Fick en ny kompis idag. Gjorde helt sonika som man gjorde när man var liten. Gick och ringde på och frågade om hon ville leka. Eller jag frågade om hon ville hänga med på en promenad, hon sa ja och det slutade med fika hos oss. Hon har en liten tjej på tre månader och vi hade massor att prata om.
Jag har nämligen känt mig lite ensam på sista tiden. Dagarna är långa och jag bara måste fylla dem med något annat än amning och blöjbyten. Jag klarar inte av att sitta hemma hela dagarna utan bara måste ut på något. Ofta blir det en busstur ner på stan men nu tryter det i kassan så det nöjet måste jag dra ner på. Å bästa vännerna är liksom i ofas så det passar allt mer sällan att ses. Är det inte olika sovtider så är det läggningsrutiner som sätts, amning, sjukdom eller helt enkelt den stora tröttheten som gör att det inte blir av. En promenadvän i grannhuset är alltså precis vad jag behöver och istället för att sitta hemma och bara gnälla så gjorde jag slag i saken! Vem vet i sommar kanske det blir en sitta-i-trädgården-och-dricka-vin-vän?
1 kommentar:
Jag tror vi är många som känner igen oss i "småbarns-ensamheten" och att det känns så misslyckat på nåt sätt att känna sig ensam. Jag funderade nästan på att ta med R och gå med i kyrkan för att knyta nya kontakter. Grannar är ju verkligen underskattade för vad passar bättre för småbarnsföräldrar än spontandejter med närboende?! Vad kul och modigt av dig att du plingade på! Hoppas jag också får vara med leka i er trädgård i sommar :) Fast förhoppningvis ses vi innan dess!
Skicka en kommentar