Despo

Jag tillhör numera sällskapet desperata småbarnsföräldrar. Jag har hört talats om dem förut men inte fattat vad som menats. Nu vet jag.
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!

Finns det fler som jag?

Är det verkligen bara jag som tror att huset kan börja brinna om man går hemifrån medan diskmaskinen fortfarande går? Är det verkligen bara jag som stänger av den men sen får panik att någon ska komma hem och tro att det är rent och äta med besticken som är fulla med ovasköljt maskindiskmedel och dö av förgiftning som är mitt fel.

Är det bara jag i världen som tror att elektricitet kan färdas genom luften och därför måste lägga kontakten minst en meter från uttaget efter att jag använt styrkjärnet?
Kan det vara så att det bara är jag som tror att ett ljus kan flamma upp av sig självt då det är släkt men fortfarande är varmt?

Är det bara jag?

A säger att jag är knäpp och den enda i världen som hellre sitter i mörkret morgonen innan jag ska åka bort för att vara säker på att inte glömma någon lampa på.

Hej vår!

Åh, vad jag välkomnar våren och värmen. Barn ska leka ute och nu äntligen blir det utelek för hela slanten.
Eskil-stackaren har inte fått känna särskilt mycket snö under sina fötter den här vintern. Uteluft har han visserligen fått men bara under de tre sovande timmarna i vagnen för jag måste verkligen erkänna att jag inte är någon bra vintermamma. Jag skyr kylan och gillar inte snö annat än i skidbacken och den effekt den har på mörkret. Men att dra ut på längden i skogar och frysa i en snöhög – nej tack! Det är inget för mig – värmen och myset inomhus lockar alltför mycket.
Däremot älskar jag sand och kan sitta timtal med en spade och göra kakor, jag gillar att gunga och putta på mera fart är helt underbart. Jag klättrar gärna i en lekställning och jag älskar att känna träet mot mina vantlösa händer.

Nu ska här lekas! Ute!

Glöm mig inte!!!

Det är så konstigt att en person bara kan sluta existera. En dag så går det inte att ringa eller fråga nåt för personen finns inte.

Extra märkligt känns det då man inte pratat eller synts på länge. Allt är ju egentligen samma men ändå helt annorlunda.

Jag var på begravning i dag, det har blivit många de senaste åren. Många av föräldrarnas nära vänner har slutat existera (här på jorden i alla fall). Jag blir alltid lika ledsen och tankarna skenar iväg då jag ser deras barn. Hade det kunnat vara jag som satt där med ett sista farväl? Vad skulle jag ha gjort, vad skulle jag ha sagt? Hade jag likt filmerna brutit ihop framme vid kistan och slängt mig över den eller hade jag ångrat efteråt att jag kämpat för att vara så kontrollerad?

Jag är rädd för döden. Rädd för att lämna min familj och rädd för allt jag skulle gå miste om. Men ska jag vara riktigt ärlig så är jag också rädd för att glömmas bort, tänk om man slutar prata om mig och det blir som om jag inte funnits. Tanken skrämmer mig oerhört och även om jag förstår att det är så det ska vara så vill jag inte att livet ska fortsätta utan mig.

Jag har svårt att förstå att någon skulle kunna känna annorlunda och ärligt säga att det är ok att glömma och gå vidare. Jag skulle kunna säga så bara för att det låter så fint och ödmjukt men hur många kan på rikigt riktigt mena det?

Det här är det dummaste jag läst på länge.
Förhoppningsvis så har man en sån bra relation till pappan att man kan slappna av i hans närhet eller så har man lämnat honom för länge sen.

Vår bästa vän - bilen

Finns det något tråkigare än att besikta bilen? Varje år, samma sak. Kontroll av denna plåtklump som egentligen inte för något gott med sig. Skatten är snordyr, försäkringen som ändå inte täcker det som behöver lagas än ändå dyrare, bensinen kostar skjortan och tar slut alldeles för fort, garaget som tar en kvart att öppna varje morgon snuvar oss på en rejäl slant, vi blir fetare för dumbilen gör oss lata och dessutom är den skitig exakt hela tiden, både inuti och utanpå. Att den dessutom förstör mijön och kommer att vara orsaken till att Eskils barn och barnbarn mest troligt kommer att försummas på en framtid ute i naturen utan i stället tvingas isolera sig i lufttäta hus gör ju själva tanken på att vi överhuvudtaget äger en helt absurd. Men någonstans har vi fått för oss att vi inte skulle klara oss utan den och allt detta är på något vridet sätt värt det.

Undrar hur besiktningsmän har det på jobbet egetligen? Är det ett kul jobb?
Igår fick de det nog lite roligare.
Fem minuter försenad till den andra inbokade tiden (glömde bort den första men fick ändå betala den såklart) med en missnöjd Eskil i baksätet så har det såklart skett en olycka PRECIS utanför bilprovningen. Normalt brukar jag tycka att det är lite spännande med utryckningsfordon och action (journalistnerven), men fast bakom en polisbil, fem meter från infarten med en hysterisk unge där bak är det inte så spännande att se sitt regestreringsnummer blinka ovanför port nummer 1 att det är min tur. Jag tänkte nästan försöka mig på ett litet actionnummer och testa om bilen skulle skutta över diket likt bussen i filmen Speed ni vet, bärgningsbilen var ju redan på plats så vad hade jag att förlora?
I sista stund hittade jag dock ett gammalt russinpaket som fick tyst på Eskil (och senare också löste upp hans förstoppning, tack och lov) och ändrade på mina planer.
På grund av att jag nu också missat den andra tiden fick jag så klart stå och vänta på en ledig tur. Solen sken sken och det var bra musik på radion och Eskil mumsade glatt på sina hårda russin - jag öppnade dörren och satsade på att fånga lite färg i ansiket.
STL272- hurra, äntligen!
Men såklart att det inte var slut med detta. Radiolyssnandet och min öppna dörr hade drgit slut på det dåliga batteriet så jag fick bogseras fram bara för att få 2:or på spindelleder och styrknuter som nu måste bytas och betalas för.

Nu ska jag peppa A att gå med på att sälja bilen!

Nya stövlar

Nya stövlar, originally uploaded by jennietinderfjall.

Den här månaden har jag köpt skor för över 2500:- Helt sjukt men ack så roligt. Här är de senaste. Äntligen ett par snygga gummistövlar så att man kan glänsa även i sandlådan. Idag fyllde de även en annan funktion då jag hällde ut A.s matlåda i bilen. Lyckligtvis så tog mina gummiskor största smällen.

Saker som får det att pirra. No 2

En arm runt midjan inne på ICA-Maxi

Saker som får det att pirra. No 1

När min man kramar om mig i soffan och sen tittar mig i ögonen och säger
-Jag är verkligen kär i dig.

Det stora vårbråket

I går bråkade jag något så fruktansvärt med A. Det var nästan läskigt. Han blev så arg att han nästan slog sönder bilen.
Hade det varit för tio år sedan hade ett liknande bråk inneburit att jag dragit slutsatsen att det var slut. Att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen och att jag hatade honom och att han hatade mig. Jag kanske hade tagit bilen och dragit. Kanske hade låtit bli att svara när han ringde.
Den stora skillanden nu är att man bråkar för att man vill att det ska bli bättre. Jag älskar honom och han mig och vi vet att vi vill vara med varandra. Jag VET att han inte vill lämna mig bara för att jag slänger kläder överallt hemma och sedan skyller på att det är hans fel. Han hänger sina saker på mina krokar och varför ska jag plocka upp mina kläder när han aldrig städar toaletten?
Det värsta som jag inser när vi bråkar är dock att A är god medan jag är ond. A tänker på oss båda medan jag tänker på mig själv. Jag spelar gärna martyr och låter honom sota för vad han sagt. Jag tar till tårarna och tvingar honom att tycka synd om mig. Jag slår visserligen inte sönder bilen men jag är långsint och låter honom lida länge för det.

Världens roligaste jobb

Jag måste bara få berätta att jag har världens roligaste jobb. Folk klagar ofta på sin arbeten men det kan verkligen inte jag göra.
I vår har jag varit utomlands och gjort tre reportage, förra året fick jag flyga med en kvinnlig flygformationsgrupp, idag for jag runt och dansade på torget i Umeå med vilt främmande män och nästa vecka ska jag lära känna Martina Haag. Det är verkligen helt sjukt!
Dessutom så får jag betalt för att göra allt detta. Det är nästan så att man skäms.
Synd bara att jobbet tar slut snart - hoppas verkligen att jag inte kommer att bli en klagomoster då utan kommer att kunna titta tillbaka och njuta av det som varit.
Påminn mig annars!

Ibland vänder turen

Båda mina favoritstövlar har gått sönder inom loppet av två dagar. Kan tyckas banalt men detta är katastrof för mig som mumera bara går i tights.

Stövelsäsongen är slut och jag hittade bara ett enda par som ju då naturligtvis var väldigt dyra och dessutom inte fanns i rätt färg i min storlek.

Despo som jag är så ringde jag runt och min tur vände.

En affär i Stockholm hade stövlarna i rätt färg och i min storlek och dessutom så var de nedsatta med 500 spänn. Håller nu tummarna för att de ska komma innan helgen.

Vafanaploli!

Vad gör vi för fel!!!?
Varför vaknar E mellan 5 och 6 när han sover hemma i sin egen säng medan han ALLTID tar sovmorgon till minst klockan 7 nrä han sover hos mormor och morfar.