lördag 31 maj 2008
onsdag 28 maj 2008
Jag drömmer om tyll...
Vackra frisyrer, höga klckar, tyllkjolar och snörda liv.
Jag vill också!
Gå på bal alltså.
Tittade igenom ALLA bilderna på både VF och VK:s hemsidor och känner mig så himla gammal. Eller i alla fall så ogift med en man i försvaret eller så extremt gift med en man som inte blir bjuden på officersbal. Är en bal ett minne blott, hör det till de unga vackra?
Jag minns känslan av att välja ut klänningen, fixa håret, minglet innan och den vackra bilen. Känslan av att vara vackrast i världen och få gå längs den röda mattan. Alla fotoblixtar.
Hur blir man bjuden på bal efter 30?
Jag vill också!
Gå på bal alltså.
Tittade igenom ALLA bilderna på både VF och VK:s hemsidor och känner mig så himla gammal. Eller i alla fall så ogift med en man i försvaret eller så extremt gift med en man som inte blir bjuden på officersbal. Är en bal ett minne blott, hör det till de unga vackra?
Jag minns känslan av att välja ut klänningen, fixa håret, minglet innan och den vackra bilen. Känslan av att vara vackrast i världen och få gå längs den röda mattan. Alla fotoblixtar.
Hur blir man bjuden på bal efter 30?
tisdag 27 maj 2008
Utmaning från Cecilia, gör den du med!
TRE namn jag går under:
- JG, eller Jennie-Gull som min mamma fortfarande envisas med att kalla mig.
- Maaaaaaammaaaaaaaaa av Eskil som nu är inne i en hysterisk mammaperiod. Fast jag tror inte att han fattar att han måste vilja något när han ropar, han tycker bara att det är kul att få en reaktion. Jag tycker dock INTE att det är så kul, längre.
- Älskling, så ofta av min man att jag nu hajjar till mer då han kallar mig vid namn.
TRE saker som skrämmer mig:
- Att det ska hända Eskil eller Andreas något.
- Alla sjukdomar som jag kan drabbas av och som kan innebära att jag antingen dör eller blir gravt handikappad.
- Kilona som smyger sig fast runt magen...
TRE saker jag har på mig:
- Denimklänning från HM. Älskar klänningar som döljer hullet och som kan bäras med...
- Tights. Alltid tights numera då alla andra byxor antingen är för små eller har spruckit i grenen.
- Stringtrosor. Usch och blä. Förr gick jag alltid i string nu känns det helt fel, naket på något sätt. Men vad gör man då inget annat finns rent?
TRE sanningar:
- Det gör ont att föda barn!
- Små barn små problem, stora barn stora problem. Eskil är bara 1,5 år, shit vart ska detta sluta?
- Det blir aldrig som man tänkt sig. Mantrat i mitt liv, fattar inte att jag fortfarande orkar hoppas.
TRE saker jag verkligen vill ha:
- Ett hus, helst det på Griisbacka/Grubbe som är ute just nu.
- En charterresa
- 300 000kronor till kontantinsats
- JG, eller Jennie-Gull som min mamma fortfarande envisas med att kalla mig.
- Maaaaaaammaaaaaaaaa av Eskil som nu är inne i en hysterisk mammaperiod. Fast jag tror inte att han fattar att han måste vilja något när han ropar, han tycker bara att det är kul att få en reaktion. Jag tycker dock INTE att det är så kul, längre.
- Älskling, så ofta av min man att jag nu hajjar till mer då han kallar mig vid namn.
TRE saker som skrämmer mig:
- Att det ska hända Eskil eller Andreas något.
- Alla sjukdomar som jag kan drabbas av och som kan innebära att jag antingen dör eller blir gravt handikappad.
- Kilona som smyger sig fast runt magen...
TRE saker jag har på mig:
- Denimklänning från HM. Älskar klänningar som döljer hullet och som kan bäras med...
- Tights. Alltid tights numera då alla andra byxor antingen är för små eller har spruckit i grenen.
- Stringtrosor. Usch och blä. Förr gick jag alltid i string nu känns det helt fel, naket på något sätt. Men vad gör man då inget annat finns rent?
TRE sanningar:
- Det gör ont att föda barn!
- Små barn små problem, stora barn stora problem. Eskil är bara 1,5 år, shit vart ska detta sluta?
- Det blir aldrig som man tänkt sig. Mantrat i mitt liv, fattar inte att jag fortfarande orkar hoppas.
TRE saker jag verkligen vill ha:
- Ett hus, helst det på Griisbacka/Grubbe som är ute just nu.
- En charterresa
- 300 000kronor till kontantinsats
söndag 18 maj 2008
måndag 12 maj 2008
Hurra!
Allt har vänt och livet är underbart.
I stället för välling har vi nu fått recept på barnsondnäring och peppar peppar Eskil älskar den. Vet inte om det är det men vi har fått en ny unge, det känns helt underbart. Han sitter vid bordet och skrattar, äter nästan en hel blodpuddingskiva, känner hunger och går till sin stol i köket och vill upp, äter gröt till frukost och vill ha mellanmål. Jag är mållös.
I helgen fick vi för första gången känna hur det är att ha en riktig familj vid middagsbordet. Vi skålade och njööööt.
Håll tummarna att det håller i sig.
I stället för välling har vi nu fått recept på barnsondnäring och peppar peppar Eskil älskar den. Vet inte om det är det men vi har fått en ny unge, det känns helt underbart. Han sitter vid bordet och skrattar, äter nästan en hel blodpuddingskiva, känner hunger och går till sin stol i köket och vill upp, äter gröt till frukost och vill ha mellanmål. Jag är mållös.
I helgen fick vi för första gången känna hur det är att ha en riktig familj vid middagsbordet. Vi skålade och njööööt.
Håll tummarna att det håller i sig.
fredag 9 maj 2008
Var är min CHARTER???!!!
Jag är verkligen vad man kan kalla en bitterfi--a. I alla fall hemma med min man. Jag kan bara inte släppa saker och tycker sååååå synd om mig själv. Varför blir det inte som jaaaaag vill, skriker jag inombords!
Jag har aldeles för stora förväntningar på livet och blir det inte som JAG har förväntat mig och planerat så kan det lika gärna få va.
Jag har drömt om en charterresa i två år. Redan på bröllopsresan i Malaysia så bestämde vi att vi skulle ta en charter. Jag blev gravid och resan skjöts upp.
När Eskil föddes så sa vi att vi skulle åka under föräldraledigheten, då behövde ju bara en av oss behövde ta semester. A fick ett nytt jobb och det var svårt att ta ledigt. Resan skjöts upp. I vintras var det så ganska lägligt men Eskil började gå så sent och vi kände att det skulle vara bättre att åka när han kunde gå själv. Roligare för honom om han kunde vara i sanden mm.
Men nu, inför våra 30-årsdagar, så skulle det bära av. Inleda sommaren med en vecka under solen och stoltsera på kalaset med en underbar bränna. Äntligen.
Men så vill A:s mamma, som under sex månader bosatt sig på en väldigt otillgänglig plats i Nordnorge, att vi ska hälsa på. Resan dit går på närmare 10 000 spänn. Vi måste åka i början av sommaren för sen kommer hon ju hem. Enligt A så måste vi inte åka men han skulle aldrig kunna säga till sin mamma att vi drar på charter i stället = ingen charterresa nu heller.
Här kommer bittermusen in i bilden. För jag hävdar nu bestämt att det ALDRIG kommer att bli någon charter. A säger senare i sommar men då är det ju plågsamt varmt för Eskil, han säger hösten men då kanske jag är gravid och jag åker inte på en resa till när han dricker drinkar och jag sitterbredvid med en cola. Vintern då? Jaha, nu när JAG har fått ett nytt jobb, då ska vi åka. När hans var nytt då var det ju helt omöjligt. Nästa sommar? Näe, då har vi kanske två barn = en spädis som JAG ska amma. Nej, det blir helt enkelt ingen charter.
Sån här är jag och jag skäms. Vad det nu är blir så kan det ju omöjligt bli roligt. Under norgeresan kommer jag att sura och blir det en charter så blir det väl katastrof det med bara för att jag surat mig till det.
Vad ska jag göra, jag kan bara inte låta bli och jag tycker att allt är A:s fel.
Jag har aldeles för stora förväntningar på livet och blir det inte som JAG har förväntat mig och planerat så kan det lika gärna få va.
Jag har drömt om en charterresa i två år. Redan på bröllopsresan i Malaysia så bestämde vi att vi skulle ta en charter. Jag blev gravid och resan skjöts upp.
När Eskil föddes så sa vi att vi skulle åka under föräldraledigheten, då behövde ju bara en av oss behövde ta semester. A fick ett nytt jobb och det var svårt att ta ledigt. Resan skjöts upp. I vintras var det så ganska lägligt men Eskil började gå så sent och vi kände att det skulle vara bättre att åka när han kunde gå själv. Roligare för honom om han kunde vara i sanden mm.
Men nu, inför våra 30-årsdagar, så skulle det bära av. Inleda sommaren med en vecka under solen och stoltsera på kalaset med en underbar bränna. Äntligen.
Men så vill A:s mamma, som under sex månader bosatt sig på en väldigt otillgänglig plats i Nordnorge, att vi ska hälsa på. Resan dit går på närmare 10 000 spänn. Vi måste åka i början av sommaren för sen kommer hon ju hem. Enligt A så måste vi inte åka men han skulle aldrig kunna säga till sin mamma att vi drar på charter i stället = ingen charterresa nu heller.
Här kommer bittermusen in i bilden. För jag hävdar nu bestämt att det ALDRIG kommer att bli någon charter. A säger senare i sommar men då är det ju plågsamt varmt för Eskil, han säger hösten men då kanske jag är gravid och jag åker inte på en resa till när han dricker drinkar och jag sitterbredvid med en cola. Vintern då? Jaha, nu när JAG har fått ett nytt jobb, då ska vi åka. När hans var nytt då var det ju helt omöjligt. Nästa sommar? Näe, då har vi kanske två barn = en spädis som JAG ska amma. Nej, det blir helt enkelt ingen charter.
Sån här är jag och jag skäms. Vad det nu är blir så kan det ju omöjligt bli roligt. Under norgeresan kommer jag att sura och blir det en charter så blir det väl katastrof det med bara för att jag surat mig till det.
Vad ska jag göra, jag kan bara inte låta bli och jag tycker att allt är A:s fel.
onsdag 7 maj 2008
Utmaning
Vilken är den mest kända/ största person som du är två handslag bort i från?
För min del är det Kofi Annan.
För min del är det Kofi Annan.
Tankeställare
När ett flygplan taxar in till gaten så säger cabinpersonalen flera gånger till om att man absolut INTE får ta av sig säkerhetsbältet och att mittgången MÅSTE lämnas fri från handbagage.
Ett plan som taxar in eller ut på landningsbanan får max köra 15km/h och allt som händer övervakas NOGA av flygledartornet.
Så kliver man av planet, hämtar ut sin tunga väska och tränger in sig i en överfull flygbuss. Flera av passagerarna tvingas stå och hålla i sig i ett snöre i taket. Bussen kör ut på E4:an i 110 knyck.
Om man skulle sitta på ett plan som ska tankas så är säkerheten rigorös. Ingen får sitta fast i säkerhetsbälte, räddningstjänsten ska stå påklädda och beredda och nödutgångarna påvisas.
Flygplansbränslet är väldigt svårantändligt och slangen skruvas fast så det finns ingen möjlighet till läkage.
Så ska man tanka bilen, man sätter slangen i hålet och trycker på automatikknappen. Barnet sitter fastspänt i krånglig bilbarnstol i baksätet och själv pratar man i mobiltelefonen. Detta medan bensin är VÄLDIGT lättantändligt.
Ett plan som taxar in eller ut på landningsbanan får max köra 15km/h och allt som händer övervakas NOGA av flygledartornet.
Så kliver man av planet, hämtar ut sin tunga väska och tränger in sig i en överfull flygbuss. Flera av passagerarna tvingas stå och hålla i sig i ett snöre i taket. Bussen kör ut på E4:an i 110 knyck.
Om man skulle sitta på ett plan som ska tankas så är säkerheten rigorös. Ingen får sitta fast i säkerhetsbälte, räddningstjänsten ska stå påklädda och beredda och nödutgångarna påvisas.
Flygplansbränslet är väldigt svårantändligt och slangen skruvas fast så det finns ingen möjlighet till läkage.
Så ska man tanka bilen, man sätter slangen i hålet och trycker på automatikknappen. Barnet sitter fastspänt i krånglig bilbarnstol i baksätet och själv pratar man i mobiltelefonen. Detta medan bensin är VÄLDIGT lättantändligt.
tisdag 6 maj 2008
Gråter
Alla har vi våra problem, och alla tycker vi säkert att just våra problem är extra jobbiga. När man har problem så vill man på något sätt få cred för det. Man vill att andra ska förstå hur jobbigt det är och tycka att man gör det bra trots allt. Men det finurliga med dessa problem är att de är individuella. Vi har våra problem, andra har sina och har man inte varit i samma situation så GÅR det inte att förstå.
I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds
Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.
Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.
Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.
Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.
Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.
Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.
Därför grät jag.
I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds
Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.
Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.
Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.
Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.
Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.
Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.
Därför grät jag.
måndag 5 maj 2008
Neeeej
Känner mig lite konstig i huvudet och tror att det är för att jag varit ute i gassande solen för länge.
Kittlar lite i näsan och förvånas över den tidiga pollenreaktionen.
Kroppen värker.
Jag nyser.
Vaknar i morse med ont i halsen - NEEEEEEJ, inte igen. Jag var ju nyss förkyld och hade precis fått tillbaka orken.
Men icke - nu rinner snoren och huvudet känns degigt.
Kittlar lite i näsan och förvånas över den tidiga pollenreaktionen.
Kroppen värker.
Jag nyser.
Vaknar i morse med ont i halsen - NEEEEEEJ, inte igen. Jag var ju nyss förkyld och hade precis fått tillbaka orken.
Men icke - nu rinner snoren och huvudet känns degigt.
fredag 2 maj 2008
Vi hör inte hemma där
Nu är jag så upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Jag har gråtit för att jag ska lämna jobbet på SVT, (för visso så bestämde jag mig långt innan detta blev känt), men nu så är jag sååå glad att inte måsta förknippas med kanalen som ska sända detta.
Jag mår verkligen illa. Varför ska gemene man hemma sitta framför sin dumma tv och låtsas sörja denna flicka som ingen ens kände? Hur kan folk tro att de delar familjens sorg?
Det enda vi vet om Engla är att hon brutalt togs från detta liv, det enda vi vet är det vi läst om i tidningar och sett i hemska nyhetsinslag. Känner vi då denna lilla flicka så pass att vi kan understå oss att säga att vi vill gå på hennes begravning?
Visst, vi känner något. Vi mår illa inför detta fruktansvärda som hänt och lilla Engla har blivit ett ansikte på det. Vi får en klump i halsen och kanske rinner en tår då vi läser mammans brev. Vi berörs. Punkt. Men vi känner inte familjens sorg. Vi har ingenting på denna begravning att göra!
SVT går emot allt vad jag kallar pressetik. Man ska ta hänsyn till människor i chock och fatta besluten som de inte är kapabla att fatta själva. Man ska förstå att detta är en sådan situation och att mamman utanför sin chock inte skulle ha velat detta.
Jag har gråtit för att jag ska lämna jobbet på SVT, (för visso så bestämde jag mig långt innan detta blev känt), men nu så är jag sååå glad att inte måsta förknippas med kanalen som ska sända detta.
Jag mår verkligen illa. Varför ska gemene man hemma sitta framför sin dumma tv och låtsas sörja denna flicka som ingen ens kände? Hur kan folk tro att de delar familjens sorg?
Det enda vi vet om Engla är att hon brutalt togs från detta liv, det enda vi vet är det vi läst om i tidningar och sett i hemska nyhetsinslag. Känner vi då denna lilla flicka så pass att vi kan understå oss att säga att vi vill gå på hennes begravning?
Visst, vi känner något. Vi mår illa inför detta fruktansvärda som hänt och lilla Engla har blivit ett ansikte på det. Vi får en klump i halsen och kanske rinner en tår då vi läser mammans brev. Vi berörs. Punkt. Men vi känner inte familjens sorg. Vi har ingenting på denna begravning att göra!
SVT går emot allt vad jag kallar pressetik. Man ska ta hänsyn till människor i chock och fatta besluten som de inte är kapabla att fatta själva. Man ska förstå att detta är en sådan situation och att mamman utanför sin chock inte skulle ha velat detta.
måndag 28 april 2008
Despo
Jag tillhör numera sällskapet desperata småbarnsföräldrar. Jag har hört talats om dem förut men inte fattat vad som menats. Nu vet jag.
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!
måndag 21 april 2008
Finns det fler som jag?
Är det verkligen bara jag som tror att huset kan börja brinna om man går hemifrån medan diskmaskinen fortfarande går? Är det verkligen bara jag som stänger av den men sen får panik att någon ska komma hem och tro att det är rent och äta med besticken som är fulla med ovasköljt maskindiskmedel och dö av förgiftning som är mitt fel.
Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?
Är det bara jag?
A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.
Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?
Är det bara jag?
A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.
Hej vår!
Åh, vad jag välkomnar våren och värmen. Barn ska leka ute och nu äntligen blir det utelek för hela slanten.
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.
Nu ska här lekas! Ute!
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.
Nu ska här lekas! Ute!
fredag 18 april 2008
Glöm mig inte!!!
Det är så konstigt att en person bara kan sluta existera. En dag så går det inte att ringa eller fråga nåt för personen finns inte.
Extra märkligt känns det då man inte pratat eller synts på länge. Allt är ju egentligen samma men ändå helt annorlunda.
Jag var på begravning i dag, det har blivit många de senaste åren. Många av föräldrarnas nära vänner har slutat existera (här på jorden i alla fall). Jag blir alltid lika ledsen och tankarna skenar iväg då jag ser deras barn. Hade det kunnat vara jag som satt där med ett sista farväl? Vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag ha sagt? Hade jag likt filmerna brutit ihop framme vid kistan och slängt mig över den eller hade jag ångrat efteråt att jag kämpat för att vara så kontrollerad?
Jag är rädd för döden. Rädd för att lämna min familj och rädd för allt jag skulle gå miste om. Men ska jag vara riktigt ärlig så är jag också rädd för att glömmas bort, tänk om man slutar prata om mig och det blir som om jag inte funnits. Tanken skrämmer mig oerhört och även om jag förstår att det är så det ska vara så vill jag inte att livet ska fortsätta utan mig.
Jag har svårt att förstå att någon skulle kunna känna annorlunda och ärligt säga att det är ok att glömma och gå vidare. Jag skulle kunna säga så bara för att det låter så fint och ödmjukt men hur många kan på rikigt riktigt mena det?
Det här är det dummaste jag läst på länge.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.
Vår bästa vän - bilen
Finns det något tråkigare än att besikta bilen? Varje år, samma sak. Kontroll av denna plåtklump som egentligen inte för något gott med sig. Skatten är snordyr, försäkringen som ändå inte täcker det som behöver lagas än ändå dyrare, bensinen kostar skjortan och tar slut alldeles för fort, garaget som tar en kvart att öppna varje morgon snuvar oss på en rejäl slant, vi blir fetare för dumbilen gör oss lata och dessutom är den skitig exakt hela tiden, både inuti och utanpå. Att den dessutom förstör mijön och kommer att vara orsaken till att Eskils barn och barnbarn mest troligt kommer att försummas på en framtid ute i naturen utan i stället tvingas isolera sig i lufttäta hus gör ju själva tanken på att vi överhuvudtaget äger en helt absurd. Men någonstans har vi fått för oss att vi inte skulle klara oss utan den och allt detta är på något vridet sätt värt det.
Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.
Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!
Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.
Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!
onsdag 16 april 2008
Nya stövlar
Den här månaden har jag köpt skor för över 2500:- Helt sjukt men ack så roligt. Här är de senaste. Äntligen ett par snygga gummistövlar så att man kan glänsa även i sandlådan. Idag fyllde de även en annan funktion då jag hällde ut A.s matlåda i bilen. Lyckligtvis så tog mina gummiskor största smällen.
Saker som får det att pirra. No 1
När min man kramar om mig i soffan och sen tittar mig i ögonen och säger
-Jag är verkligen kär i dig.
-Jag är verkligen kär i dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)