Alla har vi våra problem, och alla tycker vi säkert att just våra problem är extra jobbiga. När man har problem så vill man på något sätt få cred för det. Man vill att andra ska förstå hur jobbigt det är och tycka att man gör det bra trots allt. Men det finurliga med dessa problem är att de är individuella. Vi har våra problem, andra har sina och har man inte varit i samma situation så GÅR det inte att förstå.
I går grät jag, länge.
Orsak = Eskil åt på McDonalds
Ni har väl alla kanske hört om VÅRT problem, Eskil äter dåligt. Trots välmenande ord så tror jag inte att ni förstår hur jobbigt det är. Sex gånger om dagen äter han/ eller äter han inte. Sex gånger om dagen gruvar man för hur det ska gå den här gången. Sex gånger om dagen så gör vi allt för att hitta på nya saker och smaker som kanske ska fungera. Vi gör speciella grytor, inte speciella grytor, vi försöker med sött och salt, kallt och varmt, äta själv inte äta själv, leka inte leka med maten, äta inne äta ute, tillsammans med andra och själv. Vi provar allt. Ingenting fungerar.
Ibland äter han men oftast inte.
Andra säger att han ser ju så pigg ut och just då kanske han tar sig en tugga eller två och kommentaren ”men se, han äter ju visst” dröjer inte länge.
Tack för den.
Det har nu gått tre dagar och allt han ätit är en bulle, några pinjenötter, en flaska välling och kanske något litet mer. Det har nu gått så långt att vi provat med ostkrokar och choklad och glass. Inte ens det går ner mer än en eller två teskedar.
Eskil har haft samma blöjstorlek i ett år. Låter konstigt men varje gång vi köper ett nytt paket så knyter det sig i magen. Ett och ett halvt kilo kvar.
Jag och A bråkar på morgonen men orsaken är egentligen att A är ledsen för att det inte var något kiss i blöjan som suttit på hela natten.
Jackan som borde varit urvuxen sedan ett år passar fortfarande – jag har ändå plockat undan den.
Utan mat i tre dagar så orkar vi inte. Vi skiter i att försöka. Vi går på McDonalds och köper en glass åt Eskil. Han vill inte ha. Däremot så gapar han ivrigt och äter upp 25g hamburgare.
Därför grät jag.
5 kommentarer:
Vad fint skrivet Jennie! Nu gråter jag också. Ska inte säga att det kommer ordna sig, att ni har världens guligaste unge eller nåt annat ni redan vet. Istället säger jag att jag förstår oron och gruvandet och att jag tycker att ni gör det bra!! Kankse ses till veckan? Kanske en lunch på mackedonken ;) Kramis!!
Jag förstår att ni är oroliga, så är det ju för alla. Eller hur. Jag fick själv en liten knatte som var tillväxthämmad och hela första 2 åren handlade i princip om att få honom att äta. Nu åt han som så, men stressen över att jag/vi var ansvariga för att få honom att växa ikapp var ju stor. Mycket indirekt press från omgivning och BVC.
Nu är han 4,5 år och jämnstor med sina kompisar, tom lite längre.
Detta har jag lärt mig under dessa år: ge barn som inte vill äta vad katten dom vill ha sålänge dom äter. Tycker ert barn om hamburgare så ge honom hamburgare varenda dag då. Det är en fas oavsett hur man ser på det, men en seg sådan. Om hamburgare är hans intag, och också blir hans väg ut ur ointresset/olusten för mat så får det vara så. Jag förstår att det är frustrerande och ledsamt och påfrestande för er alla men...det blir bra. Även fast det inte känns så just nu. Torka tårarna. Detta blir bra.
Jag gråter nästan jag med när jag läser det där. Kämpa på, kan inte förstå hur jobbigt det måste vara.
Det satt sig en speciell känsla i maggropen och jag blir väldigt tagen när jag läser det du skriver Jennie.
Nej, det går inte att veta hur det känns att tampas med den oro ni har- men jag kan nog ändå känna udden av den efter att ha läst det du skrivit. Kram
Skicka en kommentar