Jag hatar sura människor.
Ok, folk jag inte känner eller har med att göra kan få vara sura men är man i min närhet så passar sig långsinthet inte!
Ja, det är det jag pratar om. Inte de som varje dag hatar livet och är bistra och arga utan de som blir sura för något och sen går det aldrig över.
Jag blir ofta sur men det varar i max två minuter sen är jag som vanligt och kan sjunga och skämta igen.
Min pappa är en typiskt långsur person och man vet aldrig riktigt när man kan återgå till det vanliga. Man får trippa på tå med magont och försiktigt lite då och då prova om han fortfarande är sur.
I dag och många andra dagar är min man likadan. Han blir aldrig glad igen efter att han varit sur och jag blir såååå trött. Jag som önskade mig en härlig fredagseftermiddag hemma vill nu aldrig åka hem från jobbet. För äe han sur då blir jag ju sur tillbaka åsså tar det aldrig slut.