Eskils första riktiga dagisdag idag å mamman gråter en skvätt då han är så ivrig att cykla iväg med nya ryggsäcken på. Gagis, gagis, gagis! hojtar han när vi cyklar. Det är verkligen en nya era som börjar och lika mycket en annan som tagit slut. Nu ska han börja sitt egna liv med sina egna kompisar och sina egna fröknar. Vi får hälsa på men det är hans egen plats.
Hjärtat brister när jag tänker på allt han får uppleva och lära sig när jag inte är med. Hur kunde det gå så fort? Har jag njutit tillräckligt av tiden som varit?
Det känns läskigt att vara så helt utan kontroll, att måsta lite så fullkomligt på människor som jag bara träffat en fåtal gånger. Tänk om de förstör honom! Tänk om han gillar dagis bättre än hemma och tänk om dagis-Eva tröstar bättre än mig? Eller tänk om hon tröstar sämre, tänk om han är ledsen och ingen förstår?
Han är inte ens två år, han är så liten, för liten?
Det gör ont att han längtar dit, jag tvivlar på mig själv för samtidigt är det ju bra att han vill. Jag borde tänka tankar om att det är jag som lyckats göra honom till den lilla person som tar emot världen med ett leende och öppna armar och att det är en bra sak. Jag borde inte önska att jag bundit honom hårdare till mig så att ingen annan skulle duga- men faktiskt, det gör jag. I dag i alla fall.