I går bråkade jag något så fruktansvärt med A. Det var nästan läskigt. Han blev så arg att han nästan slog sönder bilen.
Hade det varit för tio år sedan hade ett liknande bråk inneburit att jag dragit slutsatsen att det var slut. Att vi aldrig skulle kunna bli vänner igen och att jag hatade honom och att han hatade mig. Jag kanske hade tagit bilen och dragit. Kanske hade låtit bli att svara när han ringde.
Den stora skillanden nu är att man bråkar för att man vill att det ska bli bättre. Jag älskar honom och han mig och vi vet att vi vill vara med varandra. Jag VET att han inte vill lämna mig bara för att jag slänger kläder överallt hemma och sedan skyller på att det är hans fel. Han hänger sina saker på mina krokar och varför ska jag plocka upp mina kläder när han aldrig städar toaletten?
Det värsta som jag inser när vi bråkar är dock att A är god medan jag är ond. A tänker på oss båda medan jag tänker på mig själv. Jag spelar gärna martyr och låter honom sota för vad han sagt. Jag tar till tårarna och tvingar honom att tycka synd om mig. Jag slår visserligen inte sönder bilen men jag är långsint och låter honom lida länge för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar