeringen och ägnar en halvtimme åt att få redigeraren att förstå vad jag vill med mitt nästa inslag. Får ont i huvudet av allt fladdrande med armarna och visionerande.
10:00 Börjar tanka in materialet samtidigt som folk kommer och går i redigeringen med en den ena frågan efter den andra.
10:30 Möte om programproduktion - ganska intressant men inser ganska snart att det nog inte vänder sig till oss som bara har 1,5 månad kvar att jobba i bygget.
12:00 Äter upp andra halvan av pizzan som vi köpte igår. Inte så god och jag svär inombords åt att jag tvingas konversera och inte får läsa min tidning ifred.
13:00 Får ett tips om ett case till ett reportage som måste spelas in nästa vecka. Jag har sökt igenom nästan hela internet utan att lyckas själv så jag slänger mig på luren och ringer till tipset. Hon är superbra och vi ska ses i Stockholm nästa fredag. Hurra!
13:30 Ringer hem och frågar om maken fortfarande är sur - skrek åt honom i natt då han inte lyckades få E att somna om. (Som att det vore hans fel men just då var det det)
13:33 Googlar och letar på alla andra tänkbara sätt efter fler case. Nu letar jag någon vars liv räddades av lottovinsten. Shit vad svårt. Ingen vill ställa upp med namn och bild och ingen verkar heller just ha blivit så mycket lyckligare.
Får tipset av en kollega att han hört talas om någpn med filosofin att man kan tänka sig rik. Tror man att man är rik och lever därefter så bli man också rikare. Jag har trott att jag varit rik så länge att alla mina sparkonton krympt till hälften så jag tror inte på hans teori.
13:50 Letar vidare
14:20 Letar fortfarande
15:00 Svarar i telefon och får lyssna på en arg tittare i 10 minuter.
15:30 Låter bli att svara i telefonen-huvudvärken gör att jag inte orkar lyssna på någons gnäll.
15:35 Börjar titta på klockan och tror att den stannat, kollar mobilen i stället. 1,5 timme tills jag kan gå hem.
15:45 Bloggar lite...
15:55 Måste sluta blogga och leta lite till innan jag går hem.
Är det föresten någon som vet något om någon som gjort något annorlunda för att få en festligare vardag? Kom gärna med tips i så fall.
måndag 12 november 2007
Mitt ex???
Hallå, har mitt ex bytt namn, blivit VD och jobbar ihop med Linda Skugge?
Hur lik får man egentligen vara - vem är det jag har varit ihop med, egentligen?
Kolla in bilden i detta reportage!
Hur lik får man egentligen vara - vem är det jag har varit ihop med, egentligen?
Kolla in bilden i detta reportage!
Vår son
Det märks att E ärvt föräldrarnas intresse för skor. Han "städar" skohyllan minst en gång om dagen!
C - snart kommer vi!
Fick i helgen veta att vi till sommaren kommer att få ett STORT ekonomiskt bidrag från mycket oväntat håll. Pengarna ska användas till en minnesvärd resa och A höll genast med om att det var dags att besöka andra sida jorden. Sommaren är kanske inte bästa årstiden men så fort pengarna är på kontot så bokar vi resan.
Om du fortfarande vill förstås?...
Om du fortfarande vill förstås?...
fredag 9 november 2007
Mera hus
Bild från hemnet.seÄven detta paradis är till salu på Carlslid. Ska köpa en trisslott i dag och blir det vinst så slår vi till.
Vill ha!!!
Bild från hemnet.seVärsta drömhuset är till salu, mitt inne i stan.
Vi ska kolla men det kommer säkert att bli sååå dyrt.
torsdag 8 november 2007
För liten
Eskil väger för lite!
Ja, att han var liten visste vi ju redan men tydligen så är han FÖR liten. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns som att det är vårt fel - stackarn, nåt vi gör gör att han inte växer. Men vad?
De ringde från barnkliniken och sa att de var oroade över hans viktuppgång. De mäter tydligen i något slags poängsystem där 0 är det normala. När E föddes låg han på -2,5, när han var 6 månader -1,5 men nu ligger han på -3,0!!! Just nu för vi matdagbok där vi väger och mäter mista lilla gram han stoppar i sig, den ska sen en dietist och läkare utvärdera för att se vad som ska göras. De säger att det inte är vårt fel men hur kan det vara någon annans?
Ska det aldrig bara få bli helt normalt så att man bara kan få vara och njuta. Är det vi ska minnas av hans småbarnstid bara oro för än det ena än det andra?
Ja, att han var liten visste vi ju redan men tydligen så är han FÖR liten. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns som att det är vårt fel - stackarn, nåt vi gör gör att han inte växer. Men vad?
De ringde från barnkliniken och sa att de var oroade över hans viktuppgång. De mäter tydligen i något slags poängsystem där 0 är det normala. När E föddes låg han på -2,5, när han var 6 månader -1,5 men nu ligger han på -3,0!!! Just nu för vi matdagbok där vi väger och mäter mista lilla gram han stoppar i sig, den ska sen en dietist och läkare utvärdera för att se vad som ska göras. De säger att det inte är vårt fel men hur kan det vara någon annans?
Ska det aldrig bara få bli helt normalt så att man bara kan få vara och njuta. Är det vi ska minnas av hans småbarnstid bara oro för än det ena än det andra?
onsdag 7 november 2007
Peppar, peppar
Vet egentligen inte om jag vågar skriva ner det - tänk om det försvinner då jag sätter riktiga ord på det? Men jag gör det ändå för i morse vakande jag för första gången på 1 år och 3 månader utvilad. Jag vet, gossen är ju bara 1 år och 1,5 vecka men de sista gravidmånaderna var inte heller så snälla mot nattsömnen.
Hur som hellst så verkar "metoden" ha fungerat!!!
I går kväll snyftade Eskil i 1,5 minut och sedan somnade han - helt själv!
Vi hörde hur han vaknade till någon gång under natten men efter några sekunder så snarkade han igen. 04:15 var det tomt i magen och han fick välling varpå han slocknade direkt flaskan var tom och jag vakande av min väckarklocka 06:50. Gossen ropade 5 minuter senare och vi skrattade då vi hämtade in honom till vår säng.
Underbara dag!!!
Hur som hellst så verkar "metoden" ha fungerat!!!
I går kväll snyftade Eskil i 1,5 minut och sedan somnade han - helt själv!
Vi hörde hur han vaknade till någon gång under natten men efter några sekunder så snarkade han igen. 04:15 var det tomt i magen och han fick välling varpå han slocknade direkt flaskan var tom och jag vakande av min väckarklocka 06:50. Gossen ropade 5 minuter senare och vi skrattade då vi hämtade in honom till vår säng.
Underbara dag!!!
måndag 5 november 2007
Det känns som tortyr
Nu har vi kommit till den punkt då vi inte orkar längre. Vaknätternas tid måste få ett slut, och det snarast om vi ska komma igenom det tillsammans.
Att kliva upp mellan 5 och 10 gånger per natt och vyssja i ibland 30 minuter gör att man slutar fungera som människa. Humöret, känslorna, glädjen ja, det mesta försvinner i töcknet.
Ens egen säng som förr var så inbjudande av så många anledningar ger nu mest bara ångest för man vet att det är natten som väntar.
I dag började vi gå mot slutet med denna period. Nu ska prinsen sova!!!
5-minutersmetoden, som innebär att man ska låta barnet skrika i 5 minuter innan man går in har hittills inte varit något för oss. Det går emot alla våra principer om att trygghet och närhet är det viktigaste. Barn gråter för att de behöver en och har vi satt dem till världen så ska vi finns där också. Men där vi är just nu ger oss inget annat val. Vi har provat ALLT annat - tro mig! Fortfarande klarar vi inte 5 minuter men 2-3 minuter stod vi ut med.
Efter de första 3 minuterna så kräktes E av ansträngningen men med tårarna brinnande bakom våra ögonlock så höll vi ut. 1 timme tog det!
Hoppas vid gud att det fungerar för det känns sannerligen som tortyr.
Det enda som försvarar det här är att vi blir bättre föräldrar på dagen om vi får sova.
Att kliva upp mellan 5 och 10 gånger per natt och vyssja i ibland 30 minuter gör att man slutar fungera som människa. Humöret, känslorna, glädjen ja, det mesta försvinner i töcknet.
Ens egen säng som förr var så inbjudande av så många anledningar ger nu mest bara ångest för man vet att det är natten som väntar.
I dag började vi gå mot slutet med denna period. Nu ska prinsen sova!!!
5-minutersmetoden, som innebär att man ska låta barnet skrika i 5 minuter innan man går in har hittills inte varit något för oss. Det går emot alla våra principer om att trygghet och närhet är det viktigaste. Barn gråter för att de behöver en och har vi satt dem till världen så ska vi finns där också. Men där vi är just nu ger oss inget annat val. Vi har provat ALLT annat - tro mig! Fortfarande klarar vi inte 5 minuter men 2-3 minuter stod vi ut med.
Efter de första 3 minuterna så kräktes E av ansträngningen men med tårarna brinnande bakom våra ögonlock så höll vi ut. 1 timme tog det!
Hoppas vid gud att det fungerar för det känns sannerligen som tortyr.
Det enda som försvarar det här är att vi blir bättre föräldrar på dagen om vi får sova.
Sån här vill jag...
...också bli!
I går fick jag chans att träffa Sveriges och kanske också världens enda kvinnliga flygformationsgrupp. Jag fick dessutom följa med upp i luften! Flera av tanterna hade börjat flyga efter 50+, för att komma över flygrädsla eller bara som en utmaning på äldre dar.
torsdag 1 november 2007
Jag vill ha den här istället
Provade Fjällrävenjackan och såg inte klok ut. Inte alls så cool som de jag brukar se gå runt på stan. Dessutom så var den ganska kort så man skulle nog frysa om rumpan.Provade istället denna underbara jacka som satt som skuret och dessutom hade två härliga hand-värmar-fickor. Synd bara att den inte finns i varken blå eller isblå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)