Det är söndag, jag känner mig inte särskillt trött och Eskil är min ästa kompis.Det är så underbart när man äntligen börjar få kläm på varandra och förstår vad "glrbrrrrblrurrrr" betyder. Det är inte ens jobbigt att han vaknar ofta på natten för att näsan är full av snor, för nu förstår jag. Jag vet att Eskil vill sova och han blir ledsen när han måste vakna och han vet att jag vill göra allt bra igen.
Det är sällan man hör gråt här hemma numera, nu kommuniceras det med glädjetjut eller ilskevrål istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar