Maj närmar sig med stormsteg och fastän jag längtar efter sommaren så får jag en klump i magen. Nu har jag fått schemat för hur jag ska jobba och det enda jag tänker då jag för över dagarna i min almanacka är -en dag borta från Eskil, två dagar... Värst är det då det blir tre arbetsdagar i följd, vill inte ens tänka på hur jag kommer att må.
Å det är det som är det värsta, att det handlar om mig och inte om Eskil. Han kommer med största sannolikhet ha det lika bra med pappan men jag är den som kommer att må dåligt.
Inser att det bara är att bita ihop och någonstans tacka för att jag hittat en sån jämställd man men just nu skulle jag gärna varpa tillbaka till 50-talet och med glädje ta ansvar för både tvätt och mat bara jag får vara nära och närsomhellst kunna lukta på solstrålen.
Trodde aldrig, ALDRIG, att det skulle kännas så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar