Visa magen

Ok, nu har jag börjat visa magen på jobbet och ute bland folk. Jag minns att det var svårt i början förra gången för att det kändes så overkligt att jag skulle ha en gravidmage. Tänkte att nästa gång...men det är minst lika svårt nu. Den finns där men det är som att jag känner att det inte är på riktigt, att folk ska tycka att det är konstigt att jag redan har en mage. Det sparkar förresten för fullt därinne och nu börjar mardrömmarna om att jag på ultraljudet ska få veta att det är tomt eller varit livlöst länge. Varför drömmer man så konstigt förresten när man är gravid? Finns det något syfte med att helt plötsligt tro att mannen träffar en annan eller att det är ens mamma som föder ut barnet eller att barnet kommer ut och är alldeles grönt?

Eskils första riktiga dagisdag idag å mamman gråter en skvätt då han är så ivrig att cykla iväg med nya ryggsäcken på. Gagis, gagis, gagis! hojtar han när vi cyklar. Det är verkligen en nya era som börjar och lika mycket en annan som tagit slut. Nu ska han börja sitt egna liv med sina egna kompisar och sina egna fröknar. Vi får hälsa på men det är hans egen plats.
Hjärtat brister när jag tänker på allt han får uppleva och lära sig när jag inte är med. Hur kunde det gå så fort? Har jag njutit tillräckligt av tiden som varit?
Det känns läskigt att vara så helt utan kontroll, att måsta lite så fullkomligt på människor som jag bara träffat en fåtal gånger. Tänk om de förstör honom! Tänk om han gillar dagis bättre än hemma och tänk om dagis-Eva tröstar bättre än mig? Eller tänk om hon tröstar sämre, tänk om han är ledsen och ingen förstår?
Han är inte ens två år, han är så liten, för liten?
Det gör ont att han längtar dit, jag tvivlar på mig själv för samtidigt är det ju bra att han vill. Jag borde tänka tankar om att det är jag som lyckats göra honom till den lilla person som tar emot världen med ett leende och öppna armar och att det är en bra sak. Jag borde inte önska att jag bundit honom hårdare till mig så att ingen annan skulle duga- men faktiskt, det gör jag. I dag i alla fall.

Dagis!

Dagis!, originally uploaded by jennietinderfjall.

Helgen

Helgen, originally uploaded by jennietinderfjall.

Tivolit i stan och Eskil njöt för fulla muggar när han fick köra tåg. Sjukt bara att en liten barnbiljett gick lös för 40 spänn! Tur att vi kunde klippa gratiskuponger ur familens alla tidningar för Eskil har tack och lov blivit ett karusellfreak som sin mamma.

Bara en natt...

Alla småbarnamammor borde få sova en natt i månaden ensam på ett hotell, minst! Speciellt om de dessutom är gravida.
En hotellnatt med efterföljande frukost gör verkligen underverk. Tyst och stilla en hel natt, ingen man behöver ta hand om på morgonen eller prata med heller för den delen. Duscha ifred och ta god tid på sminkningen. Ta med tidning till frukost och äta lääänge. Gott bröd med flera olika pålägg, färskpressad apelsinjos, yogurt med lyxiga flingor och bara tyyyyyyyystnad.

Två???

Jag är i Luleå och kroppen värker mer än vanligt idag. Kanske beror det på den lååånga bilfärden i morse (flyget blev inställt och vi fick åka taxi 30 mil från Umeå).

Ibland är jag rädd att det är två bäbisar i magen. Jag tycker att jag känner sparkar på två ställen och än är den väl så liten att den inte kan hålla på och fara runt. Eller?

Gravidbloggen börjar NU!

Status:

Vecka: 17
Vikt: 68 kilo. Vägde in mig hos barnmorskan med 7 kilo mer än förra gången. Vart ska detta sluta?
Humör: Svajjigt
Kroppen: Magen har börjat synas men till skillnad från förra gången så ligger den nu inbäddad i fett. Andreas konstaterade så snällt igår att den inte känns som förra gången. Tack för det!
Jag har foglossning from hell. Ryggen, bäckenet och höfterna känns som om jag vore i 38:e veckan. Vissa dagar kan jag knappt röra mig än mindre lyfta eller böja mig ner för att leka med sonen. Nätterna är hemska och jag sover endast tack vare värktabletter.
Läkaren frågade om jag hade ett tungt jobb så att jag skulle behöva sjukskrivas men han skrattade bara åt mig när jag förklarade att jobbet är lätt men hemma....kan man bli sjukskriven från det?
Övrigt: Folk har börjat klappa mig på magen och jag stör mig lika mycket den här gången som förra. Kanske mer nu då de bara möts av ett mjukt hull istället för en hård ich utspänd mage.
Eskil är extremt pappig och mig hjärta går i bitar några gånger per dag. Slår han sig så är det pappa som ska trösta, han vill inte att pappa ska åka till jobbet och det är bara pappa som får lägga honom utan protester. Om ca 20 veckor kommer jag att sitta fast i en annan bäbis och inte ha lika mycket tid för trollet. Vår tid är nu! Varför förstår han inte det?

Låt det aldrig ta slut