Han går!

För nio månader och tio dagar sedan låg han och spjärnade i min mage. Stark vilja redan då. Tidigt i somras började han krypa - långt innan jag var beredd på att låta honom gå ur min famn. Å nu går han alltså. Inte ett steg först, två steg i morgon, tre efter det. Nej, han GÅR på riktigt. Vänder sig om, går sex steg, ramlar, reser sig upp och går sex till.
Men trots att han nu är på väg från mig på sina vacklande ben har jag konstigt nog alldrig känt mig närmare honom. Det är mig han går till och det är min blick han söker när han är stolt över vad han klarar av. Han är min pojke!