Sömn har blivit ett stort ämne i mitt liv, i alla fall nettetid som tyvärr är ända gången jag kan sova. Men då jag väl sover gör jag det HÅRT. Jag slocknar så fort jag ser huvudkudden och snarkar oftast innan Eskil ens hunnit gosa ner sig i sin kudde. Å när jag väl sover, ja då får ingenting (förutom Eskil) störa.
Härom natten så ville mannen ge mig en liten kram och ligga nära en stund efter att ha jobbat i närmare två dygn. Han möts då av en djävul i sängen som viftar och skriker FÖRSVINN!!! FÖRSVINN!!!
Några timmar senare vaknar jag och får panik då jag tror att A inte kommit hem från jobbet än och springer runt för att hitta telefonen och börja ringa runt till sjukhuset bara för attt hitta honom sovandes på soffan. Arg och ledsen kan jag tillägga.
Jag känner mig oskyldig men både känner och ser i hans blick att det inte var ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar