Det känns som tortyr

Nu har vi kommit till den punkt då vi inte orkar längre. Vaknätternas tid måste få ett slut, och det snarast om vi ska komma igenom det tillsammans.
Att kliva upp mellan 5 och 10 gånger per natt och vyssja i ibland 30 minuter gör att man slutar fungera som människa. Humöret, känslorna, glädjen ja, det mesta försvinner i töcknet.
Ens egen säng som förr var så inbjudande av så många anledningar ger nu mest bara ångest för man vet att det är natten som väntar.

I dag började vi gå mot slutet med denna period. Nu ska prinsen sova!!!
5-minutersmetoden, som innebär att man ska låta barnet skrika i 5 minuter innan man går in har hittills inte varit något för oss. Det går emot alla våra principer om att trygghet och närhet är det viktigaste. Barn gråter för att de behöver en och har vi satt dem till världen så ska vi finns där också. Men där vi är just nu ger oss inget annat val. Vi har provat ALLT annat - tro mig! Fortfarande klarar vi inte 5 minuter men 2-3 minuter stod vi ut med.
Efter de första 3 minuterna så kräktes E av ansträngningen men med tårarna brinnande bakom våra ögonlock så höll vi ut. 1 timme tog det!

Hoppas vid gud att det fungerar för det känns sannerligen som tortyr.
Det enda som försvarar det här är att vi blir bättre föräldrar på dagen om vi får sova.