Helgen

Inget godis, inte mer mat än nödvändigt och fysiskt arbete. Inte träning eller långpromenader men väl spackling, slipning, målning och tapetsering.

Ja, det var den här helgen. Kanske inte så mycket minus på vågen men definitivt inget plus och det får jag nöja mig med just nu. Kanske blir det nån träning till veckan men det krockar lite med A:s och mina arbetsskift. (Baksidan med skiftarbete är att man inte alltid är ledig på kvällarna och regelbunden träning på ex onsdagskvällar är däremed omöjligt.)

Steg 1

Hormonspiral ut! Det är tydligen ovanligt med biverkningar men jag har fått dem alla. Fett hår, acne, humörsvängningar OCH viktuppgång. Men nu är det slut med det för nu är den borta. Tyvärr så innebär det att mensen kommer tillbaka men det är ett pris jag är villig att betala.

1,2,3,4,5,6,7,8, kanske rent av 10 kg!!!

Min mage dallrar, låren likaså. Mina överarmar är gropiga och brösten är på tok för stora. Hakan har fått en kompis och skorna klämmer hårt runt vaderna. Det är bara att erkänna och inse fakta. Jag är för stor för min kropp. Till och med näsan känns större. Kanske är jag tjock i någras ögon men så långt tänker jag INTE gå. Det vore ett hån mot de som verkligen ÄR tjocka. Men för stor, det är jag.
Jag känner mig tung i kroppen och enligt vågen så går jag och bär omkring på 7-9 extrakilon. Egentligen så handlar det rent av kanske om 10 men den siffran är känslomässigt svår att hantera. Usch, det är bara för mycket.
Från och med nu så kommer jag att skriva om hur det går att bli av med dessa kilon, för nu ska jag börja. Jag ska försöka vara helt ärlig. För mig själv. Jag har nämligen världens sämsta karaktär och är väldigt duktig på att ljuga för mig själv. Mitt största problem är att jag är en "varannandagare". I går till exempel, så sket jag i hur jag såg ut och tänkte att jag lika gärna kunde njuta av tre Ballerinakakor eftersom att jag ändå aldrig kommer att kunna gå ner de överflödiga kilona. I dag plågas jag av min blotta existens. Att gå förbi en spegel är inte att tänka på och varje minut så känner jag kläderna som stramar på min runda kropp. Idag tänker jag att jag aldrig mer ska smaka en kaka, aldrig mer godis eller glass. Jag tänker cykla till jobbet och gå låånga, raska promenader.
Ja, vi får se hur det går men jag hoppas att i och med att sätta orden på pränt så ska jag sporra mig själv de där obrydda dagarna.
Målet är i alla fall att jag ska gå ner fem kilo. Håll tummarna!

Vårt senaste hemmaprojekt

FÖRE...

EFTER!

Fint väder ute - vi jobbar inne!

I helgen har barnen hängt med farmor och mormor & morfar. Vi har jobbat på som slavar här hemma. I veckan inhandlades en insats till öppna spisen och även om man ibland tror att det bara är at köpa saker (särskillt när de är dyra) och sen bara sätta in så har vi återigen blivit varse om motsatsen. Inget är klart och inget är enkelt. Så, i helgen har det sågast i sten, krupits i skorstenar, murats och putsats. Nu återstår målning och provtryckning men sen så har vi en energieffektiv öppen spis.
Det är underbart att äntligen börja ta tag i saker igen. När våren och ljuset kommer tillbaka så komer också energin. Synd bara att när man fixar en sak så är det alltid något annat som blir fult. Innan trappen blev vit så tyckte vi till exempel att väggen var det. Nu är det den som står på tur för ett möte med penseln.

Heltidsmamma elller deltidsmamma?

Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?

Så nära döden...

...sövning till kontrollerad medvetslöshet...
...påverkar det centrala nervsystemet...
...narkos-relaterade dödsfall till 1 på 100 000...

I mina ögon så hamnar man i ett tillstånd så nära döden man kan komma. För en sekund så låg han som död i mina armar, det var inte hans kropp, inte hans ansikte.
Trots att ingreppet var minimalt och en rutinsak för läkarna så bröt jag ihop där vid operationsbordet. Det sista jag gjort var att hålla fast honom, ganska hårt. Det sista han såg var en illaluktande mask som trycktes över hans ansikte. Tänk om något skulle gå fel? Tänk om han inte skulle vakna när vi gjort honom medvetslös?

Men han vaknade, hurra! Det gick bra och lilltrollet blev sig själv efter ett tag.
Jag däremot, kommer alltid att bära med mig känslan av det totalt lealösa lilla barnet i min famn, om blicken som slocknade och ansiktet som förvrängdes till någon annan.

Bara en snygging kan ha så fula skor

Det här är mitt senaste inköp. Inget jag köpt för utseendet utan enbart för att de är marknades helt klart varmaste skor. Med två killar, varav den ena redan har gjort det klart för oss att det är hockey eller möjligtvis bandy han kommer att satsa på, så är det bara att förbereda sig på låååånga dagar i snödrivan brevid ishockeybanan.

Hade någon visat mig dessa skor för ett par år sedan så hade jag dött. Över min döda kropp att de skulle ha fått pryda mina fötter. Men nu, det är en ny tid. Vad spelar utseendet på fötterna för roll? Huvudsaken att det inte är jag som måste avbryta uteleken för att jag fryser om tårna.