I dag pratar vi mycket sport på jobbet. Jag börjar tänka på kvartersfotbollen i mellanstadiet som mest troligt är orsaken till varför jag verkligen inte ser någon tjusning med sport. Enda anledningen till att det ibland är intressant är att alla anda tycker det och jag vill inte vara utanför.
I kvartersfotbollen tvingades jag att vara målvakt trots att jag var bollrädd. jag tränade och tränade på kvällar och helger. Lite bättre blev jag nog men framförallt så ställde jag upp. Men vad hände. När Gimocupen kom så lånades det in en målvakt från ett annat lag och jag fick sitta på bänken. Det var nog ingen som egentligen sa rakt ut varför men även som 10-åring fattar man... En vän berättade hur hans tränare sa - vi vill vinna den här matchen, så du får spela nästa gång. Kan man annat än förakta dessa sporter där det bara är de bästa som får chansen då?
2 kommentarer:
Åh jag minns dig i målet. Att du var jättebra och en gång särskilt sa jag och mina lite töntigare polare att "guu va hon är bra som till och med offrar sig och kastar sig i leran"! Fruktansvärt att bli utbytt som 10-åring!! Det hårda klimatet gör att jag fortfarande är rädd för lagsport, även om det såklart är bra också.
Hej vännen! Den här frågan känner jag starkt för och även fast jag aldrig behövde uppleva det du upplevde så förstår jag. Jag tycker själv att det inte är fel på själv sporten, idrott i grupp är bra, problemet är outbildade tränare som inte fattar bättre. Idrottsrörelsen måste satsa mer på dessa frivilliga pappor och mammor och utbilda dem så att de inte gör så här mot barn. Idrott ska vara till för alla och om vi kunde ändra på vinnarinställningen i barnidrott så kunde det ge avklang i resten av samhället. Fram för en idrott för alla med bra tränare.
Skicka en kommentar