Fan fan fan. Inte nån stans är man 100%. Jag blir galen och ledsen och känner mig utanför- överallt!
Hemma har jag inte längre full koll, Eskil har återigen blivit så pappig att det riktigt skär i hjärtat, det är ständig oreda på barnens kläder då en hämtar och någon annan lämnar. Var är sockar, vantar mössor?! Å Valdemar tycks klängig då det är olika hela tiden. På jobbet är man någon slags schemautfyllnad. Finns, men just så pass. Möten läggs när jag inte är här och jag tycks allt som oftast glömmas bort.
Är det värt det? Här splittrar jag mig själv för att vara en bra mamma och en bra arbetskraft men blir det verkligen så? Är det någon som tackar mig för det? Blir jag lyckligare av att inte räcka till någonstans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar