Julen i bilder

Julaftonsmorgonen inleddes med klappjakt som tomten ordnat under natten. Vad kan det vara han gömt?

En häst!!!

Premiärmiddag i underbara uterummet. Tänk vad omgivningen gör för feststämningen.

Så ett efterlängtat tomtebesök. Trots ett något tvivelaktigt skägg så välkomnades han med öppna armar, han hade ju "ket" med sig.

En bondgård!!!Juldagen spenderades i Bräntisbacken
Så blev det nyår och stort kalas med bland annat tremeningen Noel som gärna räcker ut en hjälpande hand.

17 personer på middag var ingen match i vårt underbara bonusrum.

Barn överallt i alla åldrar. Alla hittade en plats.

Gott nytt år!

Många minnesvärda saker har hänt under 2008 men det största är nog ändå huset som vi älskar.

Upp och ner

Sparven i mammas mage är inte lik sin bror. Det är lustigt egentligen hur de två redan har så olika personligheter.
Eskil var lugn och stillsam och hade på sin höjd hicka. Lillebror är helt vild och galen där inne och verkar inte sova många stunder. Eskil flöt obemärkt omkring medan jag kunde hoppa och studsa precis som vanligt medan kroppen reagerar negativt på brorsan med ständig värk.
Eskil å andra sidan har ju visat både prov på sin vilja och humör här ute så kanske blir det en sömnig och matfrisk en som kommer ut nu.

Men han verkar vela en hel del där inne i magen - verkar inte kunna bestämma sig om det är bra eller dåligt att ligga där och mysa. För två veckor sedan ville han ut medan han nu envist ligger i säte och spjärnar emot.
På onsdag så är det dock bestämt att han ska lägga sig tillrätta vare sig han vill det eller inte. 07:00 är det dags för vändningsförsök nummer 1 och tydligen så lyckas man i 50% av fallen. Håll tummarna då!

Jullov

Redan på G

Näe, det spelar ingen roll hur ofta man säger det men det BLIR verkligen aldrig som man har tänkt sig. Varje dag är en dag med sina överraskningar, bra som dåliga.
Natten mot i går var nog den största på några månader.
JAG FICK VÄRKAR!!!
Hade en konstig oro i kroppen och då E varit magsjuk så tänkte jag mest att det nu var min tur. Jag försökte ändå lägga mig men magen värkte - dock inte hela tiden. Efter ca 2 timmar slog det mig att det kom och gick det onda, regelbundet, med ca 7 minuters mellanrum. Konstigt, det kan väl ändå inte...nä, slog bort tanken både en och två gånger. Efter tre timmars vånda så ringde jag ändå till förlossningen. Jag ville bara att de skulle skratta åt mig och säga att allt var ok. I stället så blev barnmorskan allvarlig och bad mig komma in på en gång. Jag hade väl inte tänkt få barn innan nyår, var hennes kommentar.
Panik!!! Det här fanns verkligen inte i min tankevärld just nu. A jobbade natt så det var bara att ringa dit och be honom komma hem. Väcka svärmor för att komma och passa E och ut på de snöiga vägarna.
Väl där med påsatt CTG så fick vi det svart på vitt. Lillebror hade påbörjat sin resa.
I v 34!!!
Kanske hade han tagit en paus av sig själv men varken vi eller barnmorskan vågade chansa så det blev en spruta med Bricanyl som ska stoppa värkarna. De hade visserligen redan gjort lite effekt men kanske kan jag ändå gå tiden ut.
Värkarna försvann och vi åkte omtumlande hem.

Kanske ska vi börja tänka på att vi ska få en lillebror nu. I allt ståhej med hus och jul har vi inte ägnat knyttet så många tankar. På juldagen ska vi nog sätta ihop sängen...

Förbaskade korvgubbe!

Ibland slarvar jag med lunchen. Jag vill springa ärenden på stan i stället för att äta och då får det bli en korv.
Men nu har han sabbat det för mig. Den där korvgubben som tror att han känner mig. De står så tätt de där gubbarna så det går inte att smita förbi honom heller. Korv är en ganska dålig lunch, speciellt då man är gravid. Att sen äta den på springande fot är ännu värre. När jag ägnar mig åt detta vill jag alltså göra det lite i smyg, det är nästan så att jag förnekar det lite för mig själv. Men den där gubben alltså, han tjoar högt om jag går förbi som om jag var där varje dag och han pratar högt om hur jag mår osv. Jag känner hur folk tittar och säkert tänker de att jag verkligen är en stammis.
Vad ska jag ta mig till, vad vill han mig? Fattar han inte att man inte vill känna korvgubben! Han skulle öka försäljningen avsevärt om han inte låtsades om sina kunder.

Luciafirande

Jag nöp Andreas i armen flera gånger - titta, titta på honom! -Titta på vår Eskil, titta hur han sjunger, titta han står alldeles stilla. Titta!

Gulllebarnet har sjungit luciasånger hela veckan och i dag så stod han där bland alla andra och sjöng. Han sjöng till och med på engelska. Hur det lät vet jag inte för vi stod så långt borta men Eskil trodde att han kunde låten. Min lilla gurka - en stjärngosse!

Kl 04:30

Låtsas vara pigg som en lärka, ta på sig nåt snyggt och sminka sig noggrannt. Alla sover men här på jobbet är det fullt ös. Om några timmar vaknar familjen och jag kan ringa och säga god morgon. Halv elva tackar jag för mig och går hem. Åh vad jag älskar morgonpassen.

No more furu

Furu må vara på väg tillbaka men inte i mitt hem. I helgen blev furutrappan vit och oj vad snyggt det blev.

Vadå 1:a advent

Traditionsenligt så begav vi oss ner på stan i söndags. Hade föreställt mig hur Eskil träffade tomten och fascinerades av alla ljus och lallade med i julsångerna. Men barn bryr sig inte om advent, i alla fall inte om det står en karusell mitt på torget. Så karusell fick det bli. Regnet och slasket gjorde att inte jag heller kom i stämning men tur att guldgossen njöt.

Appropå magen...

Den är stor, jättestor. Var på ett extra ultraljud i går för att göra en viktskattning och det blir nog en större pojke än Eskil. I alla fall om han får vara kvar tiden ut. Jag är nu i vecka 30, bara tio kvar, eller sju, eller tolv. Å det är en viljestark en, ligger jag fel så sparkar han till, har jag för tighta byxor blir han tokig och vill jag sova så gör han kullerbyttor. Eskil kittlade till lite då och då och sträckte på sig på sin höjd. Helt annorlunda alltså.

Vi funderar och funderar på namn men det verkar stört omöjligt.

Värken sitter fortafrande i men nu har jag på nåt sätt vant mig vid den på dagtid men i går fick jag utskrivet nån supertablett så i natt sov jag en hel natt för första gången på flera veckor. Skönt att slippa gå upp och vandra kring 02-snåret.

Our house, in the middle of the street...

Jo, jag lever men det finns dock bara en sak i mitt liv numera. Huset.
Andreas är äntligen hemma efter tre veckor på kurs i Stockholm så äntligen får vi börja fixa på allvar. Vi målar och tapetserar, spikar och sågar. Packar upp och möblerar om, tar fram och rensar bort. All ledig tid spenderas inom vårt gula hus väggar elller på K-Rauta som har det mesta vi behöver. Jag vill bara vara hemma och gå omkring och pyssla och håll i er nu LAGA MAT! Jag vet, jag hatar ju egentligen att vara i köket och jag är urkass på att laga mat. Men helt plötsligt så har köket blivit mitt favoritställe och alltid finns det något man kan laga eller baka.
Tror att det handlar om att jag aldrig bott med ett kök som jag gillar och som är funktionellt. Vårt kök nu är helt underbart stort, man ser ut på gården åt alla håll, det finns massor av bänkyta och det är husets hjärta. Alla kommer till köket och sitter där lääänge.
Så kom förbi på en kaka om ni saknar mig vetja! I går hittade jag ett drömrecept på kladkaka och jag gör gärna en till.

Älskade sötis

Jag har alltid fått en liten tår i ögat när jag gått förbi dagis och sett små barn i färgglada västar. De känns så stora men ändå små på samma gång. Det har känts avlägset att mitt lilla barn skulle höra till den skaran men nu är det bara att inse att han är en av dem. När jag hämtar på dagis brukar jag gömma mig och spionera en stund bara för att få ta in känslan. Mitt barn, min lilla prins leker med egna kompisar och klarar sig så bra fast vi inte är där. Jag tror nog att vi gjort ett ganska bra jobb.

Hårdrocksfest

40 inköpta peruker med obligatorisk användning. Kan det vara någon annan arbetsplats än TV4? Kul fest även för en gravid och nykter tjockis. Det var min helg förutom farsdagsfirande och husfix. Kram på er!

Numera Griisbackabo

Numera bor jag inte längre Öst på Stan. Storgatan är inte längre min hemvist. Eller på sätt och vis men den har övergått till Backenvägen någon stans efter Väst på Stan. Östermalms Livs är inte längre kvartersbutiken å huset är inte längre rosa.
Nu bor jag i mina drömmars hus, öst eller väst känns oviktigt för det går i alla fall att snabbt cykla ner på stan. Huset är gult och ståtligt och Backenvägen känns vuxet på nåt sätt. Vi har gjort ett val, här vill vi bo. Kanske för resten av livet. Numera heter kvartersbutiken Konsum och har öppet alla dagar till 22, två bensinmackar runt hörnet, videobutik snett över gatan och en pizzeria. Möbelaffär bakom träden på framsidan, gym efter trafikljusen å dessutom en bankomat ett stankast från brevlådan.
Mina drömmars hus.
Jag bor i det nu.

Hur svårt kan det va att städa så det blir rent?

Om man har ett jobb som man får betalt för att göra - gör man inte jobbet då?
Tydligen så fungerar det i alla fall inte så hos de olika städfirmorna i stan. Han som ägt vårt hus har anlitat en städfirma för dyyyra pengar för att göra flyttstädningen. En firma med utbildad personal och bra utrustning. Dessutom så gör de flyttstädningar varje dag så de borde ju veta vad det är för något.
I går besiktade vi städningen och förväntade oss ett skinande blankt hus.
När vi öppnade dörren så luktade det gott, nu i efterhand kan man tvivla på om det var efter skurningn eller bara doftmedel. Listan på vad som inte var städat kan göras lååååång.
- Ugnen smutsig
- Kyl/frys ej städat
- Ej putsat/torkat mellan förnster
- Skåpluckor ej torkade = mat och fettfläckar finns kvar
- Glaset i duschkabin ej rengjord
- Speglar urusligt avtorkade
-Garderober inte städade

Jag fattar inte vad de håller på med egentligen? Städat ska vara städat, punkt. Efter att ha pratat med andra så förstår jag att detta är väldigt vanligt förekommande.

Bevvan-mamma

Om någon så är jag en Andrea-mamma.
Fy, jag som verkligen inte gillade henne i serien. Töntig, tråkig och dessutom ful.
Men det kanske är sån jag blivit, på äldre dar.

Huset

Har jag sagt att vi fått nycklar till huset?
Det är inte helt vårt än men vi får vara där och pilla på och titta. Hurra! Jag är där varje dag och tittar och känner och fantiserar och möblerar ( i mitt huvud) och drömmer och myser. I går började vi måla ett rum, fint värre blir det, vårt nya sovrum.

I love my house!!!

Av vikt

Kul.
3 månader kvar och bara 3 kilo kvar till min maxvikt. Det kommer aldrig att gå. Hade lovat mig själv att inte gå över 75 kilo den här gravitideten heller men som ni säkert förstår så kommer det att vara en omöjlighet. Startvikten den här gången var visserligen på +7 kilo men planen var att slutresultatet skull ebli samma = att det inte skulle vara en omöjlighet att bli av med kilona sen.
Jag vill inte måsta hålla på med någon metod eller kur, det är inget för mig och jag vill inte måsta bli nåt träningsfreak.

Tyvärr är det enda jag vill ha GODIS och GLASS i stooooora lass.

Det här med sport

I dag pratar vi mycket sport på jobbet. Jag börjar tänka på kvartersfotbollen i mellanstadiet som mest troligt är orsaken till varför jag verkligen inte ser någon tjusning med sport. Enda anledningen till att det ibland är intressant är att alla anda tycker det och jag vill inte vara utanför.
I kvartersfotbollen tvingades jag att vara målvakt trots att jag var bollrädd. jag tränade och tränade på kvällar och helger. Lite bättre blev jag nog men framförallt så ställde jag upp. Men vad hände. När Gimocupen kom så lånades det in en målvakt från ett annat lag och jag fick sitta på bänken. Det var nog ingen som egentligen sa rakt ut varför men även som 10-åring fattar man... En vän berättade hur hans tränare sa - vi vill vinna den här matchen, så du får spela nästa gång. Kan man annat än förakta dessa sporter där det bara är de bästa som får chansen då?

Jul, jul

Läste om H:s jul-längtan och jag håller med. Jag vill ha juletid nu! Köpa julgran och pynta med tomtar och mysiga ljus. Planera julklappar och rimma.
I år ska vi fira jul i vårt nya hus, äta julmiddag i vårt underbara uterum och träffa tomten framför en sprakande brasa.
I dag köpte jag första julklappen - nedräkningen har börjat!

Högre lön tack!

Tror ni att det funkar att hänvisa till detta i en löneförhandling? Jag tror definitivt att jag blivit smartare. Numera vet jag att en fylla tär på krafterna, både en och två dagar efter konsumtionen. Jag vet också att man måste träna jä-ligt hårt för att få en kropp i trimm (= att jag aldrig någonsin kommer att få det för jag orkar aldrig träna särskillt hårt). Tidsbrist är ett ord vars innebörd nu sjunkit in och jag frågar mig hela tiden vad tusan jag gjorde hela tiden innan jag fick barn. Å jag har dessutom lärt mig svaret på den viktigaste frågan av dem alla, vad är det egentligen som betyder något? Jo, familjen, min familj, min man och mina barn. Utöver det handlar det om värdsliga saker. Jobbet är ett sätt att finansiera familjen och nöjen och konsumtion som var så stor del i mitt liv förr är faktiskt roligast tillsammans med mitt blodsband.
Vad tror ni att denna kunskap kan vara värd?
Jag satsar på minst 1000 spänn i månaden.

Idag

Det är någonting med idag. Jag är så himla trött, så trött. Har ändå inte gjort något i helgen förutom att hänga i en plaskpool på badhuset så det kan inte vara det som tröttat ut mig. Det är som att hela min kropp bara inte hängde med på dygnsbytet mellan i går och idag.

Nu är jag på riktigt

Ja, det kan verka märkligt men först igår kändes det faktiskt som att jag gick över till andra sidan. Jag deltog nämligen på mitt första föräldramöte. När inbjudan kom så var det så nära att jag ringde och informerade min mamma. Det kändes som att lappen hamnat i fel brevlåda och att det egentligen var hon som borde gå. Jag menar, hon är ju förälder. Men tillslut så tog jag ändå in att det var jag och Andreas som var vårdnadshavare och vi som skulle få information om vår sons dagisverksamhet.
Andreas jobbade i går så jag fick gå själv och oj vad jag kände mig vuxen när jag på kvällstid öppande dagisgrinden och hängde av mig jackan på Eskils lilla krok i hallen. Godag, godag, det är jag som är Eskils mamma. Jag dricker inte kaffe men tackade ja till en kopp ändå för det är ju det föräldrar gör, de dricker kafffe. Inte direkt passande att be om ett glas saft när man sitter där som ett barns målsman.
När mötet var över och jag cyklade hem så kände jag att något hänt. Det var en mognare mamma som trampade genom stan. Jag hade blivit förälder till ett barn, på riktigt.

Fast jag måste nog ändå erkänna att det bästa med hela mötet var att jag var den yngsta föräldern där, i alla fall till utseendet. I hjärtat har jag alltså gått och mognat men jag skulle nog fortfarande platsa i vilket 25-årsgäng som helst.

I am Lola!

Hur kul är det att se ut som att man kommer direkt från värsta porrfilmsinspelningen? A skrattar och tycker att jag ska ta med mig jobbet hem ikväll. Ha ha ha.

För mitt dagliga sötsug

De här ska jag göra ikväll.

Smalbollar
Ingredienser till 20 st:
3 dl havregrym
1,5 dl kakao
4 msk strösocker
1,5 tsk vaniljsocker
1 krm salt
1 dl kesella, lätt
2 msk vatten

En smalvariant av de älskade chokladbollarna där jag har bytt ut smöret mot lätt kesella.
Gör så här:
Rör ihop ingredienserna. Rör sist i kesellan och vattnet. Forma bollar och låt de sedan stelna i kylen.

Piss och skit

Vaknade i morse med munsår. Har inte haft det på tre år och trodde att jag blivit av med det för alltid. Men icke. Jag som ville vara lite snygg och gravid i helgen. Nu blir det bara en gravid och rätt ful som hänger med ut på lokal.

På jobbet

Hänger på jobbet mest hela tiden. Saknar hemmalivet. Hur får man råd att bli hemmafru? Kan man ha hemhjälp ändå? För det är ju inte städa och diska jag saknar. Jag vill fika och gå på stan och ta någon tur till öppna förskolan.

Vill ha, vill ha!!!

Numera går min tid åt till bläddrande i möbelkataloger. Jag har samlat på mig säkert ett dussintal och så de 5 senaste IKEA-katalogerna på det. jag lever alltså i min lilla drömvärld där jag möblerar och möblerar om i nya huset. HJÄLP, jag har blivit en galen materialist!!! Men dte går bara inte att låta bli. Jag vill ha allt och jag vill ha det på en gång. En ny soffa, ett nytt soffbord, ett nytt köksbord och nya stolar. Ny matta och ny lampa och pricken över i:et en ny bra stereo som är supersnygg. Jag vill ha nya galgar till garderoben och jag vill ha nya handdukar till toaletterna, nytt porslin till köket, ny tidningskorg och nya gardiner. Andreas, jag och Eskil förblir väl detsamma men om det går så skulle jag nog vilja pifffa till oss också.

Såg ni mig på TV igår?

Om inte så kan ni kika här. Mitt reportage börjar vid 33:30 in i programmet och jag kommer bland annat att bada i choklad.

Hur mycket får vänskap kosta?

Vi har en bil, inte en ny men en jättefin som jag älskar. Jag vill inte ha någon annan bil och vi har heller inte råd.
Batteriet på vår bil har varit lite dålitgt med följd att det laddar ur. Vi borde ha bytt det för länge sen men vi har vant oss lite vid att måsta ladda det lite då och då.
Så en dag var min man på jobbet, han suckade lite för en kär kollega om att batteriet dött. Kollegan ville vara snäll och när han passerade vår bil i garaget så satte han på laddaren. Tyvärr. Bilen stod i ett garage med brandbilar och laddaren var inställd på att ladda ett stort lastbildbatteri. Vår bil stektes. Inte på en gång men varje vecka sedan dess så blir det något nytt elfel på bilen.
Nu har bilen varit på verkstaden för undersökning. Diagnosen var inte nådig. 40 fel!
Summa: 26 000 kr!!!!
Jag vet inte vad vi ska ta oss till. Det är en arbetskompis till A som vi umgås med och det är supersvårt att säga till honom att han nu är skyldig oss 26000 spänn. Men samtidigt kan vi inte betala det själva, det är aldeles för mycket pengar. Nån tusenlapp hade jag kunnat lägga på den vänskapen och för att få allt ur världen men inte så här mycket.
Nu står vårt enda hopp till att försäkringsbolaget ska ha barmhärtighet och få det till att bilen har brunnit, då, kanske , kan vi få ut en del pengar från dem. Annars är det bara att sälja vår älskade lilla bil.

Men hallå! En tant knuffade mig! Ja, det gjorde hon faktiskt och hårt var det också. Vad säger man då?

Status:

Vecka: 21
Vikt: 70,6 och jag har precis fått veta att jag nu gått om min pappa. Inte så kul när man egentligen bara vill krypa upp i hans knä ibland...
Kroppen: Förbaskat ful enligt mig själv just nu. Kul att magen syns men den här gången så har
även rumpan blivit fet. Ser redan ut som en anka.
Övrigt: Enligt vårdguiden så ska det kännas så här just nu: Vid den här tiden börjar de så kallade ”hundra lyckliga dagarna” eller den ”gyllene perioden”. Hoppas att den känslan infinner sig snart. Jag känner mig bara allmänt matt och slö och har inte lust med någonting. Inte ens Idol eller Top Model kan hålla mig vaken.

Trevlig helg å svälj alla ni som kan svälja nåt gott rött som jag längtar så innerligt efter just nu...

Fredag

Det känns som att det är fredag i dag. Jag är sugen på gofika på jobbet och det är en sån där härlig "inför-helgen-stämning".
Andreas kommer hem i kväll efter 4 dagar grabb-resa och vi ska beställa hem mat. Kanske är det därför.
Men så råkar jag titta på ett schema och inser att jag börjar jobba klockan 07:00 i morgon...
Det är inte helg utan en lååång dag kvar.

Jag gjorde också testet...

Din personlighetstyp:
Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. “Goda medborgare” som värdesätter trygghet och lugn.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.

Nja, jag vet inte om det blev jag eller om jag möljligtvis har helt fel självbild. Kursivt är det jag själv tycker passar.

Trevlig helg!

-53 utnyttjade rumäner i länet
-300 miljoner till Umeås vägar
-exploderande husbil (med bilder)
-exklusivt Björnjakt

Inte en så pjåkig nyhetsdag om jag får säga det själv.
Nu stämplar redaktörskan ut för dagen och går hem till fredagsmys med familjen.
Trevlig helg!

Dessa drömmar...

Jag vaknar och är arg varje morgon. På Andreas. Drömmarna den här veckan handlar hur han är otrogen, varje natt med en ny tjej. Jag kommer på honom i drömmen, eller han berättar själv och det fortsatta händelseförloppet är mina våndor över vad jag ska göra. Ska jag lämna honom och bara få ha mina barn varannan vecka. Ska han få vara med på förlossningen då? Ska jag stanna hos honom bara för att slippa bli ensam med två barn?
Jag vaknar och tankarna snurrar och det är omöjligt att somna om.

En härlig höstdag

Vi grillar vid älven.

Könet

Ganska svårt att tro att det är något annat än en lillebror vi ska få va?

Hej hej världen! Så här ser jag ut.

Hej hej världen! Så här ser jag ut., originally uploaded by jennietinderfjall.

Hej hej världen! Så här ser jag ut.

Är det förvaring?

Kommer det någonsin att kännas naturligt att lämna sitt barn på dagis? Att lämna sitt älskade lilla knytte till en instutition. Att förvara dem där medan man själv är på jobbet. För visst är det väl det det handlar om. Förvaring. Visst får barnen ut massor av positivt av att vara på dagis bland andra barn och utbildade pedagoger. Men ändå. Om vi inte så promt skulle ha en massa prylar som ett fint hus och snygga kläder så kanske man hade råd att vara hemma. Om alla hade det så så skulle ju barnen träffa andra barn då också. Då skulle ju föräldrarna hänga med sina 2-3 åringar i lekparkerna hela dagarna.
Just nu gömmer jag mig bakom att det pedagogiska är så viktigt och inget jag själv skulle kunna tillhandahålla. Att han skulle gå miste om mötet med de andra barnen om han vore hemma med mig.

Kräks

För tre år sedan hade jag spytt och dött för den delen också om någon spytt på eller i närheten av mig. Att kräkas har nog varit det mest mest pinsamma jag vet.
Men nu har jag barn. Å mitt barn har nu fått för sig att det är väldigt roligt att bälja i sig dricka så fort han bara kan. Med följden att han spyr rätt ut.
I helgen var vi på dop. Ett jättefint dop med fiiiint fika efteråt. Barnen bjöds på så mycket saft de ville och Eskil drack. Vi försökte hålla koll men han sprang tydligen själv in i köket och fick lite till. Väl sittandes vid bordet där vi inte kände några så spyr han rakt ut. Över bordet, på sig själv och på en något plågad pappa. Eskil skämdes dock inte utan njöt av att få springa runt naken på kalaset.
I går var vi på café. Fint café med klädda soffor. Eskil får en festis och innan vi hinner tänka har han sugit i sig hela, just efter att ha satt i sig en halv chokladboll. Å vad kommer rätt ut??! Japp, bara att börja torka och försöka förklara för alla som tittar som om han vore pestsmittad. -Det är inte magsjuka... Visst att de trodde på oss, jag skulle inte ha gjort det då jag är mer rädd för magsjuka än något annat.
Förra året när han faktiskt var magsjuk spydde han ner hela sig och vagnen inne på MVG.
Men det är så det är nu.
Nu är man förälder.

Visa magen

Ok, nu har jag börjat visa magen på jobbet och ute bland folk. Jag minns att det var svårt i början förra gången för att det kändes så overkligt att jag skulle ha en gravidmage. Tänkte att nästa gång...men det är minst lika svårt nu. Den finns där men det är som att jag känner att det inte är på riktigt, att folk ska tycka att det är konstigt att jag redan har en mage. Det sparkar förresten för fullt därinne och nu börjar mardrömmarna om att jag på ultraljudet ska få veta att det är tomt eller varit livlöst länge. Varför drömmer man så konstigt förresten när man är gravid? Finns det något syfte med att helt plötsligt tro att mannen träffar en annan eller att det är ens mamma som föder ut barnet eller att barnet kommer ut och är alldeles grönt?

Eskils första riktiga dagisdag idag å mamman gråter en skvätt då han är så ivrig att cykla iväg med nya ryggsäcken på. Gagis, gagis, gagis! hojtar han när vi cyklar. Det är verkligen en nya era som börjar och lika mycket en annan som tagit slut. Nu ska han börja sitt egna liv med sina egna kompisar och sina egna fröknar. Vi får hälsa på men det är hans egen plats.
Hjärtat brister när jag tänker på allt han får uppleva och lära sig när jag inte är med. Hur kunde det gå så fort? Har jag njutit tillräckligt av tiden som varit?
Det känns läskigt att vara så helt utan kontroll, att måsta lite så fullkomligt på människor som jag bara träffat en fåtal gånger. Tänk om de förstör honom! Tänk om han gillar dagis bättre än hemma och tänk om dagis-Eva tröstar bättre än mig? Eller tänk om hon tröstar sämre, tänk om han är ledsen och ingen förstår?
Han är inte ens två år, han är så liten, för liten?
Det gör ont att han längtar dit, jag tvivlar på mig själv för samtidigt är det ju bra att han vill. Jag borde tänka tankar om att det är jag som lyckats göra honom till den lilla person som tar emot världen med ett leende och öppna armar och att det är en bra sak. Jag borde inte önska att jag bundit honom hårdare till mig så att ingen annan skulle duga- men faktiskt, det gör jag. I dag i alla fall.

Dagis!

Dagis!, originally uploaded by jennietinderfjall.

Helgen

Helgen, originally uploaded by jennietinderfjall.

Tivolit i stan och Eskil njöt för fulla muggar när han fick köra tåg. Sjukt bara att en liten barnbiljett gick lös för 40 spänn! Tur att vi kunde klippa gratiskuponger ur familens alla tidningar för Eskil har tack och lov blivit ett karusellfreak som sin mamma.

Bara en natt...

Alla småbarnamammor borde få sova en natt i månaden ensam på ett hotell, minst! Speciellt om de dessutom är gravida.
En hotellnatt med efterföljande frukost gör verkligen underverk. Tyst och stilla en hel natt, ingen man behöver ta hand om på morgonen eller prata med heller för den delen. Duscha ifred och ta god tid på sminkningen. Ta med tidning till frukost och äta lääänge. Gott bröd med flera olika pålägg, färskpressad apelsinjos, yogurt med lyxiga flingor och bara tyyyyyyyystnad.

Två???

Jag är i Luleå och kroppen värker mer än vanligt idag. Kanske beror det på den lååånga bilfärden i morse (flyget blev inställt och vi fick åka taxi 30 mil från Umeå).

Ibland är jag rädd att det är två bäbisar i magen. Jag tycker att jag känner sparkar på två ställen och än är den väl så liten att den inte kan hålla på och fara runt. Eller?

Gravidbloggen börjar NU!

Status:

Vecka: 17
Vikt: 68 kilo. Vägde in mig hos barnmorskan med 7 kilo mer än förra gången. Vart ska detta sluta?
Humör: Svajjigt
Kroppen: Magen har börjat synas men till skillnad från förra gången så ligger den nu inbäddad i fett. Andreas konstaterade så snällt igår att den inte känns som förra gången. Tack för det!
Jag har foglossning from hell. Ryggen, bäckenet och höfterna känns som om jag vore i 38:e veckan. Vissa dagar kan jag knappt röra mig än mindre lyfta eller böja mig ner för att leka med sonen. Nätterna är hemska och jag sover endast tack vare värktabletter.
Läkaren frågade om jag hade ett tungt jobb så att jag skulle behöva sjukskrivas men han skrattade bara åt mig när jag förklarade att jobbet är lätt men hemma....kan man bli sjukskriven från det?
Övrigt: Folk har börjat klappa mig på magen och jag stör mig lika mycket den här gången som förra. Kanske mer nu då de bara möts av ett mjukt hull istället för en hård ich utspänd mage.
Eskil är extremt pappig och mig hjärta går i bitar några gånger per dag. Slår han sig så är det pappa som ska trösta, han vill inte att pappa ska åka till jobbet och det är bara pappa som får lägga honom utan protester. Om ca 20 veckor kommer jag att sitta fast i en annan bäbis och inte ha lika mycket tid för trollet. Vår tid är nu! Varför förstår han inte det?

Låt det aldrig ta slut

Samma sak

Förutom att det blir ett barn, och jag vill verkligen betona det så att det inte missförstås, så är det inte mycket som är positivt med att vara gravid andra gången.
Första gången var allt så speciellt, jag var så speciell i andras ögon. De värnade om mig och tänkte hela tiden på vad som fanns inuti min kropp och det den utsatte mig för. Var jag trött var det ok, var humöret dåligt så förstods det och vad kunde de göra för att det skulle kännas bättre för mig.
Glöm det andra gången!
Det finns inte tid att vila och humöret får man helt enkelt bara svälja. Nu är det som att, jaha, du är gravid igen. Jag har ju gjort det förr så nu är det väl bara en liten struntsak som tar sisådär nio månader att ta sig igenom.
Men då ska jag berätta för er att så är det verkligen inte! Det är samma sak.
Jag är minst lika trött, humöret är lika skört om inte ännu mer och det är precis lika jobbigt att gå igenom den kroppsliga förändringen den här gången. Det är lika jobbigt med fulla människor och jag är precis lika röksugen på fest. Tankarna om hur det ska bli och vad som finns i magen är lika många, skillnaden bara är att de inte hinns med på dagtid så de stjäl tid från min dyrbara nattsömn. Nojjorna är inte färre bara nya med skillanden att det känns som att man är mer ensam den här gången. Den här graviditeten är något jag får sköta själv på något sätt.
Men det är väl bara att inse att det är så här det är och kanske ska vara. Det är naturligt att vara gravid och inte något man ska ställas på pedistal för och få fina medaljer.
Jag kanske ska vara glad att det i alla fall var så förra gången.

Vet inte vad det är med mig men jag orka

Vet inte vad det är med mig men jag orka, originally uploaded by jennietinderfjall.

Vet inte vad det är med mig men jag orkar bara inte skriva. Vi mår bra i alla fall och njuter av lediga dagar tillsammans.

Bilsemester

Bilsemester, originally uploaded by jennietinderfjall.

Mormor gör allt för att underhålla i baksätet.

Sommarpojke

Sommarpojke, originally uploaded by jennietinderfjall.

Bildbevis

Hade jag bara vetat att det funkade att blogga från A:s mobil hade jag skickat in fler bilder men jag fick bara ett felmeddelande.

Här kommer i alla fall bildbevisen på vår uuuuuunderbara charterresa.

Eskil provar utrustningen.

Eskil provar utrustningen., originally uploaded by jennietinderfjall.

Eskil provar utrustningen.

Beachen - here we come

Nu äntligen så är resan bokad och redan på tisdag så drar vi till den här stranden.
Hurra!

Världens bästa...

Världens bästa..., originally uploaded by jennietinderfjall.

...morfar och Eskil.

Sant på nåt sätt

Nu har nog de flesta vi känner nåtts av nyheten att det är fler barn på väg. Känns skönt att ha det ute i luften så att det blir sant, i förrgår när jag fick in en glasbit i foten fick jag till och med berätta för en läkare (innan jag skulle få bedövning). Samtidigit så får jag lite ont i magen, det är så tidigt, kanske går det inte som det ska. Ska verkligen alla veta då?

Det känns redan som att jag har en mage men det är bara den förra magen som numera inte behöver hållas in. Är det ok att se ut som att man är i fjärde månaden när man bara är i andra?

Ledtråd

För er som inte riktigt kopplat, läs texten på Eskils tröja. Detta gäller från och med någon gång i januari 2009.

En bild säger mer än tusen ord

En bild säger mer än tusen ord, originally uploaded by jennietinderfjall.

Tack för en underbar kväll

God mat och goda vänner. Kan inte kännas bättre att bli 30 i sällskap av er.

Love you!

Du gamla du fria...

Du gamla du fria..., originally uploaded by jennietinderfjall.

Trevlig nationaldag!

Party

Party, originally uploaded by jennietinderfjall.

Jag drömmer om tyll...

Vackra frisyrer, höga klckar, tyllkjolar och snörda liv.
Jag vill också!
Gå på bal alltså.
Tittade igenom ALLA bilderna på både VF och VK:s hemsidor och känner mig så himla gammal. Eller i alla fall så ogift med en man i försvaret eller så extremt gift med en man som inte blir bjuden på officersbal. Är en bal ett minne blott, hör det till de unga vackra?
Jag minns känslan av att välja ut klänningen, fixa håret, minglet innan och den vackra bilen. Känslan av att vara vackrast i världen och få gå längs den röda mattan. Alla fotoblixtar.
Hur blir man bjuden på bal efter 30?

Utmaning från Cecilia, gör den du med!

TRE namn jag går under:
- JG, eller Jennie-Gull som min mamma fortfarande envisas med att kalla mig.
- Maaaaaaammaaaaaaaaa av Eskil som nu är inne i en hysterisk mammaperiod. Fast jag tror inte att han fattar att han måste vilja något när han ropar, han tycker bara att det är kul att få en reaktion. Jag tycker dock INTE att det är så kul, längre.
- Älskling, så ofta av min man att jag nu hajjar till mer då han kallar mig vid namn.

TRE saker som skrämmer mig:
- Att det ska hända Eskil eller Andreas något.
- Alla sjukdomar som jag kan drabbas av och som kan innebära att jag antingen dör eller blir gravt handikappad.
- Kilona som smyger sig fast runt magen...

TRE saker jag har på mig:
- Denimklänning från HM. Älskar klänningar som döljer hullet och som kan bäras med...
- Tights. Alltid tights numera då alla andra byxor antingen är för små eller har spruckit i grenen.
- Stringtrosor. Usch och blä. Förr gick jag alltid i string nu känns det helt fel, naket på något sätt. Men vad gör man då inget annat finns rent?

TRE sanningar:
- Det gör ont att föda barn!
- Små barn små problem, stora barn stora problem. Eskil är bara 1,5 år, shit vart ska detta sluta?
- Det blir aldrig som man tänkt sig. Mantrat i mitt liv, fattar inte att jag fortfarande orkar hoppas.

TRE saker jag verkligen vill ha:
- Ett hus, helst det på Griisbacka/Grubbe som är ute just nu.
- En charterresa
- 300 000kronor till kontantinsats

Med vänner...

Med vänner..., originally uploaded by jennietinderfjall.

... i Göteborg.

Hurra!

Allt har vänt och livet är underbart.
I stället för välling har vi nu fått recept på barnsondnäring och peppar peppar Eskil älskar den. Vet inte om det är det men vi har fått en ny unge, det känns helt underbart. Han sitter vid bordet och skrattar, äter nästan en hel blodpuddingskiva, känner hunger och går till sin stol i köket och vill upp, äter gröt till frukost och vill ha mellanmål. Jag är mållös.
I helgen fick vi för första gången känna hur det är att ha en riktig familj vid middagsbordet. Vi skålade och njööööt.
Håll tummarna att det håller i sig.

Var är min CHARTER???!!!

Jag är verkligen vad man kan kalla en bitterfi--a. I alla fall hemma med min man. Jag kan bara inte släppa saker och tycker sååååå synd om mig själv. Varför blir det inte som jaaaaag vill, skriker jag inombords!

Jag har aldeles för stora förväntningar på livet och blir det inte som JAG har förväntat mig och planerat så kan det lika gärna få va.
Jag har drömt om en charterresa i två år. Redan på bröllopsresan i Malaysia så bestämde vi att vi skulle ta en charter. Jag blev gravid och resan skjöts upp.
När Eskil föddes så sa vi att vi skulle åka under föräldraledigheten, då behövde ju bara en av oss behövde ta semester. A fick ett nytt jobb och det var svårt att ta ledigt. Resan skjöts upp. I vintras var det så ganska lägligt men Eskil började gå så sent och vi kände att det skulle vara bättre att åka när han kunde gå själv. Roligare för honom om han kunde vara i sanden mm.
Men nu, inför våra 30-årsdagar, så skulle det bära av. Inleda sommaren med en vecka under solen och stoltsera på kalaset med en underbar bränna. Äntligen.
Men så vill A:s mamma, som under sex månader bosatt sig på en väldigt otillgänglig plats i Nordnorge, att vi ska hälsa på. Resan dit går på närmare 10 000 spänn. Vi måste åka i början av sommaren för sen kommer hon ju hem. Enligt A så måste vi inte åka men han skulle aldrig kunna säga till sin mamma att vi drar på charter i stället = ingen charterresa nu heller.
Här kommer bittermusen in i bilden. För jag hävdar nu bestämt att det ALDRIG kommer att bli någon charter. A säger senare i sommar men då är det ju plågsamt varmt för Eskil, han säger hösten men då kanske jag är gravid och jag åker inte på en resa till när han dricker drinkar och jag sitterbredvid med en cola. Vintern då? Jaha, nu när JAG har fått ett nytt jobb, då ska vi åka. När hans var nytt då var det ju helt omöjligt. Nästa sommar? Näe, då har vi kanske två barn = en spädis som JAG ska amma. Nej, det blir helt enkelt ingen charter.

Sån här är jag och jag skäms. Vad det nu är blir så kan det ju omöjligt bli roligt. Under norgeresan kommer jag att sura och blir det en charter så blir det väl katastrof det med bara för att jag surat mig till det.
Vad ska jag göra, jag kan bara inte låta bli och jag tycker att allt är A:s fel.

Utmaning

Vilken är den mest kända/ största person som du är två handslag bort i från?
För min del är det Kofi Annan.

Tankeställare

När ett flygplan taxar in till gaten så säger cabinpersonalen flera gånger till om att man absolut INTE får ta av sig säkerhetsbältet och att mittgången MÅSTE lämnas fri från handbagage.
Ett plan som taxar in eller ut på landningsbanan får max köra 15km/h och allt som händer övervakas NOGA av flygledartornet.
Så kliver man av planet, hämtar ut sin tunga väska och tränger in sig i en överfull flygbuss. Flera av passagerarna tvingas stå och hålla i sig i ett snöre i taket. Bussen kör ut på E4:an i 110 knyck.

Om man skulle sitta på ett plan som ska tankas så är säkerheten rigorös. Ingen får sitta fast i säkerhetsbälte, räddningstjänsten ska stå påklädda och beredda och nödutgångarna påvisas.
Flygplansbränslet är väldigt svårantändligt och slangen skruvas fast så det finns ingen möjlighet till läkage.
Så ska man tanka bilen, man sätter slangen i hålet och trycker på automatikknappen. Barnet sitter fastspänt i krånglig bilbarnstol i baksätet och själv pratar man i mobiltelefonen. Detta medan bensin är VÄLDIGT lättantändligt.

Gråter

Alla har vi våra problem, och alla tycker vi säkert att just våra problem är extra jobbiga. När man har problem så vill man på något sätt få cred för det. Man vill att andra ska förstå hur jobbigt det är och tycka att man gör det bra trots allt. Men det finurliga med dessa problem är att de är individuella. Vi har våra problem, andra har sina och har man inte varit i samma situation så GÅR det inte att förstå.

I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds

Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.

Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.

Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.

Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.

Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.

Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.

Därför grät jag.

Neeeej

Känner mig lite konstig i huvudet och tror att det är för att jag varit ute i gassande solen för länge.
Kittlar lite i näsan och förvånas över den tidiga pollenreaktionen.
Kroppen värker.
Jag nyser.
Vaknar i morse med ont i halsen - NEEEEEEJ, inte igen. Jag var ju nyss förkyld och hade precis fått tillbaka orken.
Men icke - nu rinner snoren och huvudet känns degigt.

Vi hör inte hemma där

Nu är jag så upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag har gråtit för att jag ska lämna jobbet på SVT, (för visso så bestämde jag mig långt innan detta blev känt), men nu så är jag sååå glad att inte måsta förknippas med kanalen som ska sända detta.
Jag mår verkligen illa. Varför ska gemene man hemma sitta framför sin dumma tv och låtsas sörja denna flicka som ingen ens kände? Hur kan folk tro att de delar familjens sorg?
Det enda vi vet om Engla är att hon brutalt togs från detta liv, det enda vi vet är det vi läst om i tidningar och sett i hemska nyhetsinslag. Känner vi då denna lilla flicka så pass att vi kan understå oss att säga att vi vill gå på hennes begravning?
Visst, vi känner något. Vi mår illa inför detta fruktansvärda som hänt och lilla Engla har blivit ett ansikte på det. Vi får en klump i halsen och kanske rinner en tår då vi läser mammans brev. Vi berörs. Punkt. Men vi känner inte familjens sorg. Vi har ingenting på denna begravning att göra!
SVT går emot allt vad jag kallar pressetik. Man ska ta hänsyn till människor i chock och fatta besluten som de inte är kapabla att fatta själva. Man ska förstå att detta är en sådan situation och att mamman utanför sin chock inte skulle ha velat detta.

Despo

Jag tillhör numera sällskapet desperata småbarnsföräldrar. Jag har hört talats om dem förut men inte fattat vad som menats. Nu vet jag.
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!

Finns det fler som jag?

Är det verkligen bara jag som tror att huset kan börja brinna om man går hemifrån medan diskmaskinen fortfarande går? Är det verkligen bara jag som stänger av den men sen får panik att någon ska komma hem och tro att det är rent och äta med besticken som är fulla med ovasköljt maskindiskmedel och dö av förgiftning som är mitt fel.

Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?

Är det bara jag?

A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.

Hej vår!

Åh, vad jag välkomnar våren och värmen. Barn ska leka ute och nu äntligen blir det utelek för hela slanten.
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.

Nu ska här lekas! Ute!

Glöm mig inte!!!

Det är så konstigt att en person bara kan sluta existera. En dag så går det inte att ringa eller fråga nåt för personen finns inte.

Extra märkligt känns det då man inte pratat eller synts på länge. Allt är ju egentligen samma men ändå helt annorlunda.

Jag var på begravning i dag, det har blivit många de senaste åren. Många av föräldrarnas nära vänner har slutat existera (här på jorden i alla fall). Jag blir alltid lika ledsen och tankarna skenar iväg då jag ser deras barn. Hade det kunnat vara jag som satt där med ett sista farväl? Vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag ha sagt? Hade jag likt filmerna brutit ihop framme vid kistan och slängt mig över den eller hade jag ångrat efteråt att jag kämpat för att vara så kontrollerad?

Jag är rädd för döden. Rädd för att lämna min familj och rädd för allt jag skulle gå miste om. Men ska jag vara riktigt ärlig så är jag också rädd för att glömmas bort, tänk om man slutar prata om mig och det blir som om jag inte funnits. Tanken skrämmer mig oerhört och även om jag förstår att det är så det ska vara så vill jag inte att livet ska fortsätta utan mig.

Jag har svårt att förstå att någon skulle kunna känna annorlunda och ärligt säga att det är ok att glömma och gå vidare. Jag skulle kunna säga så bara för att det låter så fint och ödmjukt men hur många kan på rikigt riktigt mena det?

Det här är det dummaste jag läst på länge.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.

Vår bästa vän - bilen

Finns det något tråkigare än att besikta bilen? Varje år, samma sak. Kontroll av denna plåtklump som egentligen inte för något gott med sig. Skatten är snordyr, försäkringen som ändå inte täcker det som behöver lagas än ändå dyrare, bensinen kostar skjortan och tar slut alldeles för fort, garaget som tar en kvart att öppna varje morgon snuvar oss på en rejäl slant, vi blir fetare för dumbilen gör oss lata och dessutom är den skitig exakt hela tiden, både inuti och utanpå. Att den dessutom förstör mijön och kommer att vara orsaken till att Eskils barn och barnbarn mest troligt kommer att försummas på en framtid ute i naturen utan i stället tvingas isolera sig i lufttäta hus gör ju själva tanken på att vi överhuvudtaget äger en helt absurd. Men någonstans har vi fått för oss att vi inte skulle klara oss utan den och allt detta är på något vridet sätt värt det.

Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.

Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!

Nya stövlar

Nya stövlar, originally uploaded by jennietinderfjall.

Den här månaden har jag köpt skor för över 2500:- Helt sjukt men ack så roligt. Här är de senaste. Äntligen ett par snygga gummistövlar så att man kan glänsa även i sandlådan. Idag fyllde de även en annan funktion då jag hällde ut A.s matlåda i bilen. Lyckligtvis så tog mina gummiskor största smällen.

Saker som får det att pirra. No 2

En arm runt midjan inne på ICA-Maxi

Saker som får det att pirra. No 1

När min man kramar om mig i soffan och sen tittar mig i ögonen och säger
-Jag är verkligen kär i dig.

Det stora vårbråket

I går bråkade jag något så fruktansvärt med A. Det var nästan läskigt. Han blev så arg att han nästan slog sönder bilen.
Hade det varit för tio år sedan hade ett liknande bråk inneburit att jag dragit slutsatsen att det var slut. Att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen och att jag hatade honom och att han hatade mig. Jag kanske hade tagit bilen och dragit. Kanske hade låtit bli att svara när han ringde.
Den stora skillanden nu är att man bråkar för att man vill att det ska bli bättre. Jag älskar honom och han mig och vi vet att vi vill vara med varandra. Jag VET att han inte vill lämna mig bara för att jag slänger kläder överallt hemma och sedan skyller på att det är hans fel. Han hänger sina saker på mina krokar och varför ska jag plocka upp mina kläder när han aldrig städar toaletten?
Det värsta som jag inser när vi bråkar är dock att A är god medan jag är ond. A tänker på oss båda medan jag tänker på mig själv. Jag spelar gärna martyr och låter honom sota för vad han sagt. Jag tar till tårarna och tvingar honom att tycka synd om mig. Jag slår visserligen inte sönder bilen men jag är långsint och låter honom lida länge för det.

Världens roligaste jobb

Jag måste bara få berätta att jag har världens roligaste jobb. Folk klagar ofta på sin arbeten men det kan verkligen inte jag göra.
I vår har jag varit utomlands och gjort tre reportage, förra året fick jag flyga med en kvinnlig flygformationsgrupp, idag for jag runt och dansade på torget i Umeå med vilt främmande män och nästa vecka ska jag lära känna Martina Haag. Det är verkligen helt sjukt!
Dessutom så får jag betalt för att göra allt detta. Det är nästan så att man skäms.
Synd bara att jobbet tar slut snart - hoppas verkligen att jag inte kommer att bli en klagomoster då utan kommer att kunna titta tillbaka och njuta av det som varit.
Påminn mig annars!

Ibland vänder turen

Båda mina favoritstövlar har gått sönder inom loppet av två dagar. Kan tyckas banalt men detta är katastrof för mig som mumera bara går i tights.

Stövelsäsongen är slut och jag hittade bara ett enda par som ju då naturligtvis var väldigt dyra och dessutom inte fanns i rätt färg i min storlek.

Despo som jag är så ringde jag runt och min tur vände.

En affär i Stockholm hade stövlarna i rätt färg och i min storlek och dessutom så var de nedsatta med 500 spänn. Håller nu tummarna för att de ska komma innan helgen.

Vafanaploli!

Vad gör vi för fel!!!?
Varför vaknar E mellan 5 och 6 när han sover hemma i sin egen säng medan han ALLTID tar sovmorgon till minst klockan 7 nrä han sover hos mormor och morfar.