Takbygget har börjat!

Uppklädda och redo för bröllop

Om...

Ibland så skälver det till inom mig och jag börjar fundera på hur saker hade kunnat vara om....
Om jag tagit den vägen, om jag hade åkt dit, om jag hade ringt den personen, om jag hade tagit det jobbet, om jag hade sagt ifrån då, om jag hade slutat med det, om jag hade sagt så, om jag hade stannat där, om jag hade missat det, om jag hade gjort annorlunda.
Men än värre känns tanken hur det hade kunnat vara om inte....
Om inte vi hade träffats, om inte vi åkt på den där resan, om inte jag hade gått på den där festen, om inte han hade kommit efter, om inte jag hade sagt ja, om inte vi hade blivit det och om inte jag gjort allt det jag har gjort.
Vad hade varit då?

Snåltarm eller bara "rätt ska vara rätt"

Jag har hamnat mitt i ett shoppingrus. Affärerna suger in mig och i deras speglar är allting snyggt och de lovar mig ett bättre liv om jag bara köper de byxorna och den tröjan. HM fångade mig förra veckan och det blev ett par byxor och en liten blus. Inget av de var särskillt dyrt men så här i slutet på månaden så kändes det ändå i plånboken. I går när jag var inne i samma affär så har just mina byxor och min lilla blus satts ner kraftigt på rean. Först blir jag osäker- har jag köpt gammalt mode? Men sen blir jag sur, jag har ju betalat fullt pris. I dag så gjorde jag dock i mina ögon en surtant-grej. Jag tog kläderna och kvittona till butiken och bad att få lämna igen och köpa om sakerna till det rabatterade priset. Jag skämdes som en kalv då kön växte sig lång bakom mig men jag bet ihop. Å jag vann! Över 200 spänn fick jag tillbaka så då fick det bli ett par nya skor också. Det lönar sig att snåla!

Om att driva företag

Hej och välkommen till företaget Familjen Tinderfjäll!
Så borde det låta på vår telefonsvarare istället för vårt lite glättiga meddelande. Vår adress borde bytas till Familjen Tinderfjäll AB och vi borde få registreras hos Skatteverket som en enskild firma åtminstone.
Att ha familj är som att driva företag, utan de ekonomiska förmånerna med avdragen moms mm och utan möjlighet att dra in storkovan. Förvisso är vårt företag fyllt med kärlek och glädje men just det hör inte till saken nu.
I vårt företag finns det fyra anställda med olika arbestuppgifter, löner och förmåner. Ibland händer det att vi måste ta in extrapersonal och ibland outsourcar vi en del arbetsuppgifter. I vårt företag gäller dock inte arbetstidslagen och MBL. Vi får inte 11 timmars vila och vi har ständigt helg- och nattskift, vi förhandlar inte alltid med de anställda och vi gör inga arbetsmiljökonsekvensanalyser.
Vårt företag sysslar bland annat med renhållning, klädvård, tandvård, sjukvård, köksarbete, trädgårdsarbete, byggnadsvård, logistik, planering, avfallshantering, inköp, ekonomi, konflikthantering, sociala kontakter och till viss del teknisk support. Dessutom har vi personal som jobbar med relationsfrågor och pedagogisk verksamhet.
Tyvärr går vårt företag dåligt ekonomiskt. Vi drar in 2200 kronor i månaden samt en del frivilliga donationer. På grund av detta måste en del av våra anställda ha andra jobb på sidan om. Detta resulterar i att en del av vår verksamhet blir lidande. Vi har funderat på nyanställningar men på grund av vår verksamhets art skulle detta kanppast gynna oss ekonomiskt då en ny medarbetare endast skulle dra in 1404 kronor till verksamheten.
Anledningen till att vårt företag inte gått i konkurs och att våra anställda inte är sjukskrivna på grund av utmattning är KÄRLEK. Kärleken till varandra, vårt liv och våra drömmar gör att vi går med på att bryta mot lagar, strunta i våra rättigheter och blunda för den ekonomiska ekvationen.
Men trots att vår kärlek är stark så hänger vårt livsverk på en skör tråd då det endast är kärleken som håller ihop den.
Det är en skrämmande tanke men samtidigt helt fantastiskt att det ändå finns så många väl fungerande och fantastiska "Familjeföretag" där ute.

I väntan på solen

När tivolit kom till stan

Vår egen gråtande pojke

Är det ok med misstag?

I bland händer det saker som gör att jag tänker, shit, nu kommer sociala. Då man gör något ogenomtänkt eller bara ett mänskligt misstag som går ut över barnen. Så här på rak arm kan jag minnas tre saker.
1. Jag går hem med vagnen med Eskil i och Valdemar i sele på magen. Vi har varit på Konsum och handlat och det blev lite mer än jag tänkt vilket gör att jag inte orkar bära kassen. Jag ställer den i vagnen tillsammans med Eskil med följd att hela vagnen tippar vid en trottoarkant. Eskil och ägg och möjlk trillar ur i en enda röra och två barn gallskriker.
2. Eskil åker stjärtlapp, utan hjälm för den hade jag glömt, och trots att jag står och tittar på så lyckas han åka rätt in i en lyktstolpe
3. Jag cyklar hem från dagis efter morgonens lämning med en tom (Observera verkligen att den var tom) cykelkärra. Har bråttom och genar över en kant. Cylekärran välter. Till detta hör att det hände intill en lekpark full med vakande och aldrig misslyckande mammor som börjar skrika. Jag öppnar cykelkärran för att bevisa för dem att den var tom och kommer med någon kommentar om att jag ju absolut inte kör sådär om barnen skulle ha suttit i.
Var går gränsen? Är det ok att göra bort sig när man har barn eller måste man har förmågan att i alla situationer tänka efter före?

Jobbet gör mig gammal

Forskning har ju visat att de som jobbar skift åldras i förtid och dör tidigare. Jag har hela tiden tänkt att det skulle vara skiftarbetets fel, att det skulle slita på kroppen. Nu vet jag dock vad det är som händer. Man åldras inte fortare av skiftarbete utan det är tiden som går fortare.
I vårt liv finns ingen vardag och det finns igen helg. Det är inte jobb måndag till fredag och sedan helg hemma hos oss utan en tisdag kan vara helgdag och söndagen full av jobb. Ena veckan äter jag frukost med familjen men kommer aldrig hem till middagen, andra så kan jag hämta tidigt på dagis men är inte hemma när de vaknar på morgonen. För makens del så försvinner han helt ur våra liv två dygn i veckan och det kan vara en vardag likväl som en helg.
Detta gör att vi har måndag och fredag hela tiden, veckorna går så fort så vi hinner inte med. Det blir aldrig tristess för det är alltid spännande att se hur den här veckan kommer att bli. Till saken hör också att mitt schema rullar på tre veckor och Andreas på fem.
Då ni andra som vanligt åldras vecka för vecka så känns det som att det har gått två eller ibland till och med tre veckor i mitt liv.

Vårlätt

Vet inte varför men jag känner mig lättare i kroppen nuförtiden.
Kanske har äggfrukostarna redan gett resultat. Jag hatar dieter och allt vad det heter så min statagi är att ändra bara ibland. Inte sluta med något helt men kanske bara en gång om dagen. Det första jag har gett mig in på är mackorna. Jag älskar mackor och jag älskar pålågg men ibland så slinker det ner lite för många, allrahelst när brödkorgen står frame på frukostbordet. Min plan är att under veckorna inte äta mackor till frukost. Istället så blr det en liten skål med yogurt och ägg. Till helgen då är det dock fortfarande go´frukost på menyn. Har hållit på med detta i två veckor och kanske så börjar det mäskas.

Underbar helg

Härliga vår som får det att spritta i kroppen - energi välkommen!
Holmsundsbadet igår med medhavd lunch och fika, lyxade till det med en glass men annars bra mat. Även om jag inte simmade några längder så skuttade jag ialla fall runt i barnpooeln och sprang otaliga gånger upp för trappen till vattenrutschkanan, hälften av gångerna med 10 kilos Valdemar i famnen. Grillinvigning på kvällen och ja, godis framför teven, men det var ju lördag.
Ute i solen i dag och hjälpte våren på traven med att skotta ut snöhögarna. Upptäckte att tulanerna redan tittat upp längs husväggarna. Grill-lunch ute på gården. Förhöjde vårkänslan ytterligare med att ta en cykeltur - tänk att vi har en så stor son att han numera cyklar själv...
Avslutade helgen med fikabesök av världens bästa farbror och Anna.

I morgon börjar Valdemar på dagis - en ny era tar vid. Han blir en dagiskille som får ett eget liv utan oss. Egna vänner, egna fröknar, egen hylla...

Ja, så såg vår helg ut.

Påskhelg = mathelg

Påskhelg är svårt när man försöker hålla igen. Jag misslyckades totalt!
Har ätit massor av godis och påskmat. Varit i stugan där det fikas gofika minst två gånger om dagen och dessutom serverades det chips med dipp till filmen. Att Eskil inte är någon stor godisätare och glömmer bort sitt påskägg gjorde inte saken bättre. Sinnet blir inte heller lättare med vetskapen om att jag länsade hans ägg...när han sov...
Det enda som var ett plus var att jag blev uttragen av en underbar granne för tisdagsgympa. Väl hemma så tänkte jag dock att plus-minus-noll är bra mycket bättre än plus så jag hjälpte Andreas att avsluta en naggande god ostbricka som påbörjats under helgen.
Men kanske kanske så känns tightsen lite slappare nu än för en vecka sedan - eller så behöver de bara tvättas...

Helgen

Inget godis, inte mer mat än nödvändigt och fysiskt arbete. Inte träning eller långpromenader men väl spackling, slipning, målning och tapetsering.

Ja, det var den här helgen. Kanske inte så mycket minus på vågen men definitivt inget plus och det får jag nöja mig med just nu. Kanske blir det nån träning till veckan men det krockar lite med A:s och mina arbetsskift. (Baksidan med skiftarbete är att man inte alltid är ledig på kvällarna och regelbunden träning på ex onsdagskvällar är däremed omöjligt.)

Steg 1

Hormonspiral ut! Det är tydligen ovanligt med biverkningar men jag har fått dem alla. Fett hår, acne, humörsvängningar OCH viktuppgång. Men nu är det slut med det för nu är den borta. Tyvärr så innebär det att mensen kommer tillbaka men det är ett pris jag är villig att betala.

1,2,3,4,5,6,7,8, kanske rent av 10 kg!!!

Min mage dallrar, låren likaså. Mina överarmar är gropiga och brösten är på tok för stora. Hakan har fått en kompis och skorna klämmer hårt runt vaderna. Det är bara att erkänna och inse fakta. Jag är för stor för min kropp. Till och med näsan känns större. Kanske är jag tjock i någras ögon men så långt tänker jag INTE gå. Det vore ett hån mot de som verkligen ÄR tjocka. Men för stor, det är jag.
Jag känner mig tung i kroppen och enligt vågen så går jag och bär omkring på 7-9 extrakilon. Egentligen så handlar det rent av kanske om 10 men den siffran är känslomässigt svår att hantera. Usch, det är bara för mycket.
Från och med nu så kommer jag att skriva om hur det går att bli av med dessa kilon, för nu ska jag börja. Jag ska försöka vara helt ärlig. För mig själv. Jag har nämligen världens sämsta karaktär och är väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Mitt största problem är att jag är en "varannandagare". I går till exempel, så sket jag i hur jag såg ut och tänkte att jag lika gärna kunde njuta av tre Ballerinakakor eftersom att jag ändå aldrig kommer att kunna gå ner de överflödiga kilona. I dag plågas jag av min blotta existens. Att gå förbi en spegel är inte att tänka på och varje minut så känner jag kläderna som stramar på min runda kropp. Idag tänker jag att jag aldrig mer ska smaka en kaka, aldrig mer godis eller glass. Jag tänker cykla till jobbet och gå låånga, raska promenader.
Ja, vi får se hur det går men jag hoppas att i och med att sätta orden på pränt så ska jag sporra mig själv de där obrydda dagarna.
Målet är i alla fall att jag ska gå ner fem kilo. Håll tummarna!

Vårt senaste hemmaprojekt

FÖRE...

EFTER!

Fint väder ute - vi jobbar inne!

I helgen har barnen hängt med farmor och mormor & morfar. Vi har jobbat på som slavar här hemma. I veckan inhandlades en insats till öppna spisen och även om man ibland tror att det bara är at köpa saker (särskillt när de är dyra) och sen bara sätta in så har vi återigen blivit varse om motsatsen. Inget är klart och inget är enkelt. Så, i helgen har det sågast i sten, krupits i skorstenar, murats och putsats. Nu återstår målning och provtryckning men sen så har vi en energieffektiv öppen spis.
Det är underbart att äntligen börja ta tag i saker igen. När våren och ljuset kommer tillbaka så komer också energin. Synd bara att när man fixar en sak så är det alltid något annat som blir fult. Innan trappen blev vit så tyckte vi till exempel att väggen var det. Nu är det den som står på tur för ett möte med penseln.

Heltidsmamma elller deltidsmamma?

Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?

Så nära döden...

...sövning till kontrollerad medvetslöshet...
...påverkar det centrala nervsystemet...
...narkos-relaterade dödsfall till 1 på 100 000...

I mina ögon så hamnar man i ett tillstånd så nära döden man kan komma. För en sekund så låg han som död i mina armar, det var inte hans kropp, inte hans ansikte.
Trots att ingreppet var minimalt och en rutinsak för läkarna så bröt jag ihop där vid operationsbordet. Det sista jag gjort var att hålla fast honom, ganska hårt. Det sista han såg var en illaluktande mask som trycktes över hans ansikte. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om han inte skulle vakna när vi gjort honom medvetslös?

Men han vaknade, hurra! Det gick bra och lilltrollet blev sig själv efter ett tag.
Jag däremot, kommer alltid att bära med mig känslan av det totalt lealösa lilla barnet i min famn, om blicken som slocknade och ansiktet som förvrängdes till någon annan.

Bara en snygging kan ha så fula skor

Det här är mitt senaste inköp. Inget jag köpt för utseendet utan enbart för att de är marknades helt klart varmaste skor. Med två killar, varav den ena redan har gjort det klart för oss att det är hockey eller möjligtvis bandy han kommer att satsa på, så är det bara att förbereda sig på låååånga dagar i snödrivan brevid ishockeybanan.

Hade någon visat mig dessa skor för ett par år sedan så hade jag dött. Över min döda kropp att de skulle ha fått pryda mina fötter. Men nu, det är en ny tid. Vad spelar utseendet på fötterna för roll? Huvudsaken att det inte är jag som måste avbryta uteleken för att jag fryser om tårna.

Föräldralyx

Vin till lunchen. Vår kärlekshelg har börjat!

HURRA!

Snön vräker ner, yr omkring och åker hit och dit. Underbart, härligt, det är så här det ska vara!
Jag vet, visst är det också jobbigt med denna kalla, blöta oförutsägbara nederbörd.
Man får skotta och skotta igen. Snö i skorna, upp en timme tidigare för att skotta sig ut, överfull buss som kör förbi, förseningar och bilar som kör fast. Det är jobbigt.
Men jag är lycklig för det är ju så här det ska vara! Jag minns min barndoms vintrar med snö som räcker över halva kösfönstret så att man nästan inte ser ut. Plumsandet i meterdjup snö för att komma till dagis, bilen som måste skottas fram, högarna som blir som häftiga berg som måste bestigas.
När jag tittar på lyckan i Eskils ögon över allt spännade som dessa enorma snömängder innebär så känner jag att det gott kan få komma 20 centimeter till. Jag skottar gärna och vad betyder det väl att komma i tid till jobbet när han tjuter av lycka då det inte går att få ut vagnen ur huset för snön täcker hela altandörren. För en treåring är det ju superspännande. Vilket äventyr! Med det i tanken så blir det rent kul att skotta, spännande att se om bussen går till jobbet och ett äventyr att leta bobben som finns under all snö- nånstans...

Ibland gör det ont

Jag är nog inte lika bra på att ta kritik som jag trodde. Normalt brukar jag nervärdera mig så mycket att jag redan sett alla fel långt innan nån ens hinner påpeka dem. Å om inte så brukar jag se kritik som upplyftande då man ser att något i alla fall lagt märke till vad man gjort.
Men inte idag. Kritisera mig inte idag. Av någon anledning så svämmar ögonen över trots att det bara var en så löjlig sak som ett uttal. Vad bryr jag mig om uttal egentligen? Men ibland anar man att det egentligen ligger något annat bakom kritiken, något som inte sägs men som egentligen är orsaken till att någon börjat leta efter fel. Då, då tar jag åt mig och blir ledsen.

Dagen då du föddes...

Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...

Gammal!?

Eskil var väldigt noga med att borsta tänderna häromdagen vilket gav mig ett tillfälle att titta mig lite längre än vanligt i spegeln.

Till min STORA förfäran upptäckte jag ett tre (!) centimeter långt hårstrå på hakan. Nu vet jag inte vad som var värst, hårstrået eller det faktum att det hunnit växa sig nästan en halv decimeter innan jag upptäckte det.

Välkommen jul!

Det är vitt ute.
Massor av härligt ren vít snö.
Granen är klädd.
Klapparna köpta.
I morgon är det storstädning.
På onsdag handlas det mat.
Å på torsdag är vi redo för tomteinvasion.

Bara min?

Hur gör man när man måste lämna dem i från sig? Om bara för ett ynka litet dygn.
Hur överlämnar man ansvaret på någon annan utan att måla upp de värsta av bilder framför sig?
Det går nästan inte men det måste gå. Världen måste bli större än vår familj och vårt hus och vår stad. Andra måste också få njuta av deras närvaro och de måste också få vara med och visa vad som finns där ute.
Det är inte första gången och inte heller den sista men just nu hade jag bara velat att hela familjen skulle vara hemma - och sova i samma säng.

Kommer du tillbaka i natt Obama?

Jag drömde om president Obama i natt. Först blev jag inbjuden till middag i ett större sällskap och sen kom han hem till mig. Vi bodde i vårt gamla hus på Carlshem och satt vid det mörka matrumsbordet i vardagsrummet. Vi satt mitt emot varandra. Han tyckte att jag var bra - och rolig. Han hade kommit för min skull.
Hmm, vad kan detta tänkas betyda?

Lille gris,lille gris...

Lillebror är nu helt fri från magsjukan och det var nu äntligen hans tur att skyddas från det hemska hotet från svinstian.
Tyvärr är det bara att hålla tummarna att ingen med svinis andas på lillen för vaccinet FANNS INTE idag.
Jag hade ändå ringt och kontrollerat men blev stoppad av en sköterska i dörren som beklagade och berättade att de inte fått den utlovade vaccinleveransen idag. Jag frågade ju givetvis om det gick att få tag på någon annan stan men fick svaret att så inte var fallet. Tidigast onsdag nästa vecka , trodde hon.
Men jag blev bedragen - Ålidhem har tydligen vaccin och hade jag bara kollat upp det själv istället för att lita på nån sköterska hade prinsen varit stucken nu. I morgon är det jag som själv söker upp källan till informationen - jag är ju trots allt journalist.

Är det ok att njuta?

Ibland känns det absurt att njuta av livet. Runt omkring oss härjar sorg och sjukdom och det sista man tänker på är kanske det ljuva livet. Men i vår lilla familj går livet på. Barnen gör tokiga saker som gör att vi viker oss dubbla av skratt, maken känns extra fin i sin tröja och jag bara måste stryka på honom när han passerar, och fredagsmyset har nu blivit så inrotat att nästan inget kan få oss att missa det. Att mormor kommer förbi och äter middag och sitter med framför brasan när vi grillar marshmallows förhöjer kvällen än mer. Jag njuter av livet! Å kanske gör jag det extra mycket just nu då farorna känns så nära. Allt det hemska som kan hända som bara händer andra finns numera i min närhet. Jag tänker på er, det ska ni veta, men jag njuter också av det goda som finns i mitt liv.
Hoppas att ni får en skön helg!

Vad skönt att få sakna dem i bland...

...barnen alltså.
Haft barnvakt sen i går eftermiddag och nu sitter jag som på nålar för att få åka och hämta hem dem igen. Oj vad jag ska pussa på dem.

Han går!

För nio månader och tio dagar sedan låg han och spjärnade i min mage. Stark vilja redan då. Tidigt i somras började han krypa - långt innan jag var beredd på att låta honom gå ur min famn. Å nu går han alltså. Inte ett steg först, två steg i morgon, tre efter det. Nej, han GÅR på riktigt. Vänder sig om, går sex steg, ramlar, reser sig upp och går sex till.
Men trots att han nu är på väg från mig på sina vacklande ben har jag konstigt nog alldrig känt mig närmare honom. Det är mig han går till och det är min blick han söker när han är stolt över vad han klarar av. Han är min pojke!

Jag har mått illa i tre dagar. Kräktes den första, åt den andra och sov den tredje. Hela kroppen känns slut, all min energi borta. Jag kan inte skratta åt roliga skämt och tycker inte att barn är gulliga. Jag har torsk i brösten och det ena är så sprucket att blodet och tårarna formligen sprutar var tredje timme, början till stockning i det ena som redan känns ända ner i tårna. Tog ett varmt bad som visserligen lindrade ömmande bröst men illamåendet tilltog.
Vad är det som händer?

Happening på Grisbacka

Från stadsdelens alla hörn samlas alla barnfamiljer. Jättestor brasa men barnen tycker att lekparken är roligast.

Ring mig!

Nu äntligen ska jag få en klädkammare!
Rummen är urplockade och hela familjen bor nu i Eskils lekrum. Väggen är delvis bortriven och allt byggmaterial är inköpt.
Om jag inte var tillräckligt otillgänglig innan så kommer jag definitivt att vara det nu. Bygget står högst upp på listan och varenda lediga minut kommer att spenderas där uppe. Men jag behöver komma ut lite ibland också, känner att jag kommit bort från de social livet lite för mycket.
Så, är du sugen på att hitta på något. Ring mig!

Varför?

Varför bor vi inte i Göteborg? 17 grader varmt, massor av shopping och uteserveringar.

Vårbröllop

Underbar påskhelg i göteborg. Värme, sol och bröllop.

Vett

Vi åker ofta buss, barnen och jag. Andreas har bilen till jobbet, Eskil älskar att åka buss och jag har blivit för lat för att orka lasta tunga vagnen i bilen. Ok, jag kan ju tillägga att jag gör det för miljön också. Men jag måste tyvärr säga att folk som åker buss ofta är helt dumma i huvudet. Det finns två platser för barnvagn men varje gång jag kliver på så sitter det en medelålders tant eller gubbe där som himlar med ögonen då de ser barnvagnen. Men så sitter de kvar! Hallå, ursäkta! De drar in benen och tittar på mig som om jag vore dum om jag inte kan komma förbi med min dubbelvagn, det finns ju ändå 20 cm att röra sig på. Först efter att man talar om för dem att de måste resa på sig gör de det. Men bara för att sätta sig igen när jag är framme och betalar. Jag satt minsann här först ser jag att de tänker. Åter igen måste jag förklara hur det går till. Jag sitter bredvid min barnvagn och mina barn och du tanten hittar dig en annan plats! Vad hände med tiden då en mamma med barnvagn vördades och respekterades? Vad har hänt som gör att tanten fnyser och rynkar på näsan istället för att gulla med barnen?

Kvar med resterna

Jag tycker också att det är roligt att leka med mina barn, att bygga med lego eller åka pulka. Men barn ska äta och slippa bo i en svinstia och någon måste laga maten och någon måste städa. Så när jag vill ha hjälp med något så kan det också vara med dessa saker. Inte komma hit och dra fram saker och fixa så det blir högar med disk för att sen ta med barnen ut och åka pulka och lämna mig inne med resterna.
Snälla påminn mig om detta om jag gör samma misstag när det blir min tur att hjälpa.

För ett tag sen kom nyheten att folk gifter sig på flygplatsen. Jag skrattade och fnös. Vem gör det? Nu vet jag. Min brorsa gifter sig där. I smyg så jag får veta via sms. Glad är jag förstås men lite sur att bli snuvad på festen.

Vill du leka med mig?

Fick en ny kompis idag. Gjorde helt sonika som man gjorde när man var liten. Gick och ringde på och frågade om hon ville leka. Eller jag frågade om hon ville hänga med på en promenad, hon sa ja och det slutade med fika hos oss. Hon har en liten tjej på tre månader och vi hade massor att prata om.
Jag har nämligen känt mig lite ensam på sista tiden. Dagarna är långa och jag bara måste fylla dem med något annat än amning och blöjbyten. Jag klarar inte av att sitta hemma hela dagarna utan bara måste ut på något. Ofta blir det en busstur ner på stan men nu tryter det i kassan så det nöjet måste jag dra ner på. Å bästa vännerna är liksom i ofas så det passar allt mer sällan att ses. Är det inte olika sovtider så är det läggningsrutiner som sätts, amning, sjukdom eller helt enkelt den stora tröttheten som gör att det inte blir av. En promenadvän i grannhuset är alltså precis vad jag behöver och istället för att sitta hemma och bara gnälla så gjorde jag slag i saken! Vem vet i sommar kanske det blir en sitta-i-trädgården-och-dricka-vin-vän?

Mysdag i blåsten

När börjar vi egentligen tycka illa om dåligt väder? Och när blir vädret dåligt?

För barn finns det verkligen inget dåligt väder, ute är underbart även om snön yr och blåsten tar sig in genom jackan.

I helgen tog vi oss ner till älven för lite drillparty för farbror Petter som fyllde år.

Ungarna stortrivdes såklart och även jag så länge som det fanns varm choklad och korv att grilla.

Lillen var också med. Vi ställde helt sonika liggdelen på en pulka och drog de båda gossarna - den större på Bobben.

Har tillverkat ett linne med två hål för brösten så att amma där ner vid älven gick också väldigt bra. Tur var väl det för trots att jag senare började frysa om fötterna så blev det en heldag.

Just nu...

Vår tid

Jag läste nånstans att amning av ett litet barn tar ca 30 timmar i veckan. Nästan ett heltidsjobb alltså. Jag ska tänka på det och skita i att tvätten väntar och att dammsugaren längtar ut ur skrubben. -Jag jobbar faktiskt och jag ska njuta varenda sekund!

Vikten

Trots att jag själv egentligen är emot denna vikthysteri bland gravida och nyblivna mammor så kan jag ändå inte låta bli att glädjas åt att jag 3,5 v efter nedkomst tappat de kilon jag lagt på mig de senaste nio månaderna. 68 stod vågen på igår så nu återstår bara 5 kilo från förra graviditeten. Synd bara att kilona fyller ut rynkorna så bra. Kram kram

Vikten

Trots att jag själv egentligen är emot denna vikthysteri bland gravida och nyblivna mammor så kan jag ändå inte låta bli att glädjas åt att jag 3,5 v efter nedkomst tappat de kilon jag lagt på mig de senaste nio månaderna. 68 stod vågen på igår så nu återstår bara 5 kilo från förra graviditeten. Synd bara att kilona fyller ut rynkorna så bra. Kram kram

Han är pappas pojke nu

Åh, det värker så otroligt i mitt mammahjärta när jag får höra - Nej, pappa läsa saga! -Pappa blåsa såret. -Var pappa då?
Pappa är aldrig dum men jag får höra -Nej, dumma mamma! Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag intalar mig att det bara är en period han går igenom. Att det egentligen inte har med mig att göra, att jag inte är sämre eller att pappa inte är bättre. Det bara är så just nu. Men det är svårt. Svårt att vara vuxen och mamma. Svårt att älska så mycket men se sin skatt välja någon annan.
Han är pappas pojke just nu och trots att jag unnar Andreas allt så gör det ont.
Men kanske så är det ändå det bästa för tillfället. Hellre jag ledsen än Eskil för tänk vad han skulle känna om det var mammas pojke. Då jag skulle måsta välja Valdemar framför honom då det var tid för amning och blöjbyten.
Jag får bita ihop och hoppas att han kommer tillbaka.

Vem vet, kanske är detta sista gången man har en bäbis hemma. Jag ska njuta av varenda sekund. Jag ska lukta och pussa och bara titta på honom när han ligger i sprattlande sömn. Jag ska ta in varje grimas han gör när magen jobbar och lägga varenda detalj i hans lilla nyfödda ansikt på minnet.
Jag ska också njuta av att han ligger i vagnen, hans ordlösa kommunikation och att allt han kräver är kärlek och mina bröst.
Jag ska passa på att läsa tidningen, flanera på stan, gå och fika, prata i telefon och vila i soffan.

Två veckor och två dagar...

...har nu gått sedan jag blev mor till två. Två underbara söner som var för sig och tillsammans fyller mig med så mycket känslor att hjärtat nästan brister.
Eskil har tagit livet som storebror med storm. Han har störtkoll på Varldemar och undrar var han är och missar inte en enda gång att säga hej, hejdå eller godnatt till honom liksom till mig och Andreas. På en gång blev han en självklar del av familjen. Eskil vill gärna hålla och krama och vill att Valdemar ska ligga på hans mage när de trittar på Bolibompa. Om Valdemar gråter i bilen brister Eskil ut i sång för att trösta - och Valdemr tystnar. Ja, hjärtat brister av stolthet och ändå har de bara gått två veckor.

Nu är lillebror här!

I morse kom äntligen lillebror till världen. 08.54 tittade han ut. 3480 g och 51 cm lång. Helt annan förlossning än Eskils men allt gick bra och trots overklighetskänslor så mår vi bra.

Man borde vara hemma

Jag vet att jag inte borde klaga, att jag egentligen bor i detland som har den bästa föräldraförsäkringen i hela världen, men ändå.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att inte behöva jobba de sista veckorna inann beräknad förlossning. En normal förlossning startar mellan veckan 37 och 42. Hur den startar vet man inte och det är olika från gång till gång. Att då måsta vara schemalagd och gå till jobbet tar på psyket.
Är det en värk jag känner? Är det förvärkar bara? Jag börjar jobba 04:00, när går gränsen? När ska jag tro att det går elller inte går över. Antingen så ringer jag och väcker, samt jagar iväg någon till jobbet i onödan sådär vid 3-snåret eller så blir det panik när klockan blivit för mycket och då hinner Luleborna inte få några morgonnyheter.

Väl på jobbet så tar det också på krafterna. Tänk om vattnet går när jag sitter på nya kontorsstolen? Vill jag att mina arbetskompisar ska dela det med mig? Vem ropar jag till från toan om vattnet går där?
Ja, det är jobbigt att jobba helt enkelt. Å visst kan jag ta föräldraledigt på bekostnad av min lilla ofödde bebbe men jag vill inte beröva honom på de dagarna och semester har jag inte så det räcker.

Det trycker på nu, nedåt alltså. Om två dagar föddes Eskil vilket innebär att jag kommer att slå mitt gravidrekord. Som det känns nu så kommer den här lilla krabaten att hänga kvar lite längre därinne. Men trots att jag kanske inte är i stånd att klaga, som bara var gravid 37 veckor sist jämfört med de som gått i 42 veckor, så har även detta sina nackdelar. Vid en normal graviditet så förväntar man sig ju inte barn förrän i v 40 och därefter så kommer de oliiiidliga veckorna. För mig börjar detta redan i övermorgon. Tänk om jag då måste gå i 42 veckor, det blir ju 5!!!! veckor mer. Jag dööör.

Julen i bilder

Julaftonsmorgonen inleddes med klappjakt som tomten ordnat under natten. Vad kan det vara han gömt?

En häst!!!

Premiärmiddag i underbara uterummet. Tänk vad omgivningen gör för feststämningen.

Så ett efterlängtat tomtebesök. Trots ett något tvivelaktigt skägg så välkomnades han med öppna armar, han hade ju "ket" med sig.

En bondgård!!!Juldagen spenderades i Bräntisbacken
Så blev det nyår och stort kalas med bland annat tremeningen Noel som gärna räcker ut en hjälpande hand.

17 personer på middag var ingen match i vårt underbara bonusrum.

Barn överallt i alla åldrar. Alla hittade en plats.

Gott nytt år!

Många minnesvärda saker har hänt under 2008 men det största är nog ändå huset som vi älskar.

Upp och ner

Sparven i mammas mage är inte lik sin bror. Det är lustigt egentligen hur de två redan har så olika personligheter.
Eskil var lugn och stillsam och hade på sin höjd hicka. Lillebror är helt vild och galen där inne och verkar inte sova många stunder. Eskil flöt obemärkt omkring medan jag kunde hoppa och studsa precis som vanligt medan kroppen reagerar negativt på brorsan med ständig värk.
Eskil å andra sidan har ju visat både prov på sin vilja och humör här ute så kanske blir det en sömnig och matfrisk en som kommer ut nu.

Men han verkar vela en hel del där inne i magen - verkar inte kunna bestämma sig om det är bra eller dåligt att ligga där och mysa. För två veckor sedan ville han ut medan han nu envist ligger i säte och spjärnar emot.
På onsdag så är det dock bestämt att han ska lägga sig tillrätta vare sig han vill det eller inte. 07:00 är det dags för vändningsförsök nummer 1 och tydligen så lyckas man i 50% av fallen. Håll tummarna då!

Jullov

Redan på G

Näe, det spelar ingen roll hur ofta man säger det men det BLIR verkligen aldrig som man har tänkt sig. Varje dag är en dag med sina överraskningar, bra som dåliga.
Natten mot i går var nog den största på några månader.
JAG FICK VÄRKAR!!!
Hade en konstig oro i kroppen och då E varit magsjuk så tänkte jag mest att det nu var min tur. Jag försökte ändå lägga mig men magen värkte - dock inte hela tiden. Efter ca 2 timmar slog det mig att det kom och gick det onda, regelbundet, med ca 7 minuters mellanrum. Konstigt, det kan väl ändå inte...nä, slog bort tanken både en och två gånger. Efter tre timmars vånda så ringde jag ändå till förlossningen. Jag ville bara att de skulle skratta åt mig och säga att allt var ok. I stället så blev barnmorskan allvarlig och bad mig komma in på en gång. Jag hade väl inte tänkt få barn innan nyår, var hennes kommentar.
Panik!!! Det här fanns verkligen inte i min tankevärld just nu. A jobbade natt så det var bara att ringa dit och be honom komma hem. Väcka svärmor för att komma och passa E och ut på de snöiga vägarna.
Väl där med påsatt CTG så fick vi det svart på vitt. Lillebror hade påbörjat sin resa.
I v 34!!!
Kanske hade han tagit en paus av sig själv men varken vi eller barnmorskan vågade chansa så det blev en spruta med Bricanyl som ska stoppa värkarna. De hade visserligen redan gjort lite effekt men kanske kan jag ändå gå tiden ut.
Värkarna försvann och vi åkte omtumlande hem.

Kanske ska vi börja tänka på att vi ska få en lillebror nu. I allt ståhej med hus och jul har vi inte ägnat knyttet så många tankar. På juldagen ska vi nog sätta ihop sängen...

Förbaskade korvgubbe!

Ibland slarvar jag med lunchen. Jag vill springa ärenden på stan i stället för att äta och då får det bli en korv.
Men nu har han sabbat det för mig. Den där korvgubben som tror att han känner mig. De står så tätt de där gubbarna så det går inte att smita förbi honom heller. Korv är en ganska dålig lunch, speciellt då man är gravid. Att sen äta den på springande fot är ännu värre. När jag ägnar mig åt detta vill jag alltså göra det lite i smyg, det är nästan så att jag förnekar det lite för mig själv. Men den där gubben alltså, han tjoar högt om jag går förbi som om jag var där varje dag och han pratar högt om hur jag mår osv. Jag känner hur folk tittar och säkert tänker de att jag verkligen är en stammis.
Vad ska jag ta mig till, vad vill han mig? Fattar han inte att man inte vill känna korvgubben! Han skulle öka försäljningen avsevärt om han inte låtsades om sina kunder.

Luciafirande

Jag nöp Andreas i armen flera gånger - titta, titta på honom! -Titta på vår Eskil, titta hur han sjunger, titta han står alldeles stilla. Titta!

Gulllebarnet har sjungit luciasånger hela veckan och i dag så stod han där bland alla andra och sjöng. Han sjöng till och med på engelska. Hur det lät vet jag inte för vi stod så långt borta men Eskil trodde att han kunde låten. Min lilla gurka - en stjärngosse!

Kl 04:30

Låtsas vara pigg som en lärka, ta på sig nåt snyggt och sminka sig noggrannt. Alla sover men här på jobbet är det fullt ös. Om några timmar vaknar familjen och jag kan ringa och säga god morgon. Halv elva tackar jag för mig och går hem. Åh vad jag älskar morgonpassen.

No more furu

Furu må vara på väg tillbaka men inte i mitt hem. I helgen blev furutrappan vit och oj vad snyggt det blev.

Vadå 1:a advent

Traditionsenligt så begav vi oss ner på stan i söndags. Hade föreställt mig hur Eskil träffade tomten och fascinerades av alla ljus och lallade med i julsångerna. Men barn bryr sig inte om advent, i alla fall inte om det står en karusell mitt på torget. Så karusell fick det bli. Regnet och slasket gjorde att inte jag heller kom i stämning men tur att guldgossen njöt.

Appropå magen...

Den är stor, jättestor. Var på ett extra ultraljud i går för att göra en viktskattning och det blir nog en större pojke än Eskil. I alla fall om han får vara kvar tiden ut. Jag är nu i vecka 30, bara tio kvar, eller sju, eller tolv. Å det är en viljestark en, ligger jag fel så sparkar han till, har jag för tighta byxor blir han tokig och vill jag sova så gör han kullerbyttor. Eskil kittlade till lite då och då och sträckte på sig på sin höjd. Helt annorlunda alltså.

Vi funderar och funderar på namn men det verkar stört omöjligt.

Värken sitter fortafrande i men nu har jag på nåt sätt vant mig vid den på dagtid men i går fick jag utskrivet nån supertablett så i natt sov jag en hel natt för första gången på flera veckor. Skönt att slippa gå upp och vandra kring 02-snåret.

Our house, in the middle of the street...

Jo, jag lever men det finns dock bara en sak i mitt liv numera. Huset.
Andreas är äntligen hemma efter tre veckor på kurs i Stockholm så äntligen får vi börja fixa på allvar. Vi målar och tapetserar, spikar och sågar. Packar upp och möblerar om, tar fram och rensar bort. All ledig tid spenderas inom vårt gula hus väggar elller på K-Rauta som har det mesta vi behöver. Jag vill bara vara hemma och gå omkring och pyssla och håll i er nu LAGA MAT! Jag vet, jag hatar ju egentligen att vara i köket och jag är urkass på att laga mat. Men helt plötsligt så har köket blivit mitt favoritställe och alltid finns det något man kan laga eller baka.
Tror att det handlar om att jag aldrig bott med ett kök som jag gillar och som är funktionellt. Vårt kök nu är helt underbart stort, man ser ut på gården åt alla håll, det finns massor av bänkyta och det är husets hjärta. Alla kommer till köket och sitter där lääänge.
Så kom förbi på en kaka om ni saknar mig vetja! I går hittade jag ett drömrecept på kladkaka och jag gör gärna en till.

Älskade sötis

Jag har alltid fått en liten tår i ögat när jag gått förbi dagis och sett små barn i färgglada västar. De känns så stora men ändå små på samma gång. Det har känts avlägset att mitt lilla barn skulle höra till den skaran men nu är det bara att inse att han är en av dem. När jag hämtar på dagis brukar jag gömma mig och spionera en stund bara för att få ta in känslan. Mitt barn, min lilla prins leker med egna kompisar och klarar sig så bra fast vi inte är där. Jag tror nog att vi gjort ett ganska bra jobb.

Hårdrocksfest

40 inköpta peruker med obligatorisk användning. Kan det vara någon annan arbetsplats än TV4? Kul fest även för en gravid och nykter tjockis. Det var min helg förutom farsdagsfirande och husfix. Kram på er!