Käre gode gud...

...låt Eskil komma på att man inte behöver äta hela nätterna.
Låt honom i allafall sova i tre timmar i sträck innan han vaknar.
Amen

Ja, så låter min kvällsbön numera.
Det har nu gått fyra månader och en dag sedan jag sov längre än 2,5 timme i sträck, snart orkar jag inget mer...

Såå bra

Vissa dagar känns allt bara såå bra och idag var en sån dag.
I morse tog jag på mig mina nya jenas, ja från Åhléns, som sitter superbra. Till det tog jag på mig en ny t-shirt från HM som är så där vardagsfin och kände mig för första gången på länge som mig själv igen. Som grädde på moset så lyckades jag hålla outfiten fri från Eskil-kräks hela dagen.
Men denna superdag slutar inte med det. Mitt mammasjälvförtroende fick sig också en liten kick då en ännu mer nybliven mamma ringde och bad mig om råd och bad mig komma över med en hjälpande hand.

Tänk vad lite nya kläder och en liten fråga kan göra.
I veckan ska jag ta och titta på nya skor och umgås med den ännumera nyblivna mamman, ofta.

Ett år...

Tänk att ett år kan gå så fort och ändå innehålla så mycket.
Vi kunde nog aldigt i vår vildaste fantasi tro, när vi åt frukost på sängen i vår bröllopssvit, att Eskil redan var på gång.

I går firades det bröllopsdag med middag för familjerna. Det var otroligt trevligt och Eskil sov medan mamma drack vin och Baileys.
Men liksom på nyårsaftnar är även andra årsdagar fyllda av tankar och funderingar på det som varit och det som kommer. För mig blev det lite för mycket vilket resulterade i supergräl. Jag insåg att jag kanske inte alls är redo att börja jobba om två månader som vi sagt, inte när tiden går så här fort i allafall. Men vad gör man när vi lever i ett jämställt samhälle och Andreas längtar efter dagen som jag drömmer mardrömmar om?
Jag har också otroligt svårt att förlika mig med tanken på att jag nästan tycker att det var "bättre förr". När männen jobbade och kvinnorna var hemma. Då hade man inget val och mammorna såg efter sina barn själva. Nu har man inget val åt andra hållet, hur mycket jag än vill vara hemma så får jag inte för pappan vill också.

Det slutade i alla fall i något bra och vi pratade ut och kom fram till att jag kanske ska mjukstarta ännu mer än bara med halvtid så nu lutar det åt att jag de första veckorna bara går till jobbet en dag i veckan.

(Tack Helén för att du tog dig tid att lyssna och ge mig råd)

Det här med jeans

Kan man köpa ett par jeans på Åhléns?
Jag har ju i och för sig aldrig varit märkesfixerad och skulle inte ens kunna känna igen de populära jeansmärkena som Acne, Cheap Monday mfl. men hur långt kan man egentligen gå? Ok att köpa jeans på HM eller Vero Moda men Åhléns?
Men vad ska jag ta mig till då jag genomsökt varenda affär i stan och inte har råd att lägga en förmögenhet på ett par jeans som jag kommer att ha vuxit ur om ett par månader? Vad ska jag ta mig till då jenasen jag föreställt mig bara hängde där på en galge när jag gick förbi? Vad ska man säga då dessa dessutom bara kostar 350kr.
Kan man köpa ett par jeans på Åhléns då?
(Varför måste deras eget märke heta Attitude förrresten?)

Stön...

Hoppas detta fungerar nu.
Kändes som värsta antiklimax när folk tydligen blev utslängda hela tiden.
Hoppas också att ni hittat hit trots allt strul.

Helén hur går det för dig? jag kan inte läsa din.

Visste du detta Lina?

Gjorde en sökning på nätet efter din födelsedag då jag var osäker på om det var den 20:e eller 21:a och detta var vad jag hittade:

Födelsedagssökning
Hittade 2 träffar.
1. Lina Katarina Gullbrand, UmeåFyller 30 år om 93 dagar, född 20 maj 1977
2. Lina Cecilia Gullbrand, UmeåFyller 20 år om 93 dagar, född 20 maj 1987

Kan det vara möjligt? Och i så fall visste du om att du har en namne som är precis 10 år yngre.

Kul tycker jag, kanske ska ni ta kontakt ;-)

Alla Hjärtansbesvikelse

Min Andreas som förr var så på verkar tyvärr ha slagit av.
Inte en Alla Hjärtans present i sikte på hela dan och ingen liten blomma.
Hoppas att det bara är tillfälligt och att han kommer ihåg vår analkande bröllopsdag. Om inte så hoppas jag innerligt att någon, inte jag, påminner honom om att det är en dag som man kan uppvakta sin fru på.

Dessutom så kom han hem och var förkyld igår så nu blir det två att ta hand om igen.

Varför dör någon som bara är 32 år?
När man är mamma till en fyraåring, kan man ta livet av sig då?
Eller finns det en sjukdom som ingen kände till som passar på då man minst anar det och är hemma ensam?

Jag pratar naturligtvis som Johanna Sällström som irriterade mig i Tre Kronor men som vann mitt hjärta som dotter i Wallander.

Förvirring

Jag undrar verkligen när allt ska klarna, med Eskil alltså. För närvarande så är tillvaron indelad i tre olika tillstånd bestående av glädje, hopp och förtvivlan.
Glädje de dagar då man känner att NU, nu fattar jag! De dagarna så vill Eskil äta när man tror att han vill det och han somnar när jag tycker att han ser trött ut. Han skrattar när jag gör roliga miner och han slutar gråta när han kommer tillbaka till min famn.
Tyvärr så tas glädjedagarna abrupt över av förtvivlandar. De dagarna fattar jag ingenting och misstänker att Eskil hatar sin mamma och skulle ha det bättre någon annanstans. Han skriker förtvivlat när jag tar fram bröstet, blir rädd när jag räcker ut tungan och somnar hellre i svärmors famn än i min.
Efter förtvivlan kommer hoppet, dagar då jag återigen lyckas få ett leende då jag sjunger bajssången och han faktiskt somnar då jag mycket nervös provar att lägga honom i sängen.

Idag var en förtvivlandag, undrar vad det blir för dag i morgon?

Salta tårar...

...gråter jag nu för att Grey´s Anatomy är slut för säsongen. Annars är det min glädje 21:00 på tisdagar.
I morgon blir det kul dock för vi ska gå på barnvagnsbio, spännande.

Dagens köp

Idag har jag köpt en underbar kofta på Gina och en ny amnings-BH, den här har byglar så nu ska brösten upp!
Även nya ljusstakar och en Alla Hjärtans-dagspresent hann slinka ner i påsarna innan Eskil lessnade på att gå på stan.

Absolut inte

Det finns en sak som man absolut inte ska säga till en nybliven mamma, och kanske inte till någon mamma överhuvudtaget. Alla ni som träffar mammor eller kanske snart själv är det så se upp för frasen "Får jag försöka".
Jag kan lova er att inget får mig att må så dåligt som de orden.
Kanske sägs de i all välmening men det hugger som knivar genom ett mammahjärta att höra dem.
Oftast kommer de när Eskil gråter otröstligt och det är då det är som värst, av flera orsaker:
1. Kanske av hormoner eller lite sömn eller bara av mänsklighet så tolkar jag det som - du verkar inte klara detta så låt mig visa hur det ska gå till.
2. Som nybliven mamma så lär man sig något nytt om sitt barn varje dag, nya knep och nya vanor. Om mitt barn skriker så vill JAG, om jag inte redan kan det, i alla fall lära mig knepet att trösta honom när han gråter på just det här sättet.
3. Kanske vet jag varför mitt barn skriker, kanske vet jag att det handlar om att han är trött men att nya människor och ny omgivning gör det svårt att slappna av. Att någon då kommer och vill "försöka" kanske får honom att tystna men somnar det gör han inte varpå jag får en jobbig nattning då min klimp är övertrött.
4. Eller kanske är det jag som blir stressad av att ha någon som "vill försöka" hängande över axeln så att jag för över det till Eskil som sedan inte kommer till ro.

Att lära känna sitt barn är ibland fruktansvärt knaäckande för självförtroendet och tankar om att man inte räcker till eller duger dyker upp utan att någon annan "behöver hjälpa till". Och jag kan garantera att vill man ha hjälp så ber man om det. Fem minuter med ett skrikande barn brukar räcka för att självmant låta någon annan ta över.

Kanske inser ni att jag varit med om detta nyligen och som vanligt så sa jag inget då och får nu sitta här och koka i efterhand.

Åh vad roligt...

... att ni redan hittat hit.
Senaste nytt är att det känns som att jag gått igenom en miniförlossning på nytt.
Jag försökte nämligen sätta in en spiral i veckan (som preventivmedel alltså) men det lyckades inte.

Jag har ju insett att man måste ha något slags preventivmedel nu när det uppenbarligen är bevisat att jag kan bli gravid. Å även om jag inte är särskillt sugen på sex just nu så händer det ibland och det sista jag vill just nu är att bli gravid medan Eskil är så liten. Vi vill visserligen ha fler barn men det känns inte riktigt rättvist mot varken oss eller Eskil att inte njuta av bara honom just nu.
Så, efter noga övervägande så bestämde jag mig för att kopparsprial är det rätta för mig. Då slipper jag hormoner som sätter kroppen ur spel samtidigt som jag slipper komma ihåg att ta ett piller varje dag samt knusslandet med en kondom när den lilla lusten man har äntligen inträffar.
I onsdags skulle den så in.
Efter en förlossning så kändes gyn-undersökningen som en "piece of cake" och jag la mig glatt i stolen och...ja, ni vet.
Undersökningen var dock inte så behaglig som jag trott och det trycktes in mätinstrument och kalla metallspatlar. Barnmorskan försökte glatt förleda mig med prat om Eskil men så fort det började göra lite ont så kom förlossningskänslorna närmare. Men vad gör man inte för safe sex så jag bet ihop bara för att sen få höra att det tyvärr inte gick att sätta in sprialen för livmodern var för ihopdragen. Tydligen nåt som kan hända när man ammar.

Om två månader ska vi göra ett nytt försök ;-(

Hej hej kära vänner!
Jag älskar verkligen att blogga men har känt mig lite bakbunden den sista tiden. Det är så mycket jag vill säga och dela med mig av men som jag inte kan på grund av att "fel" personer kan läsa.
Därför öppnar jag nu ytterligare en blogg som jag kommer att använda som mitt "tjejsnack" och som endast ni utvalda kan läsa.