Det är så lätt att himla åt andra och vad andra gör och inte gör. Jag gör det tyvärr väldigt ofta och väldigt bestämt. - Jag ska inte göra si och om det vore jag så skulle jag göra så... är ord som ofta rullar ur min mun. Lika ofta så lovar jag mig själv att sluta upp med detta då jag inser att allt blir annorlunda då man själv är den som sitter där.
Nu har det hänt igen.
Jag har ofta sagt att jag inte ska vara rädd för att lämna bort min bäbis, att mijöombyte och andra männsikor kommer att göra honom stark.
Jag har också sagt att om pappan dessutom är hemma så är det ju rent löjligt att ha några som hellst betänkligheter över att vara borta.
För två veckor sedan var jag borta i fem dagar. Dagar som visserligen var fyllda med jobb men som också skulle kunna ha fungerat som lite avkoppling från hemmalivet.
Istället så slets mitt hjärta itu. Varje timme och varje minut fylldes med dubbla tankar, både på min uppgift men också på min älskling därhemma som vägrade äta.
Nu ska jag bort igen - den här gången i 7 helvetesdagar. Alla är så avundsjuka på mitt jobb och tycker att jag har det så bra. Vad de inte vet och inte heller verkar kunna förstå är att jag bävar inför resan och snarare ser det som det värsta straffet.
- Inte kommer väl det att förändra något, säger alla. Men knip igen för det gör det visst. Sist så tog det 4 dagar innan E åter släppte in mig i sitt lilla hjärta. 4 dagar av outhärdlig smärta hos en mamma som förlorat förmågan att trösta sitt knytte.
Nu är det 7 dagar - hur länge ska jag straffas då?
1 kommentar:
Vet du! Jag läste att bebbarna känner av mammornas dåliga samvete och därför straffar, som du säger att Eskil gör. Pappor drabbas mer sällan av detta dåliga samvete och tillåter således inte heller att bebbarna straffar. Detta betyder att vi måste skrota det dåliga samvetet, men det är ju lättare sagt än gjort :/
Skicka en kommentar