Boktips

Har läst en förhandsversion av Helena Zweigbergk nya bok "Ur vulkanens bok".
Appropå tristess och gnäll så får den en att hajja till om hur man verkligen inte vill att ens liv ska bli.

Vad är väl en helg...

Så var det snart helg igen.
Vad är helg nuförtiden?
Förr var det mysigt med go´mat och vin men om jag bara tittar på vin numera så somnar jag.
Å maten, ja den intas ofta tillsammans med E och eftersom att han inte direkt är något matvrak så innebär det en massa trugande och lockande.
Känns som att vi har gått in i ett ekorrhjul av tråk och tristess.
Hoppas att vi får sällskap till Schlagern i morgon annars så riskerar jag att somna till den också.

Hello 70's

Hello 70's, originally uploaded by jennietinderfjall.

Hittade dessa underbara gängselbyxor igår. A hade dem när han var liten och jag trodde väl aldrig att det skulle gå så fort att växa i dem. Jag hade lagt dem långt in i en garderob för framtagning först om ett år eller två. Men det är ju bara att inse att tiden går rugggit fort.

För övrigt...

...så har vi numera en helt gående Eskil boende hemma hos oss.
Det är egentligen helt sjukt att den lilla lilla orörliga parveln numera knallar omkring hemma mellan olika rum.
Han är tydligen ganska sen med att börja gå men just nu så tackar jag gud för det för det känns ändå som att han varit bäbis alldeles för kort stund.

Hur ska det gå?

Det är så lätt att himla åt andra och vad andra gör och inte gör. Jag gör det tyvärr väldigt ofta och väldigt bestämt. - Jag ska inte göra si och om det vore jag så skulle jag göra så... är ord som ofta rullar ur min mun. Lika ofta så lovar jag mig själv att sluta upp med detta då jag inser att allt blir annorlunda då man själv är den som sitter där.
Nu har det hänt igen.
Jag har ofta sagt att jag inte ska vara rädd för att lämna bort min bäbis, att mijöombyte och andra männsikor kommer att göra honom stark.
Jag har också sagt att om pappan dessutom är hemma så är det ju rent löjligt att ha några som hellst betänkligheter över att vara borta.

För två veckor sedan var jag borta i fem dagar. Dagar som visserligen var fyllda med jobb men som också skulle kunna ha fungerat som lite avkoppling från hemmalivet.
Istället så slets mitt hjärta itu. Varje timme och varje minut fylldes med dubbla tankar, både på min uppgift men också på min älskling därhemma som vägrade äta.

Nu ska jag bort igen - den här gången i 7 helvetesdagar. Alla är så avundsjuka på mitt jobb och tycker att jag har det så bra. Vad de inte vet och inte heller verkar kunna förstå är att jag bävar inför resan och snarare ser det som det värsta straffet.
- Inte kommer väl det att förändra något, säger alla. Men knip igen för det gör det visst. Sist så tog det 4 dagar innan E åter släppte in mig i sitt lilla hjärta. 4 dagar av outhärdlig smärta hos en mamma som förlorat förmågan att trösta sitt knytte.
Nu är det 7 dagar - hur länge ska jag straffas då?

Skurk-kassan

VARNING!
VARNING!
A-kassan lurar och bedrar!
Bli aldrig arbetslös!!!

Här har man gått i flera år och kämpat och smörat och jobbat riktigt jävla hårt för att få en bra lön. En lön som man kan känna sig trygg med och en lön som gör att föräldrapenningen blir rätt stor så att man kan vara vara hemma med sina barn utan dåligt samvete för familjeekonomin.
För er som inte visste det så är det där med ekonomi extremt viktigt för mig. Inte att den måste vara extremt bra men trygg, det måste den vara. Jag måste ha trygghet.
I flera år har jag därför tackat nej till massor av jobberbjudanden - jag har valt den stabila inkomsten för att jag skulle kunna känna mig trygg den dagen som barnen kom.

Så kom då barnet- lyckan var total och jag kände mig trygg. Jag kunde tom unna mig att snåla på föräldradagarna för pengarna räckte i alla fall.
Mitt i tryggheten så tog jag dock ett stort steg, jag bytte jobb. Men trygghgetssökande som jag är så var jag NOGA med att se till att även min nya anställning var trygg. Om inte för all framtid så såg jag till att lönen var bra och att jag hade en heltidsanställning.

Men mitt misstag var att jag valde att leva ett jämnställt liv med min man och mitt barn. Jag var duktigt och gick tidigt tillbaka till jobbet samtidigt som jag ammade. Jag kunde ju inte jobba heltid men halvtid slet jag mig hemifrån från min snuttande lilla bäbis.
Men se det skulle jag inte ha gjort.

Jä-la skurk a-kassan tycker i och med det att jag VALT att bara jobba halvtid. Jag har valt att gå ner i inkomst. Att jag fått pengar av FK bryr de sig inte om.

Nu är jag arbetslös, stundom på heltid och stundom på deltid.
Nu när jag stämplar så får jag bara ersättning motsvarande min halvtidslön, eller 75% av den åsså 33% skatt på det. Jag hade dessutom ett tungt jobb i slutet av graviditet och fick havandeskapspenning på halvtid från fk. Även detta räknar skurk-kassan bort.

Så till er alla!
Var inte hemma med era barn.
Var inte hemma och var sjuka.
A-kassan räknar detta som att man frivilligt gått ner i lön och ersätter en utifrån det.

Titta han snackar

Det gäller att inte låta bli att bli generad och kanske börja tänka på vad man säger. Särskillt som man numera har en härmapa boende hemma.

Bajs är ett av favoritorden - ganska roligt hemma men mindre kul i kassan på Ica. Tur att de som gick förbi trodde att han sa bye bye

När blev han så här stor

Det är konstigt det här med tiden, hur den kan gå så fort.
Hur en liten liten bäbis helt plötsligt är en liten pojke.
Hur han gått ifrån att vara någon man tar hand om till att bli ett sällskap.
I helgen tog jag med min "kompis" på fika. Vi beställde en macka till mamman, yogurt till Eskil och en apelsinjos att dela på. Vi satt länge och fikade och tittade på folk, fnissade åt några och vinkade till andra. Det slutade med att E åt mackan och jag fick yogurten men det var gott i alla fall.
När vi kom hem sjöng vi "Imse Vimse" och E kunde alla rörelserna, sen gick vi och pekade på kaninen och E ropar "iiin".
När klockan närmar sig sju lägger sig Eskil i mitt knä i soffan och börjar dra mig i handen. Han vill gå och lägga sig.
Jag sjunger och när jag är klar så klappar han mig på kinden och vänder sig bort - han vill somna själv lille plutten så det är bara till att ensam bege sig till soffan.
God natt

Numera också FILMproducent!

Iiiihhh!
För tre år sedan gjorde jag en kortfilm som examensarbete då jag pluggade i Göteborg.
NU har den visats i SVT. HURRA!!!!
Alla som är nyfikna kan se reprisen av första avsnittet av programmet Sverige!
Eller så kan ni se det på webben
www.svt.se/sverige
Filmen börjar ca 23 minuter in i programmet och i slutet av programmet så ser man minsann att det är jag som producerat i eftertexterna.
Jojjomensan!

För er som inte sett honom på länge...

Sannerligen helt sjukt

Läste din blogg C och skäms då du på andra sidan klotet har betydligt mer koll på vad som står i tidningarna här hemma än jag. Du gjorde mig i alla fall uppmärksam på vad som stod i Expressen för inte så länge sen.
Professorn Sigbritt Werner har tydligen börjat intressera sig för ämnet manlig amning!!?! Hon är helt övertygad om att många pappor ger sitt barn sitt eget bröst!
Helt sjukt!!Klart som fan att INGA pappor ger sina barn sitt EGET bröst! Var har hon fått det ifrån???!Kanske är hon själv uppvuxen med sin pappas håriga bröstvårta i munnen och måste nu försvara det för sig själv. Men det är ju helt sjukt - och onaturligt! Pappor har ingen mjölk, därmed basta.
Werner ger som exempel att mamman kanske är ute och pappan inte kan hitta den borttappade nappen och då skulle ta till det egna bröstet. HALLÅ! Jag kan ju då bara berätta att en mans lillfinger är mer likt en mammas bröst än vad en mansvårta någonsin kan vara.
Det sjukaste är att cirka 50 % av männen i Expressens undersökning tycker att det är helt ok.
Please, skydda mig från den synen!

Mitt i all denna kråksång så har jag gått med på att vara moderator på ett eventuellt seminarium med denna Sigbritt Werner. Detta skulle handla om den skuldtyngda ammningen som får så många mammor att må dåligt. Detta är värt att diskutera men om det mitt i alltihop ska pratas om ammande pappor så tror jag inte att jag pallar.

Kram på er!

Psst

Vill ni se hela familjen så hänger vi just nu i en jätteförstoring i Sandros skyltfönster.

Ny bebbe!

Vid halvtolv-snåret i går natt gick det äntligen att pusta ut. Bebben hade anlänt och alla mådde bra. Skönt med ytterligare en mamma till gänget så att man slipper skämmas över att man bara pratar barnsaker nuförtiden.
Nu undrar jag hur mycket man får gå på så här i början. Får man hälsa på på BB? Kan man komma förbi redan första dagen hemma? Då man redan har ett eget barn och inte för så länge sen själv låg på BB så känns det lite som att man ju faktiskt skulle kunna ha vägarna förbi där. Å trots att man gått igenom det själv så är det svårt när man står såhär utanför å är såååå himla nyfiken att erinra sig om hur man själv tänkte och ville ha det.
Grattis i alla fall å välkommen till mamma-klubben!

Jag menar ju inte er tjejer såklart

Läste just era kommentarer till mitt senaste inlägg och min galla ska inte hamna på er.
Ni är mina vänner så ni får fakstiskt säga sanningen.
De jag stör mig på är manliga arbetskamrater, barnmorskor, främlingar på stan, bekanta och annat oförskämt folk.

Nu får det vara nog!!!

Kan man få vara lite tjock utan att vara gravid?
Kan man få vara lite tjock utan att få det kommenterat HELA tiden?
Kan man få vara lite tjock utan att måsta be om ursäkt till alla som kommer och gör bort sig?
Kan jag få vara hur tjock jag vill ifred tack!

Jag ska banta.
Jag håller på att banta.
Jag äter inte längre goda kakan.
Jag tar inte en portion till.
Jag går faktiskt hem från öppna förskolan.
Jag har bokat ett träningspass.
Jag äter för f-n russin istället för godis så håll käften alla magklappare!!!

På jobbet igen

På jobbet igen, originally uploaded by jennietinderfjall.

Så var julen slut och min långa ledighet med den. Är numera arbetslös på halvtid istället för mammaledig och det känns skönt att kunna spara en massa föräldradagar. Det här är året då vi blir 30 och det börjar sedan kännas. Ser en betydligt äldre version av mig själv i spegeln numera och varenda russin jag äter hamnar runt midjan. Nu ska det tränas!

Surt sa räven

Jag hatar sura människor.
Ok, folk jag inte känner eller har med att göra kan få vara sura men är man i min närhet så passar sig långsinthet inte!
Ja, det är det jag pratar om. Inte de som varje dag hatar livet och är bistra och arga utan de som blir sura för något och sen går det aldrig över.
Jag blir ofta sur men det varar i max två minuter sen är jag som vanligt och kan sjunga och skämta igen.
Min pappa är en typiskt långsur person och man vet aldrig riktigt när man kan återgå till det vanliga. Man får trippa på tå med magont och försiktigt lite då och då prova om han fortfarande är sur.
I dag och många andra dagar är min man likadan. Han blir aldrig glad igen efter att han varit sur och jag blir såååå trött. Jag som önskade mig en härlig fredagseftermiddag hemma vill nu aldrig åka hem från jobbet. För äe han sur då blir jag ju sur tillbaka åsså tar det aldrig slut.

Bloggens framtid?

Satt och läste igenom gamla blogginlägg och insåg att jag är förändrad. Eller E är förändrad i mina ögon. Jag läste om hur jag under de första månaderna var väldigt utlämnande och berättade om hur allt var och hur HAN var. Jag läste och gillade det jag skrivit men inser samtidigt att jag inte kan skriva på det sättet längre. Nu blir allt så mycket ytligare. Det har gått ett år och givetvis så händer det fortfarande massor och jag funderar hela tiden på än det ena än det andra.
Skillnaden är nu att E under året som gått blivit en person. En alldeles egen person med alldeles egna känslor. I början var han en del av mig – han var min och jag kunde utan att fråga berätta vad jag ville om honom – på både gott och ont. Men nu, nu är han en person, en egen person som jag hyser den största respekt för. På samma sätt som jag inte berättar detaljerat om A så kan jag inte längre göra det om E. Jag vill inte sprida alla hans dåliga sidor för det är ju det fantastiska som egentligen är det stora och jag vill inte att någon skulle kunna misstolka och få fel bild av honom. Jag vill värna hans integritet och inte lämna ut honom helt.
Därför kära vänner så har bloggen blivit tråkigare – inte för att det saknas saker att skriva om.

Jag ska däremot ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra framöver. Ska jag fortsätta skriva och i så fall om vad?
Jag ska också erkänna att jag är kluven – jag vill ju samtidigt öppna mig och dryfta mina tankar och problem. Jag vill ju att bloggen ska vara ett ställe där ni kan läsa och känna igen er eller uppröras eller känna medlidande.
Men hur ska jag kunna kombinera?

Snart är det jul igen...

Jag älskar jul och jag älskar klapparna, både att ge och få.
Däremot hatar jag att irra runt på stan och leta något.
Därför brukar jag inför varje jul göra en lista på de saker jag vill köpa. Denna lista kan jag klura på lääänge och sen är det bara det roliga kvar - att handla och inte minst att slå in!

Så här ser listan nu just nu:
Mamma - fina glasunderlägg från Village + ?
Pappa - Eskilkalender + ?
Ulla - Fotoalbum med Eskil
Olle - Eskilkalender
Persa - Såssnipa
Petter - ?
Caroline - Bodybutter i någon ny fräsch lukt
Peder - Hylsnyckelset
Phia - ?
Barnen -
Filippa - tröja med Barbapappa
Eskil - docka, pippitröja, vi ska göra en egen liten spis till hans bokylla, spisgrejjer
Andreas -

En av alla tusen fördelar med att ha barn är att alla vill ha Eskilsaker i julklapp. Både ganska billigt och enkelt - dessutom en högst personlig julklapp. Så det bli ganska mycket av det i år.

Om inte jag

Ibland, eller ganska ofta faktiskt, så undrar jag vad som skulle bli gjort om inte jag gjorde det. I vår familj alltså.
Skulle Eskil så i dagikö?
Skulle Eskil få någon födelsedagspresent?
Skulle A:s föräldrar få det?
Skulle vi julpynta?
Skulle vi göra album?
Visst jag tycker att det är roligt att planera och fixa men det kunde ju vara roligt om någon annan kunde göra det också.
Eller är det kanske så att allt detta är helt onödigt, skulle det fungera i alla fall?