Det är märkligt det här med årsdagar - de är så speciella. Egentligen så kan man väl fundera vilken dag som hellst. Man kan titta och reflektera över tiden som gått och man kan minnas tillbaka - och le. En månad och två dagar, sju månader, elva månader och tre veckor. Å visst minns man och visst tänker man. Men för mig är det något magiskt över årsdagar. Helt plötsligt slås jag av minnen jag inte visste fanns. Jag blundar och känner första värken, jag minns lakanen, jag minns lukten. Minut för minut. Mammas oro, vankandet av och an. Telefonsamtalet till förlossningen och till Andreas. Vi måste åka in! Brandbil till sjukhuset, Andreas i larmställ. Jag minns ultraljudet och "huvudet ligger rätt", lättnaden, pilatesbollen och den underbart varma duschen. Timmarna går fort och jag börjar känna trycket, skammen när vattnet forsar och njutningen då epiduralen är på plats. Jag kommer ihåg tankarna, det är andra gången - jag kan det här och nej! jag vill INTE!!!! Den orutinerade barnmorskan som jag sett examineras fyra dagar tidigare, overklighetskänslan och Andreas stöd. 10 minuter kvar och jag börjar nu känna den olidliga smärtan samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Panik, hud som töjs till den går sönder, styrka, svaghet, Andreas blick och "Jag ser att han kommer nu". Sista krafttaget, krystar bort smärtan och ÄNTLIGEN!
Bäbis på mitt bröst, så liten men så stor. -Nämen hej killen, vem är du?
Det hände för ett år sedan...
2 kommentarer:
Så fint skrivet Jennie, och starkt. Jag är så glad att du börjat blogga igen, skönt att få lite egentid på jobbet eller hur;-) KRAM
Ja verkligen. det är ju helt sjukt. ledig ett helt år men det är nu jag börjar få tid att göra saker igen, när jag jobbar!
Skicka en kommentar