Lyckans dag

Förra veckan vid den här tiden så låg jag och grät och kände mig helt oduglig.
Orsak = Öppna förskolan.
Till er alla blivande och andra som kanske kommer att ha vägarna dit någon gång så vill jag bara höja ett varningens finger. I en miljö full med andra nyblivna mammor och bäbisar så är det svårt att undvika att titta sig omkring - och jämföra.
Det jag vill säga är att det är svårt att se klart om ens guldklimp inte är på humör just då eller inne i en skrikperiod eller liknande.
Så var det förra veckan och jag kände mig som den mest värdelösa av mödrar. Fick för mig att folk (de anda mammorna, å ja säkert deras bäbiasr också) tittade på mig och tyckte synd om Eskil som fick mig som mamma. Jag försökte med allt men han var bara missnöjd, gallskrek när jag satt där med tuttarna i vädret och trodde han var hungrig skrek ännu mer när jag bäddade ner honom i tron att han var trött. Å sångstunden, ja då fick jag sitta och sjunga för mig själv med andras NÖJDA ungar upptryckta i ansiktet för Eskil var bara nöjd i pappas famn som fick gå runt runt.
Jag gick därifrån med tårarna rinnande och ett självförtroende på MINUS.

Men som Elofsson säger - det är bara att bryta ihop och komma igen, å nu är jag väldens lyckligaste för att jag vågade.
I dag gick jag dit igen och Eskil var UNDERBAR!!!
Han skrattade i lekpölen, tog en leksak av en annan bäbis och vi gjorde handavtryck. Det gick till och med så bra att jag började prata med de andra mammorna (vilket ju egentligen är syftet med hela grejjen men eftersom jag varit så uppstressad förut så har det inte gått).

I natt ska jag sova med ett leende och pussa på gossen även den tredje gången han vaknar och är hungrig.