Despo

Jag tillhör numera sällskapet desperata småbarnsföräldrar. Jag har hört talats om dem förut men inte fattat vad som menats. Nu vet jag.
Det handlar om föräldrar till ett eller flera småbarn som håller dem vakna om nätterna och kräver 110% uppmärksamhet från 05:30 på morgonen. Hemmet har förvandlats från en snygg trendlya till ett bajsluktande tvättberg. Den egna kroppen har förfallit, både av kvarsittande gravidkilon men också av vanvård. Håret har inte sett en sax på de senaste åren och utväxten sitter så långt ner att man i fel (eller rätt) ljus kan missta sig för att ha page. Den förr så oanvända soffan är numera djupt nedsutten efter ständiga hemmakvällar och den största förgyllande tillställningen i den numera tomma almanackan är en begravning med efterföljande kaffe.
Men så, en inbjudan! Ett 40-årskalas förvisso (ytterligare ett tecken på kroppens och livets förfall men man kanske kommer att kunna glänsa med att man hör till de yngsta där i alla fall) men ändå. En fest! En fest med middag och vin och levande musik. Utan barn.
Det blir så stort att äntligen få gå på fest att det gör ont. Försöker verka oberörd men egentligen så skriker det inombords. Shit vad ska jag ha på mig? Neeeej, inte mens! Blir sur på allt och alla för att de surar och förstör stämningen med sina sura miner. Nu ska vi vara glada! Nu ska vi på fest!
Väl där är kanske inte festen så rolig men det låtsas jag inte om. De SKA vara roligt och med mera vin blir allt kul. Ett glas till, och ett till, och ett till....
Skrattar högt och dansar mest.
Blir utslängda då värden vill gå och lägga sig vid 03:30.
Tragiskt!