Helgen i bilder

Petter gör vår helg innan han lämnar oss för livet i storstan

Vi går på gympakalas

Jag kände mig lite snygg inne på toan

Tomt

I helgen har vi hjälpt vår älskade farbror Petter att flytta från stan. Det var med blandade känslor som vi vinkade av honom nyss. Det är klart att han ska prova på Stockholm medan han kan men vi förlorar enkelheten och närheten till våra närmsta vänner.

Inspirerad

Tänk, tänk, tänk. Låt ideérna flöda! Come to me!
Jag läser Blondinbellas och Katrin Zytomierskas bloggar å känner en sån lust att själv komma på något. En idé som går att utveckla till något stort, roligt och lönsamt. Tänk att få vara sin egen, sitta på viktiga möten med laptopen och vara ständigt tillgänglig per telefon. Tänk att själv styra sin förtjänst med något som man brinner för. Men så tänker jag också på sommaren och semestern och tryggheten med att vara anställd och kunna ta ledigt och helt koppla bort jobbet. Jag tänker på hur skönt det är att kunna vara sjuk om man är sjuk och veta att någon annan ansvarar för att lösa bemanningen. Till slut bestämmer jag mig för att lägga entreprenörsplanerna på hyllan, i alla fall för nu.

En kväll

Barnen sover hos farmor och maken jobbar natt. Jag är helt ensam i huset och tänkte lyda till det med en bok, jag tror det var ett år sen sist jag kände lugnet att läsa. Ok, kanske blir det ett å annat ord i Wordfeud också innan jag lägger mig tidigt inför jobb 04:00 i morgon bitti.

Krigsnätter

Våra nätter har mer liknat en kickboxningsmatch än en stunds vila och återhämtning den sista tiden. Jag vet inte vad som har hänt men Valle beter sig som om jag vore hans värsta fiende i sömnen och han går till hård attack för att förgöra sitt motstånd – mig. Han börjar med att nästla sig in i vår säng genom uttröttningsmetoden. Han ropar och somnar om ett par gånger till man tröttnar och bär över honom till oss. Väl inne så somnar han till en början gott men när man själv äntligen kommit till ro efter nattens löprundor så börjar striden. Först med en lätt spark, sen en till. För att sen med de mest akrobatiska metoderna vrida sig så att sparkarna riktas mot ansiktet. Vänder jag mig bort så ålar han sig över min kropp för att komma åt. Efter en allt för lång stunds kamp så ger jag slutligen upp och smyger mig ner tillsammans med Eskil i stället.
Jag blir landsförvisad, satt på flykt från min egen säng. När han väl har mig borta så slutar striden och resten av natten fortlöper i lugn och ro – för honom. Själv ligger jag blåslagen på en kant med för lite täcke, undrandes vad jag gör för fel.

Beslutsångest

Skåpet i sovrummet sålt och hyllor på plats, soffan åker i morgon och en ny, mörkare och större kommer på plats kanske redan till helgen. Nu gäller det bara att vänja sig vid beslutet. Varför är allt så mycket lättare INNAN man måste bestämma sig?

Söndagslycka...

. ...är att hälsa på pappa på jobbet!

Vi har lärt dem väl

Vaknar av små viskningar och fniss innifrån killarnas sovrum. Hör leksaker som plockas fram och små tassande fötter. De är lördag och småtrollen ger mamma och pappa sovmorgon, det är skäl för en extra stor godispåse idag tycker jag.

Fredagspizza

Pizzan snart klar och kronärtskockan på kokning. Trots sjukdom så ser det ut att bli en skön fredagskväll.

Mormors hjälpreda

Det är bra att i god tid lära barnen att förena nytta med nöje. Det är i alla fall mormors filosofi. Trevlig helg på er!

Det blev kvantitet

Det stod mellan ett par dyra eller tre par billiga. Jag vet nog vad som hade varit bäst men jag kunde bara inte motstå tre par snygga skor. Dessutom räckte pengarna till orkidéer också så vad är väl ett par Vagabond...

Helg

Nu lämnar jag den här utsikten för den här veckan. I morgon ska jag njuta av barnen som jag endast spenderat 7 vakna timmar med den här veckan.

Mitt ständiga dilemma

Kvalité eller kvantitet?

Dagens näst bästa nyhet...

Den bästa nyheten är att jag äntligen fått en Iphone! Lyckan är total och nu ska här bloggas är tanken.

Skickat från min iPhone

Finns det nåt värre än försenade människor?

För mig är 5 min väntan lika med noll respekt. Nu ska jag börja sätta hårt mot hårt.

Fredagsmys

Chokladfondu för hela slanten.

Rallybrud

I helgen kommer jag inte att köra snabba bilar men att ensam manövrera två småbusar är också en utmaning.

Mars mars måne...

Att man glömer varje år, att mars inte är att lita på.
Hade sett så mycket fram emot en helg i vårens tecken med bara gator och solbrillor i pulkbacken. Hade tänkt börja cykla till jobbet nästa vecka och kanske ta tag i kvällspromenerandet. Så kom vintern tillbaka, med råge. Massor av tung blöt snö och ytterligare en traktorräkning.
Det är bara att gå ner med vårjackan igen och ta på kängorna för lågskor är ju inte att tänka på nu.

Till mina söner

Älskling,
hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan
barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: ”Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”
jag kan ju knappast säga till,
när du lekar soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
”Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”

Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner
som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?

För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel

så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej.

dikt av Oliva Bergdahl

Har ni sett - nu ser jag!

Numera är jag glasögonprydd. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Maken skaffade ett par brillor för att han blev snygg i dem, jag måste ha ett par för att kunna se hur snygg han egentligen är.
Men ska det va så ska det. Så jag tog mod till mig att skaffa dem som jag tycker var snyggast, kanske inte helt igenom min stil men nu får jag se till att ändra på den så att den passar till brillorna.

Dessutom...

Visste ni att taxibolagen tar 6 krornor för varje minut som man är försenad? Tänk på det nästa gång ni tvingar vänta på en bil. -6 kronor för varje minut man stampar snö blir 30 kronor för fem minuter. Kan de så ska jag för vem säger att min tid är mindre värdefull än deras?

Kasta SJ i tunnan - NU!

Många har sagt det före mig men nu hör även jag till skaran av folk som vill säga många fula ord om SJ. Eller vad säger ni om den här:
En om- och avbokningsbar biljett funkar inte för oss som bor här i Umeå. SJ har nämligen ingen kontor här! För att kunna boka om så måste man därför skicka in sina biljetter (med brev) til SJ. Vänta på att de sätter tillbaka pengar på mitt konto och sen på nytt gå in på nätet och boka och köpa nya biljetter. Vad är ombokningsbart med det? Till råga på allt så har jag biljetter på över tusen spänn som ska läggas på lådan vilket räknas som en värdehandling, jag måste alltså dessutom betala för att skicka dem med rekomenderad post.
Killen på SJ sa att jag ju kunde åka till Övik om jag ville gå in på ett kontor och slippa det här med brev. HÅL I HUVET! Det är ju dit jag ska! Jag ska alltså åka till Övik för att boka om mina biljetter til just Övik?
Snacka om ett framgångskoncept!

Svarabaramedettord

1. Var är din mobiltelefon? På bordet
2. Var är din andra hälft? Hemma
3. Ditt hår? Hårsprejat
4. Din mamma? Bästis
5. Din pappa? Trygg
6. Det bästa du vet? Lycka
7. Din dröm i natt? Bortglömd
8. Din dröm/ditt mål? Familjelycka
9. Rummet du är i? Kontoret
10. Din hobby? Pyssla
11. Din skräck? Sjukdomar
12. Var vill du vara om sex år? Umeå
13. Var var du igår kväll? Jobbet
14. Vad är du inte? Ond
15. En sak du önskar dig? Husbil
16. Var växte du upp? Carlshem
17. Det senaste du gjorde? Sände
18. Dina kläder? Propra
19. Din tv? Överallt
20. Ditt/dina husdjur? Oönskade
21. Din dator? Snygg
22. Ditt humör? Gott
23. Saknar någon? Ja
24. Din bil? Fantastic
25. Något du inte har på dig? Myskläder
26. Favoritaffär? HM
27. Din sommar? Varm
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Svart
30. När skrattade du senast? Nyss
31. När grät du senast? Bortglömt

Ur barnamun

Eskil 4 år
- I pappas pillisnopp finns det nötter och när de kommer in i mammas mage så börjar det växa en bäbis där.
Jag svarar att ungefär precis så är det och babblar på att om vi skulle få en bäbis till så skulle det ta nästan ett år innan "nöten" var klar.
- Mamma, om du får en bäbis i magen DÅ vill jag ser var den kommer ut någonstans!

Hur får ni tid?

Var får ni er tid ifrån? För mig glider den bara mellan fingrarna. En enorm stress huserar i min mage över allt jag borde göra men inte hinner få gjort. Å vad gör jag istället? Ingenting! Känns det som i alla fall.
Jag vet att det är flera samtal jag borde ringa, till vänner som jag bryr mig om och som jag vill veta hur de har det. Men på kvällarna då barnen lagt sig och det skulle finnas tid då vill jag passa på att prata igenom dagen med min man. Men trots det så hinner inte vi inte ens göra det ordentligt. Jag lägger mig på kvällen och då han snarkar lätt bredvid mig så kommer jag på flera saker jag borde ha berättat.
Listan på saker som borde göras är lång, både mer akuta och andra av mer långsiktig art. Men på kvällanrna då barnen lagt sig och det skulle finnas tid då vill jag bara sitta i soffan och titta på nyheterna. Men trots det så inser jag när jag lägger mig för kvällen att varje nyhetsprogram avbröts av ett kallande barn eller helt enkelt bara gick in genom ena örat och ut genom andra.
Högen av tvätt är enorm, både av redan tvättad och otvättad tvätt. Men på kvällarna då barnen lagt sig så vill jag bara rensa i den synliga röran. Men trots det så får jag hoppa över flera högar när jag går runt och släcker huset för natten.

Hur får alla andra tid? Var hittar ni tiden att blogga, läsa, socialisera mm?

En kväll på jobbet

Bortskämda killar

Hos mormor och morfar finns numera en liten bil.

Glömde ju...

...berätta det bästa med kalendern. Man utformar den själv, både omslag och innehåll. Lovely! HÄR kan du göra en egen.

Ibland så måste man bara ha saker för att de är så fina

Trots att jag inte behöver någon så var jag bara tvungen att beställa....TVÅ! En till mamman och en till pappan.

Att få komma ut

Ibland behövs det så lite. Att bara gå och ta en fika med vänner kan förgylla tillvaron så mycket att man får energi upp till öronen. Jag som normalt somnar framför tv:n vid 21.30 kom nu hem vid den tiden men full med lust att fejja och dona hemma. Sängen fick vänta till närmare midnatt.
Allt för sällan gör jag såna saker, som att lämna familjen och träffa vännerna på egen hand. Allt för ofta känner jag mig trött och orkeslös hemma. Allt för sällan är det jag som tar initiativ till dessa dejter och allt för ofta glömmer jag bort att orken försvinner bara man tar sig ut.

Spontanitet

En underbar tisdagskväll som slutade på TC. Det är sommar det!

De blir bara bättre med åren

Redan när de föds är de underbara men som med vissa viner så får de mer karaktär efter ett antal år. När man är ledig så inser man också hur mycket av det underbara man missar när man jobbar och guldklimpen är på dagis. Eskil tänker så mycket just nu och han funderar över hur allt fungerar och går till. Vissa saker är enkla att svara på andra betydligt svårare. Eller vad säg om -Var kommer vinder ifrån mamma?, eller -Vad finns det i tårna? När jag svarade kött och blod så kom följdfrågan om det var kött som i köttbullar. Vad säger man då? Jag förstår varför folk var mer religösa förr (för visst var de det?). På vissa av frågorna skulle det vara skönt att kunna svara -Därför att Gud blåser på oss, eller något liknande. Men trots att det faktiskt också är lika jobbigt, eller till och med jobbigare, att vara hemma och sköta familjen hela dagarna så önskar jag att denna sommar aldrig ska ta slut. Brorsorna leker tillsammans på gräsmattan då vi sitter kvar och äter klart frukosten, vi picknickar i lekparken och kissar på träd. Vi myser på filtar och pojkarna kan springa in och ut som de vill utan skor och kläder. Kvällarna är långa och vi njuter av vuxentid när de somnat och då solen skiner så gör det inget att klockan inte hunnit bli sju när det är dags att kliva upp på morgnarna.

Lycka och spring

på vännäsdagarna.

Takbygget, so far

Takbygget har börjat!

Uppklädda och redo för bröllop

Om...

Ibland så skälver det till inom mig och jag börjar fundera på hur saker hade kunnat vara om....
Om jag tagit den vägen, om jag hade åkt dit, om jag hade ringt den personen, om jag hade tagit det jobbet, om jag hade sagt ifrån då, om jag hade slutat med det, om jag hade sagt så, om jag hade stannat där, om jag hade missat det, om jag hade gjort annorlunda.
Men än värre känns tanken hur det hade kunnat vara om inte....
Om inte vi hade träffats, om inte vi åkt på den där resan, om inte jag hade gått på den där festen, om inte han hade kommit efter, om inte jag hade sagt ja, om inte vi hade blivit det och om inte jag gjort allt det jag har gjort.
Vad hade varit då?

Snåltarm eller bara "rätt ska vara rätt"

Jag har hamnat mitt i ett shoppingrus. Affärerna suger in mig och i deras speglar är allting snyggt och de lovar mig ett bättre liv om jag bara köper de byxorna och den tröjan. HM fångade mig förra veckan och det blev ett par byxor och en liten blus. Inget av de var särskillt dyrt men så här i slutet på månaden så kändes det ändå i plånboken. I går när jag var inne i samma affär så har just mina byxor och min lilla blus satts ner kraftigt på rean. Först blir jag osäker- har jag köpt gammalt mode? Men sen blir jag sur, jag har ju betalat fullt pris. I dag så gjorde jag dock i mina ögon en surtant-grej. Jag tog kläderna och kvittona till butiken och bad att få lämna igen och köpa om sakerna till det rabatterade priset. Jag skämdes som en kalv då kön växte sig lång bakom mig men jag bet ihop. Å jag vann! Över 200 spänn fick jag tillbaka så då fick det bli ett par nya skor också. Det lönar sig att snåla!

Om att driva företag

Hej och välkommen till företaget Familjen Tinderfjäll!
Så borde det låta på vår telefonsvarare istället för vårt lite glättiga meddelande. Vår adress borde bytas till Familjen Tinderfjäll AB och vi borde få registreras hos Skatteverket som en enskild firma åtminstone.
Att ha familj är som att driva företag, utan de ekonomiska förmånerna med avdragen moms mm och utan möjlighet att dra in storkovan. Förvisso är vårt företag fyllt med kärlek och glädje men just det hör inte till saken nu.
I vårt företag finns det fyra anställda med olika arbestuppgifter, löner och förmåner. Ibland händer det att vi måste ta in extrapersonal och ibland outsourcar vi en del arbetsuppgifter. I vårt företag gäller dock inte arbetstidslagen och MBL. Vi får inte 11 timmars vila och vi har ständigt helg- och nattskift, vi förhandlar inte alltid med de anställda och vi gör inga arbetsmiljökonsekvensanalyser.
Vårt företag sysslar bland annat med renhållning, klädvård, tandvård, sjukvård, köksarbete, trädgårdsarbete, byggnadsvård, logistik, planering, avfallshantering, inköp, ekonomi, konflikthantering, sociala kontakter och till viss del teknisk support. Dessutom har vi personal som jobbar med relationsfrågor och pedagogisk verksamhet.
Tyvärr går vårt företag dåligt ekonomiskt. Vi drar in 2200 kronor i månaden samt en del frivilliga donationer. På grund av detta måste en del av våra anställda ha andra jobb på sidan om. Detta resulterar i att en del av vår verksamhet blir lidande. Vi har funderat på nyanställningar men på grund av vår verksamhets art skulle detta kanppast gynna oss ekonomiskt då en ny medarbetare endast skulle dra in 1404 kronor till verksamheten.
Anledningen till att vårt företag inte gått i konkurs och att våra anställda inte är sjukskrivna på grund av utmattning är KÄRLEK. Kärleken till varandra, vårt liv och våra drömmar gör att vi går med på att bryta mot lagar, strunta i våra rättigheter och blunda för den ekonomiska ekvationen.
Men trots att vår kärlek är stark så hänger vårt livsverk på en skör tråd då det endast är kärleken som håller ihop den.
Det är en skrämmande tanke men samtidigt helt fantastiskt att det ändå finns så många väl fungerande och fantastiska "Familjeföretag" där ute.

I väntan på solen

När tivolit kom till stan

Vår egen gråtande pojke

Är det ok med misstag?

I bland händer det saker som gör att jag tänker, shit, nu kommer sociala. Då man gör något ogenomtänkt eller bara ett mänskligt misstag som går ut över barnen. Så här på rak arm kan jag minnas tre saker.
1. Jag går hem med vagnen med Eskil i och Valdemar i sele på magen. Vi har varit på Konsum och handlat och det blev lite mer än jag tänkt vilket gör att jag inte orkar bära kassen. Jag ställer den i vagnen tillsammans med Eskil med följd att hela vagnen tippar vid en trottoarkant. Eskil och ägg och möjlk trillar ur i en enda röra och två barn gallskriker.
2. Eskil åker stjärtlapp, utan hjälm för den hade jag glömt, och trots att jag står och tittar på så lyckas han åka rätt in i en lyktstolpe
3. Jag cyklar hem från dagis efter morgonens lämning med en tom (Observera verkligen att den var tom) cykelkärra. Har bråttom och genar över en kant. Cylekärran välter. Till detta hör att det hände intill en lekpark full med vakande och aldrig misslyckande mammor som börjar skrika. Jag öppnar cykelkärran för att bevisa för dem att den var tom och kommer med någon kommentar om att jag ju absolut inte kör sådär om barnen skulle ha suttit i.
Var går gränsen? Är det ok att göra bort sig när man har barn eller måste man har förmågan att i alla situationer tänka efter före?

Jobbet gör mig gammal

Forskning har ju visat att de som jobbar skift åldras i förtid och dör tidigare. Jag har hela tiden tänkt att det skulle vara skiftarbetets fel, att det skulle slita på kroppen. Nu vet jag dock vad det är som händer. Man åldras inte fortare av skiftarbete utan det är tiden som går fortare.
I vårt liv finns ingen vardag och det finns igen helg. Det är inte jobb måndag till fredag och sedan helg hemma hos oss utan en tisdag kan vara helgdag och söndagen full av jobb. Ena veckan äter jag frukost med familjen men kommer aldrig hem till middagen, andra så kan jag hämta tidigt på dagis men är inte hemma när de vaknar på morgonen. För makens del så försvinner han helt ur våra liv två dygn i veckan och det kan vara en vardag likväl som en helg.
Detta gör att vi har måndag och fredag hela tiden, veckorna går så fort så vi hinner inte med. Det blir aldrig tristess för det är alltid spännande att se hur den här veckan kommer att bli. Till saken hör också att mitt schema rullar på tre veckor och Andreas på fem.
Då ni andra som vanligt åldras vecka för vecka så känns det som att det har gått två eller ibland till och med tre veckor i mitt liv.

Vårlätt

Vet inte varför men jag känner mig lättare i kroppen nuförtiden.
Kanske har äggfrukostarna redan gett resultat. Jag hatar dieter och allt vad det heter så min statagi är att ändra bara ibland. Inte sluta med något helt men kanske bara en gång om dagen. Det första jag har gett mig in på är mackorna. Jag älskar mackor och jag älskar pålågg men ibland så slinker det ner lite för många, allrahelst när brödkorgen står frame på frukostbordet. Min plan är att under veckorna inte äta mackor till frukost. Istället så blr det en liten skål med yogurt och ägg. Till helgen då är det dock fortfarande go´frukost på menyn. Har hållit på med detta i två veckor och kanske så börjar det mäskas.

Underbar helg

Härliga vår som får det att spritta i kroppen - energi välkommen!
Holmsundsbadet igår med medhavd lunch och fika, lyxade till det med en glass men annars bra mat. Även om jag inte simmade några längder så skuttade jag ialla fall runt i barnpooeln och sprang otaliga gånger upp för trappen till vattenrutschkanan, hälften av gångerna med 10 kilos Valdemar i famnen. Grillinvigning på kvällen och ja, godis framför teven, men det var ju lördag.
Ute i solen i dag och hjälpte våren på traven med att skotta ut snöhögarna. Upptäckte att tulanerna redan tittat upp längs husväggarna. Grill-lunch ute på gården. Förhöjde vårkänslan ytterligare med att ta en cykeltur - tänk att vi har en så stor son att han numera cyklar själv...
Avslutade helgen med fikabesök av världens bästa farbror och Anna.

I morgon börjar Valdemar på dagis - en ny era tar vid. Han blir en dagiskille som får ett eget liv utan oss. Egna vänner, egna fröknar, egen hylla...

Ja, så såg vår helg ut.

Påskhelg = mathelg

Påskhelg är svårt när man försöker hålla igen. Jag misslyckades totalt!
Har ätit massor av godis och påskmat. Varit i stugan där det fikas gofika minst två gånger om dagen och dessutom serverades det chips med dipp till filmen. Att Eskil inte är någon stor godisätare och glömmer bort sitt påskägg gjorde inte saken bättre. Sinnet blir inte heller lättare med vetskapen om att jag länsade hans ägg...när han sov...
Det enda som var ett plus var att jag blev uttragen av en underbar granne för tisdagsgympa. Väl hemma så tänkte jag dock att plus-minus-noll är bra mycket bättre än plus så jag hjälpte Andreas att avsluta en naggande god ostbricka som påbörjats under helgen.
Men kanske kanske så känns tightsen lite slappare nu än för en vecka sedan - eller så behöver de bara tvättas...

Helgen

Inget godis, inte mer mat än nödvändigt och fysiskt arbete. Inte träning eller långpromenader men väl spackling, slipning, målning och tapetsering.

Ja, det var den här helgen. Kanske inte så mycket minus på vågen men definitivt inget plus och det får jag nöja mig med just nu. Kanske blir det nån träning till veckan men det krockar lite med A:s och mina arbetsskift. (Baksidan med skiftarbete är att man inte alltid är ledig på kvällarna och regelbunden träning på ex onsdagskvällar är däremed omöjligt.)

Steg 1

Hormonspiral ut! Det är tydligen ovanligt med biverkningar men jag har fått dem alla. Fett hår, acne, humörsvängningar OCH viktuppgång. Men nu är det slut med det för nu är den borta. Tyvärr så innebär det att mensen kommer tillbaka men det är ett pris jag är villig att betala.

1,2,3,4,5,6,7,8, kanske rent av 10 kg!!!

Min mage dallrar, låren likaså. Mina överarmar är gropiga och brösten är på tok för stora. Hakan har fått en kompis och skorna klämmer hårt runt vaderna. Det är bara att erkänna och inse fakta. Jag är för stor för min kropp. Till och med näsan känns större. Kanske är jag tjock i någras ögon men så långt tänker jag INTE gå. Det vore ett hån mot de som verkligen ÄR tjocka. Men för stor, det är jag.
Jag känner mig tung i kroppen och enligt vågen så går jag och bär omkring på 7-9 extrakilon. Egentligen så handlar det rent av kanske om 10 men den siffran är känslomässigt svår att hantera. Usch, det är bara för mycket.
Från och med nu så kommer jag att skriva om hur det går att bli av med dessa kilon, för nu ska jag börja. Jag ska försöka vara helt ärlig. För mig själv. Jag har nämligen världens sämsta karaktär och är väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Mitt största problem är att jag är en "varannandagare". I går till exempel, så sket jag i hur jag såg ut och tänkte att jag lika gärna kunde njuta av tre Ballerinakakor eftersom att jag ändå aldrig kommer att kunna gå ner de överflödiga kilona. I dag plågas jag av min blotta existens. Att gå förbi en spegel är inte att tänka på och varje minut så känner jag kläderna som stramar på min runda kropp. Idag tänker jag att jag aldrig mer ska smaka en kaka, aldrig mer godis eller glass. Jag tänker cykla till jobbet och gå låånga, raska promenader.
Ja, vi får se hur det går men jag hoppas att i och med att sätta orden på pränt så ska jag sporra mig själv de där obrydda dagarna.
Målet är i alla fall att jag ska gå ner fem kilo. Håll tummarna!

Vårt senaste hemmaprojekt

FÖRE...

EFTER!

Fint väder ute - vi jobbar inne!

I helgen har barnen hängt med farmor och mormor & morfar. Vi har jobbat på som slavar här hemma. I veckan inhandlades en insats till öppna spisen och även om man ibland tror att det bara är at köpa saker (särskillt när de är dyra) och sen bara sätta in så har vi återigen blivit varse om motsatsen. Inget är klart och inget är enkelt. Så, i helgen har det sågast i sten, krupits i skorstenar, murats och putsats. Nu återstår målning och provtryckning men sen så har vi en energieffektiv öppen spis.
Det är underbart att äntligen börja ta tag i saker igen. När våren och ljuset kommer tillbaka så komer också energin. Synd bara att när man fixar en sak så är det alltid något annat som blir fult. Innan trappen blev vit så tyckte vi till exempel att väggen var det. Nu är det den som står på tur för ett möte med penseln.

Heltidsmamma elller deltidsmamma?

Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?

Så nära döden...

...sövning till kontrollerad medvetslöshet...
...påverkar det centrala nervsystemet...
...narkos-relaterade dödsfall till 1 på 100 000...

I mina ögon så hamnar man i ett tillstånd så nära döden man kan komma. För en sekund så låg han som död i mina armar, det var inte hans kropp, inte hans ansikte.
Trots att ingreppet var minimalt och en rutinsak för läkarna så bröt jag ihop där vid operationsbordet. Det sista jag gjort var att hålla fast honom, ganska hårt. Det sista han såg var en illaluktande mask som trycktes över hans ansikte. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om han inte skulle vakna när vi gjort honom medvetslös?

Men han vaknade, hurra! Det gick bra och lilltrollet blev sig själv efter ett tag.
Jag däremot, kommer alltid att bära med mig känslan av det totalt lealösa lilla barnet i min famn, om blicken som slocknade och ansiktet som förvrängdes till någon annan.

Bara en snygging kan ha så fula skor

Det här är mitt senaste inköp. Inget jag köpt för utseendet utan enbart för att de är marknades helt klart varmaste skor. Med två killar, varav den ena redan har gjort det klart för oss att det är hockey eller möjligtvis bandy han kommer att satsa på, så är det bara att förbereda sig på låååånga dagar i snödrivan brevid ishockeybanan.

Hade någon visat mig dessa skor för ett par år sedan så hade jag dött. Över min döda kropp att de skulle ha fått pryda mina fötter. Men nu, det är en ny tid. Vad spelar utseendet på fötterna för roll? Huvudsaken att det inte är jag som måste avbryta uteleken för att jag fryser om tårna.

Föräldralyx

Vin till lunchen. Vår kärlekshelg har börjat!

HURRA!

Snön vräker ner, yr omkring och åker hit och dit. Underbart, härligt, det är så här det ska vara!
Jag vet, visst är det också jobbigt med denna kalla, blöta oförutsägbara nederbörd.
Man får skotta och skotta igen. Snö i skorna, upp en timme tidigare för att skotta sig ut, överfull buss som kör förbi, förseningar och bilar som kör fast. Det är jobbigt.
Men jag är lycklig för det är ju så här det ska vara! Jag minns min barndoms vintrar med snö som räcker över halva kösfönstret så att man nästan inte ser ut. Plumsandet i meterdjup snö för att komma till dagis, bilen som måste skottas fram, högarna som blir som häftiga berg som måste bestigas.
När jag tittar på lyckan i Eskils ögon över allt spännade som dessa enorma snömängder innebär så känner jag att det gott kan få komma 20 centimeter till. Jag skottar gärna och vad betyder det väl att komma i tid till jobbet när han tjuter av lycka då det inte går att få ut vagnen ur huset för snön täcker hela altandörren. För en treåring är det ju superspännande. Vilket äventyr! Med det i tanken så blir det rent kul att skotta, spännande att se om bussen går till jobbet och ett äventyr att leta bobben som finns under all snö- nånstans...

Ibland gör det ont

Jag är nog inte lika bra på att ta kritik som jag trodde. Normalt brukar jag nervärdera mig så mycket att jag redan sett alla fel långt innan nån ens hinner påpeka dem. Å om inte så brukar jag se kritik som upplyftande då man ser att något i alla fall lagt märke till vad man gjort.
Men inte idag. Kritisera mig inte idag. Av någon anledning så svämmar ögonen över trots att det bara var en så löjlig sak som ett uttal. Vad bryr jag mig om uttal egentligen? Men ibland anar man att det egentligen ligger något annat bakom kritiken, något som inte sägs men som egentligen är orsaken till att någon börjat leta efter fel. Då, då tar jag åt mig och blir ledsen.

Dagen då du föddes...

Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...

Gammal!?

Eskil var väldigt noga med att borsta tänderna häromdagen vilket gav mig ett tillfälle att titta mig lite längre än vanligt i spegeln.

Till min STORA förfäran upptäckte jag ett tre (!) centimeter långt hårstrå på hakan. Nu vet jag inte vad som var värst, hårstrået eller det faktum att det hunnit växa sig nästan en halv decimeter innan jag upptäckte det.

Välkommen jul!

Det är vitt ute.
Massor av härligt ren vít snö.
Granen är klädd.
Klapparna köpta.
I morgon är det storstädning.
På onsdag handlas det mat.
Å på torsdag är vi redo för tomteinvasion.

Bara min?

Hur gör man när man måste lämna dem i från sig? Om bara för ett ynka litet dygn.
Hur överlämnar man ansvaret på någon annan utan att måla upp de värsta av bilder framför sig?
Det går nästan inte men det måste gå. Världen måste bli större än vår familj och vårt hus och vår stad. Andra måste också få njuta av deras närvaro och de måste också få vara med och visa vad som finns där ute.
Det är inte första gången och inte heller den sista men just nu hade jag bara velat att hela familjen skulle vara hemma - och sova i samma säng.

Kommer du tillbaka i natt Obama?

Jag drömde om president Obama i natt. Först blev jag inbjuden till middag i ett större sällskap och sen kom han hem till mig. Vi bodde i vårt gamla hus på Carlshem och satt vid det mörka matrumsbordet i vardagsrummet. Vi satt mitt emot varandra. Han tyckte att jag var bra - och rolig. Han hade kommit för min skull.
Hmm, vad kan detta tänkas betyda?

Lille gris,lille gris...

Lillebror är nu helt fri från magsjukan och det var nu äntligen hans tur att skyddas från det hemska hotet från svinstian.
Tyvärr är det bara att hålla tummarna att ingen med svinis andas på lillen för vaccinet FANNS INTE idag.
Jag hade ändå ringt och kontrollerat men blev stoppad av en sköterska i dörren som beklagade och berättade att de inte fått den utlovade vaccinleveransen idag. Jag frågade ju givetvis om det gick att få tag på någon annan stan men fick svaret att så inte var fallet. Tidigast onsdag nästa vecka , trodde hon.
Men jag blev bedragen - Ålidhem har tydligen vaccin och hade jag bara kollat upp det själv istället för att lita på nån sköterska hade prinsen varit stucken nu. I morgon är det jag som själv söker upp källan till informationen - jag är ju trots allt journalist.

Är det ok att njuta?

Ibland känns det absurt att njuta av livet. Runt omkring oss härjar sorg och sjukdom och det sista man tänker på är kanske det ljuva livet. Men i vår lilla familj går livet på. Barnen gör tokiga saker som gör att vi viker oss dubbla av skratt, maken känns extra fin i sin tröja och jag bara måste stryka på honom när han passerar, och fredagsmyset har nu blivit så inrotat att nästan inget kan få oss att missa det. Att mormor kommer förbi och äter middag och sitter med framför brasan när vi grillar marshmallows förhöjer kvällen än mer. Jag njuter av livet! Å kanske gör jag det extra mycket just nu då farorna känns så nära. Allt det hemska som kan hända som bara händer andra finns numera i min närhet. Jag tänker på er, det ska ni veta, men jag njuter också av det goda som finns i mitt liv.
Hoppas att ni får en skön helg!

Vad skönt att få sakna dem i bland...

...barnen alltså.
Haft barnvakt sen i går eftermiddag och nu sitter jag som på nålar för att få åka och hämta hem dem igen. Oj vad jag ska pussa på dem.

Han går!

För nio månader och tio dagar sedan låg han och spjärnade i min mage. Stark vilja redan då. Tidigt i somras började han krypa - långt innan jag var beredd på att låta honom gå ur min famn. Å nu går han alltså. Inte ett steg först, två steg i morgon, tre efter det. Nej, han GÅR på riktigt. Vänder sig om, går sex steg, ramlar, reser sig upp och går sex till.
Men trots att han nu är på väg från mig på sina vacklande ben har jag konstigt nog alldrig känt mig närmare honom. Det är mig han går till och det är min blick han söker när han är stolt över vad han klarar av. Han är min pojke!

Jag har mått illa i tre dagar. Kräktes den första, åt den andra och sov den tredje. Hela kroppen känns slut, all min energi borta. Jag kan inte skratta åt roliga skämt och tycker inte att barn är gulliga. Jag har torsk i brösten och det ena är så sprucket att blodet och tårarna formligen sprutar var tredje timme, början till stockning i det ena som redan känns ända ner i tårna. Tog ett varmt bad som visserligen lindrade ömmande bröst men illamåendet tilltog.
Vad är det som händer?

Happening på Grisbacka

Från stadsdelens alla hörn samlas alla barnfamiljer. Jättestor brasa men barnen tycker att lekparken är roligast.

Ring mig!

Nu äntligen ska jag få en klädkammare!
Rummen är urplockade och hela familjen bor nu i Eskils lekrum. Väggen är delvis bortriven och allt byggmaterial är inköpt.
Om jag inte var tillräckligt otillgänglig innan så kommer jag definitivt att vara det nu. Bygget står högst upp på listan och varenda lediga minut kommer att spenderas där uppe. Men jag behöver komma ut lite ibland också, känner att jag kommit bort från de social livet lite för mycket.
Så, är du sugen på att hitta på något. Ring mig!

Varför?

Varför bor vi inte i Göteborg? 17 grader varmt, massor av shopping och uteserveringar.

Vårbröllop

Underbar påskhelg i göteborg. Värme, sol och bröllop.

Vett

Vi åker ofta buss, barnen och jag. Andreas har bilen till jobbet, Eskil älskar att åka buss och jag har blivit för lat för att orka lasta tunga vagnen i bilen. Ok, jag kan ju tillägga att jag gör det för miljön också. Men jag måste tyvärr säga att folk som åker buss ofta är helt dumma i huvudet. Det finns två platser för barnvagn men varje gång jag kliver på så sitter det en medelålders tant eller gubbe där som himlar med ögonen då de ser barnvagnen. Men så sitter de kvar! Hallå, ursäkta! De drar in benen och tittar på mig som om jag vore dum om jag inte kan komma förbi med min dubbelvagn, det finns ju ändå 20 cm att röra sig på. Först efter att man talar om för dem att de måste resa på sig gör de det. Men bara för att sätta sig igen när jag är framme och betalar. Jag satt minsann här först ser jag att de tänker. Åter igen måste jag förklara hur det går till. Jag sitter bredvid min barnvagn och mina barn och du tanten hittar dig en annan plats! Vad hände med tiden då en mamma med barnvagn vördades och respekterades? Vad har hänt som gör att tanten fnyser och rynkar på näsan istället för att gulla med barnen?

Kvar med resterna

Jag tycker också att det är roligt att leka med mina barn, att bygga med lego eller åka pulka. Men barn ska äta och slippa bo i en svinstia och någon måste laga maten och någon måste städa. Så när jag vill ha hjälp med något så kan det också vara med dessa saker. Inte komma hit och dra fram saker och fixa så det blir högar med disk för att sen ta med barnen ut och åka pulka och lämna mig inne med resterna.
Snälla påminn mig om detta om jag gör samma misstag när det blir min tur att hjälpa.