Helgen

Inget godis, inte mer mat än nödvändigt och fysiskt arbete. Inte träning eller långpromenader men väl spackling, slipning, målning och tapetsering.

Ja, det var den här helgen. Kanske inte så mycket minus på vågen men definitivt inget plus och det får jag nöja mig med just nu. Kanske blir det nån träning till veckan men det krockar lite med A:s och mina arbetsskift. (Baksidan med skiftarbete är att man inte alltid är ledig på kvällarna och regelbunden träning på ex onsdagskvällar är däremed omöjligt.)

Steg 1

Hormonspiral ut! Det är tydligen ovanligt med biverkningar men jag har fått dem alla. Fett hår, acne, humörsvängningar OCH viktuppgång. Men nu är det slut med det för nu är den borta. Tyvärr så innebär det att mensen kommer tillbaka men det är ett pris jag är villig att betala.

1,2,3,4,5,6,7,8, kanske rent av 10 kg!!!

Min mage dallrar, låren likaså. Mina överarmar är gropiga och brösten är på tok för stora. Hakan har fått en kompis och skorna klämmer hårt runt vaderna. Det är bara att erkänna och inse fakta. Jag är för stor för min kropp. Till och med näsan känns större. Kanske är jag tjock i någras ögon men så långt tänker jag INTE gå. Det vore ett hån mot de som verkligen ÄR tjocka. Men för stor, det är jag.
Jag känner mig tung i kroppen och enligt vågen så går jag och bär omkring på 7-9 extrakilon. Egentligen så handlar det rent av kanske om 10 men den siffran är känslomässigt svår att hantera. Usch, det är bara för mycket.
Från och med nu så kommer jag att skriva om hur det går att bli av med dessa kilon, för nu ska jag börja. Jag ska försöka vara helt ärlig. För mig själv. Jag har nämligen världens sämsta karaktär och är väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Mitt största problem är att jag är en "varannandagare". I går till exempel, så sket jag i hur jag såg ut och tänkte att jag lika gärna kunde njuta av tre Ballerinakakor eftersom att jag ändå aldrig kommer att kunna gå ner de överflödiga kilona. I dag plågas jag av min blotta existens. Att gå förbi en spegel är inte att tänka på och varje minut så känner jag kläderna som stramar på min runda kropp. Idag tänker jag att jag aldrig mer ska smaka en kaka, aldrig mer godis eller glass. Jag tänker cykla till jobbet och gå låånga, raska promenader.
Ja, vi får se hur det går men jag hoppas att i och med att sätta orden på pränt så ska jag sporra mig själv de där obrydda dagarna.
Målet är i alla fall att jag ska gå ner fem kilo. Håll tummarna!

Vårt senaste hemmaprojekt

FÖRE...

EFTER!

Fint väder ute - vi jobbar inne!

I helgen har barnen hängt med farmor och mormor & morfar. Vi har jobbat på som slavar här hemma. I veckan inhandlades en insats till öppna spisen och även om man ibland tror att det bara är at köpa saker (särskillt när de är dyra) och sen bara sätta in så har vi återigen blivit varse om motsatsen. Inget är klart och inget är enkelt. Så, i helgen har det sågast i sten, krupits i skorstenar, murats och putsats. Nu återstår målning och provtryckning men sen så har vi en energieffektiv öppen spis.
Det är underbart att äntligen börja ta tag i saker igen. När våren och ljuset kommer tillbaka så komer också energin. Synd bara att när man fixar en sak så är det alltid något annat som blir fult. Innan trappen blev vit så tyckte vi till exempel att väggen var det. Nu är det den som står på tur för ett möte med penseln.

Heltidsmamma elller deltidsmamma?

Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?

Så nära döden...

...sövning till kontrollerad medvetslöshet...
...påverkar det centrala nervsystemet...
...narkos-relaterade dödsfall till 1 på 100 000...

I mina ögon så hamnar man i ett tillstånd så nära döden man kan komma. För en sekund så låg han som död i mina armar, det var inte hans kropp, inte hans ansikte.
Trots att ingreppet var minimalt och en rutinsak för läkarna så bröt jag ihop där vid operationsbordet. Det sista jag gjort var att hålla fast honom, ganska hårt. Det sista han såg var en illaluktande mask som trycktes över hans ansikte. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om han inte skulle vakna när vi gjort honom medvetslös?

Men han vaknade, hurra! Det gick bra och lilltrollet blev sig själv efter ett tag.
Jag däremot, kommer alltid att bära med mig känslan av det totalt lealösa lilla barnet i min famn, om blicken som slocknade och ansiktet som förvrängdes till någon annan.

Bara en snygging kan ha så fula skor

Det här är mitt senaste inköp. Inget jag köpt för utseendet utan enbart för att de är marknades helt klart varmaste skor. Med två killar, varav den ena redan har gjort det klart för oss att det är hockey eller möjligtvis bandy han kommer att satsa på, så är det bara att förbereda sig på låååånga dagar i snödrivan brevid ishockeybanan.

Hade någon visat mig dessa skor för ett par år sedan så hade jag dött. Över min döda kropp att de skulle ha fått pryda mina fötter. Men nu, det är en ny tid. Vad spelar utseendet på fötterna för roll? Huvudsaken att det inte är jag som måste avbryta uteleken för att jag fryser om tårna.

Föräldralyx

Vin till lunchen. Vår kärlekshelg har börjat!

HURRA!

Snön vräker ner, yr omkring och åker hit och dit. Underbart, härligt, det är så här det ska vara!
Jag vet, visst är det också jobbigt med denna kalla, blöta oförutsägbara nederbörd.
Man får skotta och skotta igen. Snö i skorna, upp en timme tidigare för att skotta sig ut, överfull buss som kör förbi, förseningar och bilar som kör fast. Det är jobbigt.
Men jag är lycklig för det är ju så här det ska vara! Jag minns min barndoms vintrar med snö som räcker över halva kösfönstret så att man nästan inte ser ut. Plumsandet i meterdjup snö för att komma till dagis, bilen som måste skottas fram, högarna som blir som häftiga berg som måste bestigas.
När jag tittar på lyckan i Eskils ögon över allt spännade som dessa enorma snömängder innebär så känner jag att det gott kan få komma 20 centimeter till. Jag skottar gärna och vad betyder det väl att komma i tid till jobbet när han tjuter av lycka då det inte går att få ut vagnen ur huset för snön täcker hela altandörren. För en treåring är det ju superspännande. Vilket äventyr! Med det i tanken så blir det rent kul att skotta, spännande att se om bussen går till jobbet och ett äventyr att leta bobben som finns under all snö- nånstans...

Ibland gör det ont

Jag är nog inte lika bra på att ta kritik som jag trodde. Normalt brukar jag nervärdera mig så mycket att jag redan sett alla fel långt innan nån ens hinner påpeka dem. Å om inte så brukar jag se kritik som upplyftande då man ser att något i alla fall lagt märke till vad man gjort.
Men inte idag. Kritisera mig inte idag. Av någon anledning så svämmar ögonen över trots att det bara var en så löjlig sak som ett uttal. Vad bryr jag mig om uttal egentligen? Men ibland anar man att det egentligen ligger något annat bakom kritiken, något som inte sägs men som egentligen är orsaken till att någon börjat leta efter fel. Då, då tar jag åt mig och blir ledsen.

Dagen då du föddes...

Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...

Gammal!?

Eskil var väldigt noga med att borsta tänderna häromdagen vilket gav mig ett tillfälle att titta mig lite längre än vanligt i spegeln.

Till min STORA förfäran upptäckte jag ett tre (!) centimeter långt hårstrå på hakan. Nu vet jag inte vad som var värst, hårstrået eller det faktum att det hunnit växa sig nästan en halv decimeter innan jag upptäckte det.

Välkommen jul!

Det är vitt ute.
Massor av härligt ren vít snö.
Granen är klädd.
Klapparna köpta.
I morgon är det storstädning.
På onsdag handlas det mat.
Å på torsdag är vi redo för tomteinvasion.

Bara min?

Hur gör man när man måste lämna dem i från sig? Om bara för ett ynka litet dygn.
Hur överlämnar man ansvaret på någon annan utan att måla upp de värsta av bilder framför sig?
Det går nästan inte men det måste gå. Världen måste bli större än vår familj och vårt hus och vår stad. Andra måste också få njuta av deras närvaro och de måste också få vara med och visa vad som finns där ute.
Det är inte första gången och inte heller den sista men just nu hade jag bara velat att hela familjen skulle vara hemma - och sova i samma säng.

Kommer du tillbaka i natt Obama?

Jag drömde om president Obama i natt. Först blev jag inbjuden till middag i ett större sällskap och sen kom han hem till mig. Vi bodde i vårt gamla hus på Carlshem och satt vid det mörka matrumsbordet i vardagsrummet. Vi satt mitt emot varandra. Han tyckte att jag var bra - och rolig. Han hade kommit för min skull.
Hmm, vad kan detta tänkas betyda?

Lille gris,lille gris...

Lillebror är nu helt fri från magsjukan och det var nu äntligen hans tur att skyddas från det hemska hotet från svinstian.
Tyvärr är det bara att hålla tummarna att ingen med svinis andas på lillen för vaccinet FANNS INTE idag.
Jag hade ändå ringt och kontrollerat men blev stoppad av en sköterska i dörren som beklagade och berättade att de inte fått den utlovade vaccinleveransen idag. Jag frågade ju givetvis om det gick att få tag på någon annan stan men fick svaret att så inte var fallet. Tidigast onsdag nästa vecka , trodde hon.
Men jag blev bedragen - Ålidhem har tydligen vaccin och hade jag bara kollat upp det själv istället för att lita på nån sköterska hade prinsen varit stucken nu. I morgon är det jag som själv söker upp källan till informationen - jag är ju trots allt journalist.

Är det ok att njuta?

Ibland känns det absurt att njuta av livet. Runt omkring oss härjar sorg och sjukdom och det sista man tänker på är kanske det ljuva livet. Men i vår lilla familj går livet på. Barnen gör tokiga saker som gör att vi viker oss dubbla av skratt, maken känns extra fin i sin tröja och jag bara måste stryka på honom när han passerar, och fredagsmyset har nu blivit så inrotat att nästan inget kan få oss att missa det. Att mormor kommer förbi och äter middag och sitter med framför brasan när vi grillar marshmallows förhöjer kvällen än mer. Jag njuter av livet! Å kanske gör jag det extra mycket just nu då farorna känns så nära. Allt det hemska som kan hända som bara händer andra finns numera i min närhet. Jag tänker på er, det ska ni veta, men jag njuter också av det goda som finns i mitt liv.
Hoppas att ni får en skön helg!

Vad skönt att få sakna dem i bland...

...barnen alltså.
Haft barnvakt sen i går eftermiddag och nu sitter jag som på nålar för att få åka och hämta hem dem igen. Oj vad jag ska pussa på dem.

Han går!

För nio månader och tio dagar sedan låg han och spjärnade i min mage. Stark vilja redan då. Tidigt i somras började han krypa - långt innan jag var beredd på att låta honom gå ur min famn. Å nu går han alltså. Inte ett steg först, två steg i morgon, tre efter det. Nej, han GÅR på riktigt. Vänder sig om, går sex steg, ramlar, reser sig upp och går sex till.
Men trots att han nu är på väg från mig på sina vacklande ben har jag konstigt nog alldrig känt mig närmare honom. Det är mig han går till och det är min blick han söker när han är stolt över vad han klarar av. Han är min pojke!