HURRA!

Snön vräker ner, yr omkring och åker hit och dit. Underbart, härligt, det är så här det ska vara!
Jag vet, visst är det också jobbigt med denna kalla, blöta oförutsägbara nederbörd.
Man får skotta och skotta igen. Snö i skorna, upp en timme tidigare för att skotta sig ut, överfull buss som kör förbi, förseningar och bilar som kör fast. Det är jobbigt.
Men jag är lycklig för det är ju så här det ska vara! Jag minns min barndoms vintrar med snö som räcker över halva kösfönstret så att man nästan inte ser ut. Plumsandet i meterdjup snö för att komma till dagis, bilen som måste skottas fram, högarna som blir som häftiga berg som måste bestigas.
När jag tittar på lyckan i Eskils ögon över allt spännade som dessa enorma snömängder innebär så känner jag att det gott kan få komma 20 centimeter till. Jag skottar gärna och vad betyder det väl att komma i tid till jobbet när han tjuter av lycka då det inte går att få ut vagnen ur huset för snön täcker hela altandörren. För en treåring är det ju superspännande. Vilket äventyr! Med det i tanken så blir det rent kul att skotta, spännande att se om bussen går till jobbet och ett äventyr att leta bobben som finns under all snö- nånstans...

Ibland gör det ont

Jag är nog inte lika bra på att ta kritik som jag trodde. Normalt brukar jag nervärdera mig så mycket att jag redan sett alla fel långt innan nån ens hinner påpeka dem. Å om inte så brukar jag se kritik som upplyftande då man ser att något i alla fall lagt märke till vad man gjort.
Men inte idag. Kritisera mig inte idag. Av någon anledning så svämmar ögonen över trots att det bara var en så löjlig sak som ett uttal. Vad bryr jag mig om uttal egentligen? Men ibland anar man att det egentligen ligger något annat bakom kritiken, något som inte sägs men som egentligen är orsaken till att någon börjat leta efter fel. Då, då tar jag åt mig och blir ledsen.

Dagen då du föddes...

Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...

Gammal!?

Eskil var väldigt noga med att borsta tänderna häromdagen vilket gav mig ett tillfälle att titta mig lite längre än vanligt i spegeln.

Till min STORA förfäran upptäckte jag ett tre (!) centimeter långt hårstrå på hakan. Nu vet jag inte vad som var värst, hårstrået eller det faktum att det hunnit växa sig nästan en halv decimeter innan jag upptäckte det.