Steg 1

Hormonspiral ut! Det är tydligen ovanligt med biverkningar men jag har fått dem alla. Fett hår, acne, humörsvängningar OCH viktuppgång. Men nu är det slut med det för nu är den borta. Tyvärr så innebär det att mensen kommer tillbaka men det är ett pris jag är villig att betala.

1,2,3,4,5,6,7,8, kanske rent av 10 kg!!!

Min mage dallrar, låren likaså. Mina överarmar är gropiga och brösten är på tok för stora. Hakan har fått en kompis och skorna klämmer hårt runt vaderna. Det är bara att erkänna och inse fakta. Jag är för stor för min kropp. Till och med näsan känns större. Kanske är jag tjock i någras ögon men så långt tänker jag INTE gå. Det vore ett hån mot de som verkligen ÄR tjocka. Men för stor, det är jag.
Jag känner mig tung i kroppen och enligt vågen så går jag och bär omkring på 7-9 extrakilon. Egentligen så handlar det rent av kanske om 10 men den siffran är känslomässigt svår att hantera. Usch, det är bara för mycket.
Från och med nu så kommer jag att skriva om hur det går att bli av med dessa kilon, för nu ska jag börja. Jag ska försöka vara helt ärlig. För mig själv. Jag har nämligen världens sämsta karaktär och är väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Mitt största problem är att jag är en "varannandagare". I går till exempel, så sket jag i hur jag såg ut och tänkte att jag lika gärna kunde njuta av tre Ballerinakakor eftersom att jag ändå aldrig kommer att kunna gå ner de överflödiga kilona. I dag plågas jag av min blotta existens. Att gå förbi en spegel är inte att tänka på och varje minut så känner jag kläderna som stramar på min runda kropp. Idag tänker jag att jag aldrig mer ska smaka en kaka, aldrig mer godis eller glass. Jag tänker cykla till jobbet och gå låånga, raska promenader.
Ja, vi får se hur det går men jag hoppas att i och med att sätta orden på pränt så ska jag sporra mig själv de där obrydda dagarna.
Målet är i alla fall att jag ska gå ner fem kilo. Håll tummarna!

Vårt senaste hemmaprojekt

FÖRE...

EFTER!

Fint väder ute - vi jobbar inne!

I helgen har barnen hängt med farmor och mormor & morfar. Vi har jobbat på som slavar här hemma. I veckan inhandlades en insats till öppna spisen och även om man ibland tror att det bara är at köpa saker (särskillt när de är dyra) och sen bara sätta in så har vi återigen blivit varse om motsatsen. Inget är klart och inget är enkelt. Så, i helgen har det sågast i sten, krupits i skorstenar, murats och putsats. Nu återstår målning och provtryckning men sen så har vi en energieffektiv öppen spis.
Det är underbart att äntligen börja ta tag i saker igen. När våren och ljuset kommer tillbaka så komer också energin. Synd bara att när man fixar en sak så är det alltid något annat som blir fult. Innan trappen blev vit så tyckte vi till exempel att väggen var det. Nu är det den som står på tur för ett möte med penseln.

Heltidsmamma elller deltidsmamma?

Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?

Så nära döden...

...sövning till kontrollerad medvetslöshet...
...påverkar det centrala nervsystemet...
...narkos-relaterade dödsfall till 1 på 100 000...

I mina ögon så hamnar man i ett tillstånd så nära döden man kan komma. För en sekund så låg han som död i mina armar, det var inte hans kropp, inte hans ansikte.
Trots att ingreppet var minimalt och en rutinsak för läkarna så bröt jag ihop där vid operationsbordet. Det sista jag gjort var att hålla fast honom, ganska hårt. Det sista han såg var en illaluktande mask som trycktes över hans ansikte. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om han inte skulle vakna när vi gjort honom medvetslös?

Men han vaknade, hurra! Det gick bra och lilltrollet blev sig själv efter ett tag.
Jag däremot, kommer alltid att bära med mig känslan av det totalt lealösa lilla barnet i min famn, om blicken som slocknade och ansiktet som förvrängdes till någon annan.

Bara en snygging kan ha så fula skor

Det här är mitt senaste inköp. Inget jag köpt för utseendet utan enbart för att de är marknades helt klart varmaste skor. Med två killar, varav den ena redan har gjort det klart för oss att det är hockey eller möjligtvis bandy han kommer att satsa på, så är det bara att förbereda sig på låååånga dagar i snödrivan brevid ishockeybanan.

Hade någon visat mig dessa skor för ett par år sedan så hade jag dött. Över min döda kropp att de skulle ha fått pryda mina fötter. Men nu, det är en ny tid. Vad spelar utseendet på fötterna för roll? Huvudsaken att det inte är jag som måste avbryta uteleken för att jag fryser om tårna.

Föräldralyx

Vin till lunchen. Vår kärlekshelg har börjat!

HURRA!

Snön vräker ner, yr omkring och åker hit och dit. Underbart, härligt, det är så här det ska vara!
Jag vet, visst är det också jobbigt med denna kalla, blöta oförutsägbara nederbörd.
Man får skotta och skotta igen. Snö i skorna, upp en timme tidigare för att skotta sig ut, överfull buss som kör förbi, förseningar och bilar som kör fast. Det är jobbigt.
Men jag är lycklig för det är ju så här det ska vara! Jag minns min barndoms vintrar med snö som räcker över halva kösfönstret så att man nästan inte ser ut. Plumsandet i meterdjup snö för att komma till dagis, bilen som måste skottas fram, högarna som blir som häftiga berg som måste bestigas.
När jag tittar på lyckan i Eskils ögon över allt spännade som dessa enorma snömängder innebär så känner jag att det gott kan få komma 20 centimeter till. Jag skottar gärna och vad betyder det väl att komma i tid till jobbet när han tjuter av lycka då det inte går att få ut vagnen ur huset för snön täcker hela altandörren. För en treåring är det ju superspännande. Vilket äventyr! Med det i tanken så blir det rent kul att skotta, spännande att se om bussen går till jobbet och ett äventyr att leta bobben som finns under all snö- nånstans...

Ibland gör det ont

Jag är nog inte lika bra på att ta kritik som jag trodde. Normalt brukar jag nervärdera mig så mycket att jag redan sett alla fel långt innan nån ens hinner påpeka dem. Å om inte så brukar jag se kritik som upplyftande då man ser att något i alla fall lagt märke till vad man gjort.
Men inte idag. Kritisera mig inte idag. Av någon anledning så svämmar ögonen över trots att det bara var en så löjlig sak som ett uttal. Vad bryr jag mig om uttal egentligen? Men ibland anar man att det egentligen ligger något annat bakom kritiken, något som inte sägs men som egentligen är orsaken till att någon börjat leta efter fel. Då, då tar jag åt mig och blir ledsen.

Dagen då du föddes...

Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...

Gammal!?

Eskil var väldigt noga med att borsta tänderna häromdagen vilket gav mig ett tillfälle att titta mig lite längre än vanligt i spegeln.

Till min STORA förfäran upptäckte jag ett tre (!) centimeter långt hårstrå på hakan. Nu vet jag inte vad som var värst, hårstrået eller det faktum att det hunnit växa sig nästan en halv decimeter innan jag upptäckte det.

Välkommen jul!

Det är vitt ute.
Massor av härligt ren vít snö.
Granen är klädd.
Klapparna köpta.
I morgon är det storstädning.
På onsdag handlas det mat.
Å på torsdag är vi redo för tomteinvasion.

Bara min?

Hur gör man när man måste lämna dem i från sig? Om bara för ett ynka litet dygn.
Hur överlämnar man ansvaret på någon annan utan att måla upp de värsta av bilder framför sig?
Det går nästan inte men det måste gå. Världen måste bli större än vår familj och vårt hus och vår stad. Andra måste också få njuta av deras närvaro och de måste också få vara med och visa vad som finns där ute.
Det är inte första gången och inte heller den sista men just nu hade jag bara velat att hela familjen skulle vara hemma - och sova i samma säng.

Kommer du tillbaka i natt Obama?

Jag drömde om president Obama i natt. Först blev jag inbjuden till middag i ett större sällskap och sen kom han hem till mig. Vi bodde i vårt gamla hus på Carlshem och satt vid det mörka matrumsbordet i vardagsrummet. Vi satt mitt emot varandra. Han tyckte att jag var bra - och rolig. Han hade kommit för min skull.
Hmm, vad kan detta tänkas betyda?

Lille gris,lille gris...

Lillebror är nu helt fri från magsjukan och det var nu äntligen hans tur att skyddas från det hemska hotet från svinstian.
Tyvärr är det bara att hålla tummarna att ingen med svinis andas på lillen för vaccinet FANNS INTE idag.
Jag hade ändå ringt och kontrollerat men blev stoppad av en sköterska i dörren som beklagade och berättade att de inte fått den utlovade vaccinleveransen idag. Jag frågade ju givetvis om det gick att få tag på någon annan stan men fick svaret att så inte var fallet. Tidigast onsdag nästa vecka , trodde hon.
Men jag blev bedragen - Ålidhem har tydligen vaccin och hade jag bara kollat upp det själv istället för att lita på nån sköterska hade prinsen varit stucken nu. I morgon är det jag som själv söker upp källan till informationen - jag är ju trots allt journalist.

Är det ok att njuta?

Ibland känns det absurt att njuta av livet. Runt omkring oss härjar sorg och sjukdom och det sista man tänker på är kanske det ljuva livet. Men i vår lilla familj går livet på. Barnen gör tokiga saker som gör att vi viker oss dubbla av skratt, maken känns extra fin i sin tröja och jag bara måste stryka på honom när han passerar, och fredagsmyset har nu blivit så inrotat att nästan inget kan få oss att missa det. Att mormor kommer förbi och äter middag och sitter med framför brasan när vi grillar marshmallows förhöjer kvällen än mer. Jag njuter av livet! Å kanske gör jag det extra mycket just nu då farorna känns så nära. Allt det hemska som kan hända som bara händer andra finns numera i min närhet. Jag tänker på er, det ska ni veta, men jag njuter också av det goda som finns i mitt liv.
Hoppas att ni får en skön helg!

Vad skönt att få sakna dem i bland...

...barnen alltså.
Haft barnvakt sen i går eftermiddag och nu sitter jag som på nålar för att få åka och hämta hem dem igen. Oj vad jag ska pussa på dem.

Han går!

För nio månader och tio dagar sedan låg han och spjärnade i min mage. Stark vilja redan då. Tidigt i somras började han krypa - långt innan jag var beredd på att låta honom gå ur min famn. Å nu går han alltså. Inte ett steg först, två steg i morgon, tre efter det. Nej, han GÅR på riktigt. Vänder sig om, går sex steg, ramlar, reser sig upp och går sex till.
Men trots att han nu är på väg från mig på sina vacklande ben har jag konstigt nog alldrig känt mig närmare honom. Det är mig han går till och det är min blick han söker när han är stolt över vad han klarar av. Han är min pojke!

Jag har mått illa i tre dagar. Kräktes den första, åt den andra och sov den tredje. Hela kroppen känns slut, all min energi borta. Jag kan inte skratta åt roliga skämt och tycker inte att barn är gulliga. Jag har torsk i brösten och det ena är så sprucket att blodet och tårarna formligen sprutar var tredje timme, början till stockning i det ena som redan känns ända ner i tårna. Tog ett varmt bad som visserligen lindrade ömmande bröst men illamåendet tilltog.
Vad är det som händer?

Happening på Grisbacka

Från stadsdelens alla hörn samlas alla barnfamiljer. Jättestor brasa men barnen tycker att lekparken är roligast.

Ring mig!

Nu äntligen ska jag få en klädkammare!
Rummen är urplockade och hela familjen bor nu i Eskils lekrum. Väggen är delvis bortriven och allt byggmaterial är inköpt.
Om jag inte var tillräckligt otillgänglig innan så kommer jag definitivt att vara det nu. Bygget står högst upp på listan och varenda lediga minut kommer att spenderas där uppe. Men jag behöver komma ut lite ibland också, känner att jag kommit bort från de social livet lite för mycket.
Så, är du sugen på att hitta på något. Ring mig!

Varför?

Varför bor vi inte i Göteborg? 17 grader varmt, massor av shopping och uteserveringar.

Vårbröllop

Underbar påskhelg i göteborg. Värme, sol och bröllop.

Vett

Vi åker ofta buss, barnen och jag. Andreas har bilen till jobbet, Eskil älskar att åka buss och jag har blivit för lat för att orka lasta tunga vagnen i bilen. Ok, jag kan ju tillägga att jag gör det för miljön också. Men jag måste tyvärr säga att folk som åker buss ofta är helt dumma i huvudet. Det finns två platser för barnvagn men varje gång jag kliver på så sitter det en medelålders tant eller gubbe där som himlar med ögonen då de ser barnvagnen. Men så sitter de kvar! Hallå, ursäkta! De drar in benen och tittar på mig som om jag vore dum om jag inte kan komma förbi med min dubbelvagn, det finns ju ändå 20 cm att röra sig på. Först efter att man talar om för dem att de måste resa på sig gör de det. Men bara för att sätta sig igen när jag är framme och betalar. Jag satt minsann här först ser jag att de tänker. Åter igen måste jag förklara hur det går till. Jag sitter bredvid min barnvagn och mina barn och du tanten hittar dig en annan plats! Vad hände med tiden då en mamma med barnvagn vördades och respekterades? Vad har hänt som gör att tanten fnyser och rynkar på näsan istället för att gulla med barnen?

Kvar med resterna

Jag tycker också att det är roligt att leka med mina barn, att bygga med lego eller åka pulka. Men barn ska äta och slippa bo i en svinstia och någon måste laga maten och någon måste städa. Så när jag vill ha hjälp med något så kan det också vara med dessa saker. Inte komma hit och dra fram saker och fixa så det blir högar med disk för att sen ta med barnen ut och åka pulka och lämna mig inne med resterna.
Snälla påminn mig om detta om jag gör samma misstag när det blir min tur att hjälpa.

För ett tag sen kom nyheten att folk gifter sig på flygplatsen. Jag skrattade och fnös. Vem gör det? Nu vet jag. Min brorsa gifter sig där. I smyg så jag får veta via sms. Glad är jag förstås men lite sur att bli snuvad på festen.

Vill du leka med mig?

Fick en ny kompis idag. Gjorde helt sonika som man gjorde när man var liten. Gick och ringde på och frågade om hon ville leka. Eller jag frågade om hon ville hänga med på en promenad, hon sa ja och det slutade med fika hos oss. Hon har en liten tjej på tre månader och vi hade massor att prata om.
Jag har nämligen känt mig lite ensam på sista tiden. Dagarna är långa och jag bara måste fylla dem med något annat än amning och blöjbyten. Jag klarar inte av att sitta hemma hela dagarna utan bara måste ut på något. Ofta blir det en busstur ner på stan men nu tryter det i kassan så det nöjet måste jag dra ner på. Å bästa vännerna är liksom i ofas så det passar allt mer sällan att ses. Är det inte olika sovtider så är det läggningsrutiner som sätts, amning, sjukdom eller helt enkelt den stora tröttheten som gör att det inte blir av. En promenadvän i grannhuset är alltså precis vad jag behöver och istället för att sitta hemma och bara gnälla så gjorde jag slag i saken! Vem vet i sommar kanske det blir en sitta-i-trädgården-och-dricka-vin-vän?

Mysdag i blåsten

När börjar vi egentligen tycka illa om dåligt väder? Och när blir vädret dåligt?

För barn finns det verkligen inget dåligt väder, ute är underbart även om snön yr och blåsten tar sig in genom jackan.

I helgen tog vi oss ner till älven för lite drillparty för farbror Petter som fyllde år.

Ungarna stortrivdes såklart och även jag så länge som det fanns varm choklad och korv att grilla.

Lillen var också med. Vi ställde helt sonika liggdelen på en pulka och drog de båda gossarna - den större på Bobben.

Har tillverkat ett linne med två hål för brösten så att amma där ner vid älven gick också väldigt bra. Tur var väl det för trots att jag senare började frysa om fötterna så blev det en heldag.

Just nu...

Vår tid

Jag läste nånstans att amning av ett litet barn tar ca 30 timmar i veckan. Nästan ett heltidsjobb alltså. Jag ska tänka på det och skita i att tvätten väntar och att dammsugaren längtar ut ur skrubben. -Jag jobbar faktiskt och jag ska njuta varenda sekund!

Vikten

Trots att jag själv egentligen är emot denna vikthysteri bland gravida och nyblivna mammor så kan jag ändå inte låta bli att glädjas åt att jag 3,5 v efter nedkomst tappat de kilon jag lagt på mig de senaste nio månaderna. 68 stod vågen på igår så nu återstår bara 5 kilo från förra graviditeten. Synd bara att kilona fyller ut rynkorna så bra. Kram kram

Vikten

Trots att jag själv egentligen är emot denna vikthysteri bland gravida och nyblivna mammor så kan jag ändå inte låta bli att glädjas åt att jag 3,5 v efter nedkomst tappat de kilon jag lagt på mig de senaste nio månaderna. 68 stod vågen på igår så nu återstår bara 5 kilo från förra graviditeten. Synd bara att kilona fyller ut rynkorna så bra. Kram kram

Han är pappas pojke nu

Åh, det värker så otroligt i mitt mammahjärta när jag får höra - Nej, pappa läsa saga! -Pappa blåsa såret. -Var pappa då?
Pappa är aldrig dum men jag får höra -Nej, dumma mamma! Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag intalar mig att det bara är en period han går igenom. Att det egentligen inte har med mig att göra, att jag inte är sämre eller att pappa inte är bättre. Det bara är så just nu. Men det är svårt. Svårt att vara vuxen och mamma. Svårt att älska så mycket men se sin skatt välja någon annan.
Han är pappas pojke just nu och trots att jag unnar Andreas allt så gör det ont.
Men kanske så är det ändå det bästa för tillfället. Hellre jag ledsen än Eskil för tänk vad han skulle känna om det var mammas pojke. Då jag skulle måsta välja Valdemar framför honom då det var tid för amning och blöjbyten.
Jag får bita ihop och hoppas att han kommer tillbaka.

Vem vet, kanske är detta sista gången man har en bäbis hemma. Jag ska njuta av varenda sekund. Jag ska lukta och pussa och bara titta på honom när han ligger i sprattlande sömn. Jag ska ta in varje grimas han gör när magen jobbar och lägga varenda detalj i hans lilla nyfödda ansikt på minnet.
Jag ska också njuta av att han ligger i vagnen, hans ordlösa kommunikation och att allt han kräver är kärlek och mina bröst.
Jag ska passa på att läsa tidningen, flanera på stan, gå och fika, prata i telefon och vila i soffan.

Två veckor och två dagar...

...har nu gått sedan jag blev mor till två. Två underbara söner som var för sig och tillsammans fyller mig med så mycket känslor att hjärtat nästan brister.
Eskil har tagit livet som storebror med storm. Han har störtkoll på Varldemar och undrar var han är och missar inte en enda gång att säga hej, hejdå eller godnatt till honom liksom till mig och Andreas. På en gång blev han en självklar del av familjen. Eskil vill gärna hålla och krama och vill att Valdemar ska ligga på hans mage när de trittar på Bolibompa. Om Valdemar gråter i bilen brister Eskil ut i sång för att trösta - och Valdemr tystnar. Ja, hjärtat brister av stolthet och ändå har de bara gått två veckor.

Nu är lillebror här!

I morse kom äntligen lillebror till världen. 08.54 tittade han ut. 3480 g och 51 cm lång. Helt annan förlossning än Eskils men allt gick bra och trots overklighetskänslor så mår vi bra.

Man borde vara hemma

Jag vet att jag inte borde klaga, att jag egentligen bor i detland som har den bästa föräldraförsäkringen i hela världen, men ändå.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att inte behöva jobba de sista veckorna inann beräknad förlossning. En normal förlossning startar mellan veckan 37 och 42. Hur den startar vet man inte och det är olika från gång till gång. Att då måsta vara schemalagd och gå till jobbet tar på psyket.
Är det en värk jag känner? Är det förvärkar bara? Jag börjar jobba 04:00, när går gränsen? När ska jag tro att det går elller inte går över. Antingen så ringer jag och väcker, samt jagar iväg någon till jobbet i onödan sådär vid 3-snåret eller så blir det panik när klockan blivit för mycket och då hinner Luleborna inte få några morgonnyheter.

Väl på jobbet så tar det också på krafterna. Tänk om vattnet går när jag sitter på nya kontorsstolen? Vill jag att mina arbetskompisar ska dela det med mig? Vem ropar jag till från toan om vattnet går där?
Ja, det är jobbigt att jobba helt enkelt. Å visst kan jag ta föräldraledigt på bekostnad av min lilla ofödde bebbe men jag vill inte beröva honom på de dagarna och semester har jag inte så det räcker.

Det trycker på nu, nedåt alltså. Om två dagar föddes Eskil vilket innebär att jag kommer att slå mitt gravidrekord. Som det känns nu så kommer den här lilla krabaten att hänga kvar lite längre därinne. Men trots att jag kanske inte är i stånd att klaga, som bara var gravid 37 veckor sist jämfört med de som gått i 42 veckor, så har även detta sina nackdelar. Vid en normal graviditet så förväntar man sig ju inte barn förrän i v 40 och därefter så kommer de oliiiidliga veckorna. För mig börjar detta redan i övermorgon. Tänk om jag då måste gå i 42 veckor, det blir ju 5!!!! veckor mer. Jag dööör.

Julen i bilder

Julaftonsmorgonen inleddes med klappjakt som tomten ordnat under natten. Vad kan det vara han gömt?

En häst!!!

Premiärmiddag i underbara uterummet. Tänk vad omgivningen gör för feststämningen.

Så ett efterlängtat tomtebesök. Trots ett något tvivelaktigt skägg så välkomnades han med öppna armar, han hade ju "ket" med sig.

En bondgård!!!Juldagen spenderades i Bräntisbacken
Så blev det nyår och stort kalas med bland annat tremeningen Noel som gärna räcker ut en hjälpande hand.

17 personer på middag var ingen match i vårt underbara bonusrum.

Barn överallt i alla åldrar. Alla hittade en plats.

Gott nytt år!

Många minnesvärda saker har hänt under 2008 men det största är nog ändå huset som vi älskar.

Upp och ner

Sparven i mammas mage är inte lik sin bror. Det är lustigt egentligen hur de två redan har så olika personligheter.
Eskil var lugn och stillsam och hade på sin höjd hicka. Lillebror är helt vild och galen där inne och verkar inte sova många stunder. Eskil flöt obemärkt omkring medan jag kunde hoppa och studsa precis som vanligt medan kroppen reagerar negativt på brorsan med ständig värk.
Eskil å andra sidan har ju visat både prov på sin vilja och humör här ute så kanske blir det en sömnig och matfrisk en som kommer ut nu.

Men han verkar vela en hel del där inne i magen - verkar inte kunna bestämma sig om det är bra eller dåligt att ligga där och mysa. För två veckor sedan ville han ut medan han nu envist ligger i säte och spjärnar emot.
På onsdag så är det dock bestämt att han ska lägga sig tillrätta vare sig han vill det eller inte. 07:00 är det dags för vändningsförsök nummer 1 och tydligen så lyckas man i 50% av fallen. Håll tummarna då!

Jullov

Redan på G

Näe, det spelar ingen roll hur ofta man säger det men det BLIR verkligen aldrig som man har tänkt sig. Varje dag är en dag med sina överraskningar, bra som dåliga.
Natten mot i går var nog den största på några månader.
JAG FICK VÄRKAR!!!
Hade en konstig oro i kroppen och då E varit magsjuk så tänkte jag mest att det nu var min tur. Jag försökte ändå lägga mig men magen värkte - dock inte hela tiden. Efter ca 2 timmar slog det mig att det kom och gick det onda, regelbundet, med ca 7 minuters mellanrum. Konstigt, det kan väl ändå inte...nä, slog bort tanken både en och två gånger. Efter tre timmars vånda så ringde jag ändå till förlossningen. Jag ville bara att de skulle skratta åt mig och säga att allt var ok. I stället så blev barnmorskan allvarlig och bad mig komma in på en gång. Jag hade väl inte tänkt få barn innan nyår, var hennes kommentar.
Panik!!! Det här fanns verkligen inte i min tankevärld just nu. A jobbade natt så det var bara att ringa dit och be honom komma hem. Väcka svärmor för att komma och passa E och ut på de snöiga vägarna.
Väl där med påsatt CTG så fick vi det svart på vitt. Lillebror hade påbörjat sin resa.
I v 34!!!
Kanske hade han tagit en paus av sig själv men varken vi eller barnmorskan vågade chansa så det blev en spruta med Bricanyl som ska stoppa värkarna. De hade visserligen redan gjort lite effekt men kanske kan jag ändå gå tiden ut.
Värkarna försvann och vi åkte omtumlande hem.

Kanske ska vi börja tänka på att vi ska få en lillebror nu. I allt ståhej med hus och jul har vi inte ägnat knyttet så många tankar. På juldagen ska vi nog sätta ihop sängen...

Förbaskade korvgubbe!

Ibland slarvar jag med lunchen. Jag vill springa ärenden på stan i stället för att äta och då får det bli en korv.
Men nu har han sabbat det för mig. Den där korvgubben som tror att han känner mig. De står så tätt de där gubbarna så det går inte att smita förbi honom heller. Korv är en ganska dålig lunch, speciellt då man är gravid. Att sen äta den på springande fot är ännu värre. När jag ägnar mig åt detta vill jag alltså göra det lite i smyg, det är nästan så att jag förnekar det lite för mig själv. Men den där gubben alltså, han tjoar högt om jag går förbi som om jag var där varje dag och han pratar högt om hur jag mår osv. Jag känner hur folk tittar och säkert tänker de att jag verkligen är en stammis.
Vad ska jag ta mig till, vad vill han mig? Fattar han inte att man inte vill känna korvgubben! Han skulle öka försäljningen avsevärt om han inte låtsades om sina kunder.

Luciafirande

Jag nöp Andreas i armen flera gånger - titta, titta på honom! -Titta på vår Eskil, titta hur han sjunger, titta han står alldeles stilla. Titta!

Gulllebarnet har sjungit luciasånger hela veckan och i dag så stod han där bland alla andra och sjöng. Han sjöng till och med på engelska. Hur det lät vet jag inte för vi stod så långt borta men Eskil trodde att han kunde låten. Min lilla gurka - en stjärngosse!

Kl 04:30

Låtsas vara pigg som en lärka, ta på sig nåt snyggt och sminka sig noggrannt. Alla sover men här på jobbet är det fullt ös. Om några timmar vaknar familjen och jag kan ringa och säga god morgon. Halv elva tackar jag för mig och går hem. Åh vad jag älskar morgonpassen.

No more furu

Furu må vara på väg tillbaka men inte i mitt hem. I helgen blev furutrappan vit och oj vad snyggt det blev.

Vadå 1:a advent

Traditionsenligt så begav vi oss ner på stan i söndags. Hade föreställt mig hur Eskil träffade tomten och fascinerades av alla ljus och lallade med i julsångerna. Men barn bryr sig inte om advent, i alla fall inte om det står en karusell mitt på torget. Så karusell fick det bli. Regnet och slasket gjorde att inte jag heller kom i stämning men tur att guldgossen njöt.

Appropå magen...

Den är stor, jättestor. Var på ett extra ultraljud i går för att göra en viktskattning och det blir nog en större pojke än Eskil. I alla fall om han får vara kvar tiden ut. Jag är nu i vecka 30, bara tio kvar, eller sju, eller tolv. Å det är en viljestark en, ligger jag fel så sparkar han till, har jag för tighta byxor blir han tokig och vill jag sova så gör han kullerbyttor. Eskil kittlade till lite då och då och sträckte på sig på sin höjd. Helt annorlunda alltså.

Vi funderar och funderar på namn men det verkar stört omöjligt.

Värken sitter fortafrande i men nu har jag på nåt sätt vant mig vid den på dagtid men i går fick jag utskrivet nån supertablett så i natt sov jag en hel natt för första gången på flera veckor. Skönt att slippa gå upp och vandra kring 02-snåret.

Our house, in the middle of the street...

Jo, jag lever men det finns dock bara en sak i mitt liv numera. Huset.
Andreas är äntligen hemma efter tre veckor på kurs i Stockholm så äntligen får vi börja fixa på allvar. Vi målar och tapetserar, spikar och sågar. Packar upp och möblerar om, tar fram och rensar bort. All ledig tid spenderas inom vårt gula hus väggar elller på K-Rauta som har det mesta vi behöver. Jag vill bara vara hemma och gå omkring och pyssla och håll i er nu LAGA MAT! Jag vet, jag hatar ju egentligen att vara i köket och jag är urkass på att laga mat. Men helt plötsligt så har köket blivit mitt favoritställe och alltid finns det något man kan laga eller baka.
Tror att det handlar om att jag aldrig bott med ett kök som jag gillar och som är funktionellt. Vårt kök nu är helt underbart stort, man ser ut på gården åt alla håll, det finns massor av bänkyta och det är husets hjärta. Alla kommer till köket och sitter där lääänge.
Så kom förbi på en kaka om ni saknar mig vetja! I går hittade jag ett drömrecept på kladkaka och jag gör gärna en till.

Älskade sötis

Jag har alltid fått en liten tår i ögat när jag gått förbi dagis och sett små barn i färgglada västar. De känns så stora men ändå små på samma gång. Det har känts avlägset att mitt lilla barn skulle höra till den skaran men nu är det bara att inse att han är en av dem. När jag hämtar på dagis brukar jag gömma mig och spionera en stund bara för att få ta in känslan. Mitt barn, min lilla prins leker med egna kompisar och klarar sig så bra fast vi inte är där. Jag tror nog att vi gjort ett ganska bra jobb.

Hårdrocksfest

40 inköpta peruker med obligatorisk användning. Kan det vara någon annan arbetsplats än TV4? Kul fest även för en gravid och nykter tjockis. Det var min helg förutom farsdagsfirande och husfix. Kram på er!

Numera Griisbackabo

Numera bor jag inte längre Öst på Stan. Storgatan är inte längre min hemvist. Eller på sätt och vis men den har övergått till Backenvägen någon stans efter Väst på Stan. Östermalms Livs är inte längre kvartersbutiken å huset är inte längre rosa.
Nu bor jag i mina drömmars hus, öst eller väst känns oviktigt för det går i alla fall att snabbt cykla ner på stan. Huset är gult och ståtligt och Backenvägen känns vuxet på nåt sätt. Vi har gjort ett val, här vill vi bo. Kanske för resten av livet. Numera heter kvartersbutiken Konsum och har öppet alla dagar till 22, två bensinmackar runt hörnet, videobutik snett över gatan och en pizzeria. Möbelaffär bakom träden på framsidan, gym efter trafikljusen å dessutom en bankomat ett stankast från brevlådan.
Mina drömmars hus.
Jag bor i det nu.

Hur svårt kan det va att städa så det blir rent?

Om man har ett jobb som man får betalt för att göra - gör man inte jobbet då?
Tydligen så fungerar det i alla fall inte så hos de olika städfirmorna i stan. Han som ägt vårt hus har anlitat en städfirma för dyyyra pengar för att göra flyttstädningen. En firma med utbildad personal och bra utrustning. Dessutom så gör de flyttstädningar varje dag så de borde ju veta vad det är för något.
I går besiktade vi städningen och förväntade oss ett skinande blankt hus.
När vi öppnade dörren så luktade det gott, nu i efterhand kan man tvivla på om det var efter skurningn eller bara doftmedel. Listan på vad som inte var städat kan göras lååååång.
- Ugnen smutsig
- Kyl/frys ej städat
- Ej putsat/torkat mellan förnster
- Skåpluckor ej torkade = mat och fettfläckar finns kvar
- Glaset i duschkabin ej rengjord
- Speglar urusligt avtorkade
-Garderober inte städade

Jag fattar inte vad de håller på med egentligen? Städat ska vara städat, punkt. Efter att ha pratat med andra så förstår jag att detta är väldigt vanligt förekommande.

Bevvan-mamma

Om någon så är jag en Andrea-mamma.
Fy, jag som verkligen inte gillade henne i serien. Töntig, tråkig och dessutom ful.
Men det kanske är sån jag blivit, på äldre dar.

Huset

Har jag sagt att vi fått nycklar till huset?
Det är inte helt vårt än men vi får vara där och pilla på och titta. Hurra! Jag är där varje dag och tittar och känner och fantiserar och möblerar ( i mitt huvud) och drömmer och myser. I går började vi måla ett rum, fint värre blir det, vårt nya sovrum.

I love my house!!!

Av vikt

Kul.
3 månader kvar och bara 3 kilo kvar till min maxvikt. Det kommer aldrig att gå. Hade lovat mig själv att inte gå över 75 kilo den här gravitideten heller men som ni säkert förstår så kommer det att vara en omöjlighet. Startvikten den här gången var visserligen på +7 kilo men planen var att slutresultatet skull ebli samma = att det inte skulle vara en omöjlighet att bli av med kilona sen.
Jag vill inte måsta hålla på med någon metod eller kur, det är inget för mig och jag vill inte måsta bli nåt träningsfreak.

Tyvärr är det enda jag vill ha GODIS och GLASS i stooooora lass.

Det här med sport

I dag pratar vi mycket sport på jobbet. Jag börjar tänka på kvartersfotbollen i mellanstadiet som mest troligt är orsaken till varför jag verkligen inte ser någon tjusning med sport. Enda anledningen till att det ibland är intressant är att alla anda tycker det och jag vill inte vara utanför.
I kvartersfotbollen tvingades jag att vara målvakt trots att jag var bollrädd. jag tränade och tränade på kvällar och helger. Lite bättre blev jag nog men framförallt så ställde jag upp. Men vad hände. När Gimocupen kom så lånades det in en målvakt från ett annat lag och jag fick sitta på bänken. Det var nog ingen som egentligen sa rakt ut varför men även som 10-åring fattar man... En vän berättade hur hans tränare sa - vi vill vinna den här matchen, så du får spela nästa gång. Kan man annat än förakta dessa sporter där det bara är de bästa som får chansen då?

Jul, jul

Läste om H:s jul-längtan och jag håller med. Jag vill ha juletid nu! Köpa julgran och pynta med tomtar och mysiga ljus. Planera julklappar och rimma.
I år ska vi fira jul i vårt nya hus, äta julmiddag i vårt underbara uterum och träffa tomten framför en sprakande brasa.
I dag köpte jag första julklappen - nedräkningen har börjat!

Högre lön tack!

Tror ni att det funkar att hänvisa till detta i en löneförhandling? Jag tror definitivt att jag blivit smartare. Numera vet jag att en fylla tär på krafterna, både en och två dagar efter konsumtionen. Jag vet också att man måste träna jä-ligt hårt för att få en kropp i trimm (= att jag aldrig någonsin kommer att få det för jag orkar aldrig träna särskillt hårt). Tidsbrist är ett ord vars innebörd nu sjunkit in och jag frågar mig hela tiden vad tusan jag gjorde hela tiden innan jag fick barn. Å jag har dessutom lärt mig svaret på den viktigaste frågan av dem alla, vad är det egentligen som betyder något? Jo, familjen, min familj, min man och mina barn. Utöver det handlar det om värdsliga saker. Jobbet är ett sätt att finansiera familjen och nöjen och konsumtion som var så stor del i mitt liv förr är faktiskt roligast tillsammans med mitt blodsband.
Vad tror ni att denna kunskap kan vara värd?
Jag satsar på minst 1000 spänn i månaden.

Idag

Det är någonting med idag. Jag är så himla trött, så trött. Har ändå inte gjort något i helgen förutom att hänga i en plaskpool på badhuset så det kan inte vara det som tröttat ut mig. Det är som att hela min kropp bara inte hängde med på dygnsbytet mellan i går och idag.

Nu är jag på riktigt

Ja, det kan verka märkligt men först igår kändes det faktiskt som att jag gick över till andra sidan. Jag deltog nämligen på mitt första föräldramöte. När inbjudan kom så var det så nära att jag ringde och informerade min mamma. Det kändes som att lappen hamnat i fel brevlåda och att det egentligen var hon som borde gå. Jag menar, hon är ju förälder. Men tillslut så tog jag ändå in att det var jag och Andreas som var vårdnadshavare och vi som skulle få information om vår sons dagisverksamhet.
Andreas jobbade i går så jag fick gå själv och oj vad jag kände mig vuxen när jag på kvällstid öppande dagisgrinden och hängde av mig jackan på Eskils lilla krok i hallen. Godag, godag, det är jag som är Eskils mamma. Jag dricker inte kaffe men tackade ja till en kopp ändå för det är ju det föräldrar gör, de dricker kafffe. Inte direkt passande att be om ett glas saft när man sitter där som ett barns målsman.
När mötet var över och jag cyklade hem så kände jag att något hänt. Det var en mognare mamma som trampade genom stan. Jag hade blivit förälder till ett barn, på riktigt.

Fast jag måste nog ändå erkänna att det bästa med hela mötet var att jag var den yngsta föräldern där, i alla fall till utseendet. I hjärtat har jag alltså gått och mognat men jag skulle nog fortfarande platsa i vilket 25-årsgäng som helst.

I am Lola!

Hur kul är det att se ut som att man kommer direkt från värsta porrfilmsinspelningen? A skrattar och tycker att jag ska ta med mig jobbet hem ikväll. Ha ha ha.

För mitt dagliga sötsug

De här ska jag göra ikväll.

Smalbollar
Ingredienser till 20 st:
3 dl havregrym
1,5 dl kakao
4 msk strösocker
1,5 tsk vaniljsocker
1 krm salt
1 dl kesella, lätt
2 msk vatten

En smalvariant av de älskade chokladbollarna där jag har bytt ut smöret mot lätt kesella.
Gör så här:
Rör ihop ingredienserna. Rör sist i kesellan och vattnet. Forma bollar och låt de sedan stelna i kylen.

Piss och skit

Vaknade i morse med munsår. Har inte haft det på tre år och trodde att jag blivit av med det för alltid. Men icke. Jag som ville vara lite snygg och gravid i helgen. Nu blir det bara en gravid och rätt ful som hänger med ut på lokal.

På jobbet

Hänger på jobbet mest hela tiden. Saknar hemmalivet. Hur får man råd att bli hemmafru? Kan man ha hemhjälp ändå? För det är ju inte städa och diska jag saknar. Jag vill fika och gå på stan och ta någon tur till öppna förskolan.

Vill ha, vill ha!!!

Numera går min tid åt till bläddrande i möbelkataloger. Jag har samlat på mig säkert ett dussintal och så de 5 senaste IKEA-katalogerna på det. jag lever alltså i min lilla drömvärld där jag möblerar och möblerar om i nya huset. HJÄLP, jag har blivit en galen materialist!!! Men dte går bara inte att låta bli. Jag vill ha allt och jag vill ha det på en gång. En ny soffa, ett nytt soffbord, ett nytt köksbord och nya stolar. Ny matta och ny lampa och pricken över i:et en ny bra stereo som är supersnygg. Jag vill ha nya galgar till garderoben och jag vill ha nya handdukar till toaletterna, nytt porslin till köket, ny tidningskorg och nya gardiner. Andreas, jag och Eskil förblir väl detsamma men om det går så skulle jag nog vilja pifffa till oss också.